Paris–Nice
![]() Delar av huvudklungan i 2008 års upplaga av Paris–Nice. | |
Detaljer | |
---|---|
Datum | Mars |
Region | Frankrike |
Disciplin | Landsväg |
Typ | Etapplopp |
Etapper | 8 st |
Längd | Ca 1200 km |
Arrangör | Amaury Sport Organisation |
Status | World Tour |
Historia | |
Antal upplagor | 82 (2024) |
Första upplaga | 1933 |
Första vinnare | ![]() |
Flest segrar | ![]() |
Senaste vinnare | ![]() |
Paris–Nice är ett 8-dagars etapplopp i cykel som körs varje år i mars månad mellan de franska städerna Paris och Nice.[1] På senare år har dock starterna skett något utanför själva staden Paris. Paris–Nice brukar kallas "loppet till solen" eftersom det körs från norra Frankrike ner till Rivieran där det ofta är varmt redan i mars.
Historik och vinnare
Den första upplagan av Paris–Nice kördes 1933 med belgaren Alfons Schepers som vinnare. Tävlingen skapades av Albert Lejeune, ägare av tidningen Le Petit Journal. Tävlingen kunde dock inte köras varje år därpå på grund av krig, loppet var inställt varje år mellan 1940 och 1951, förutom 1946 när loppet kunde genomföras. Italienaren Fermo Camellini vann tävlingen det året. Paris–Nice döptes om till Paris–Côte–d’Azur 1951-1953. 1959 utsträcktes loppet till Rom och förutom en totalsegrare i Paris–Nice–Rome, som blev Jean Grackzyk. utsågs också en vinnare Paris–Nice, även detta blev Jean Grackzyk, medan Gerard Saint vann delsträckan Menton–Roma (och blev tvåa i hela loppet).[2]
Den mest framgångsrike cyklisten i Paris–Nice är irländaren Sean Kelly som vann loppet sju gånger i följd från 1982 till 1988.
Jacques Anquetil vann tävlingen fem gånger, medan Eddy Merckx, Joop Zoetemelk och Laurent Jalabert vann den tre gånger under sina karriärer.
Organisation
Tävlingen organiseras av Amaury Sport Organisation (ASO), som också organiserar Tour de France också Paris-Roubaix, men också tävlingar i andra idrotter som Dakarrallyt och Paris Marathon. Loppet ingår i UCI ProTour sedan säsongen 2005, med uppehåll under 2008 när ASO och Union Cycliste Internationale (UCI) hade en konflikt varför ProTour inte existerade under säsongen.
Dödsolycka och hjälmtvång
Kazaken Andrej Kivilev avled den 12 mars 2003 efter en olycka under etapploppet, då han ramlat och slagit i huvudet utan hjälm. Dödsfallet ledde till tvång av hjälmanvändningen för alla tävlingscyklister. Samma år som Kivilev avled vann landsmannen Aleksandr Vinokurov tävlingen, som också vann tävlingen under 2002, till ära av sina avlidna kamrat.
Segrare
- 1933
Alfons Schepers
- 1934
Gaston Rebry
- 1935
René Vietto
- 1936
Maurice Archambaud
- 1937
Roger Lapebie
- 1938
Jules Lowie
- 1939
Maurice Archambaud
- 1940–1945 inställt
- 1946
Fermo Camellini
- 1947–1950 inställt
- 1951
Roger Decock
- 1952
Louison Bobet
- 1953
Jean-Pierre Munch
- 1954
Raymond Impanis
- 1955
Jean Bobet
- 1956
Fred De Bruyne
- 1957
Jacques Anquetil
- 1958
Fred De Bruyne
- 1959
Jean Graczyk
- 1960
Raymond Impanis
- 1961
Jacques Anquetil
- 1962
Joseph Planckaert
- 1963
Jacques Anquetil
- 1964
Jan Janssen
- 1965
Jacques Anquetil
- 1966
Jacques Anquetil
- 1967
Tom Simpson
- 1968
Rolf Wolfshohl
- 1969
Eddy Merckx
- 1970
Eddy Merckx
- 1971
Eddy Merckx
- 1972
Raymond Poulidor
- 1973
Raymond Poulidor
- 1974
Joop Zoetemelk
- 1975
Joop Zoetemelk
- 1976
Michel Laurent
- 1977
Freddy Maertens
- 1978
Gerrie Knetemann
- 1979
Joop Zoetemelk
- 1980
Gilbert Duclos-Lassalle
- 1981
Stephen Roche
- 1982
Sean Kelly
- 1983
Sean Kelly
- 1984
Sean Kelly
- 1985
Sean Kelly
- 1986
Sean Kelly
- 1987
Sean Kelly
- 1988
Sean Kelly
- 1989
Miguel Induráin
- 1990
Miguel Induráin
- 1991
Tony Rominger
- 1992
Jean-François Bernard
- 1993
Alex Zülle
- 1994
Tony Rominger
- 1995
Laurent Jalabert
- 1996
Laurent Jalabert
- 1997
Laurent Jalabert
- 1998
Frank Vandenbroucke
- 1999
Michael Boogerd
- 2000
Andreas Klöden
- 2001
Dario Frigo
- 2002
Aleksandr Vinokurov
- 2003
Aleksandr Vinokurov
- 2004
Jörg Jaksche
- 2005
Bobby Julich
- 2006
Floyd Landis
- 2007
Alberto Contador
- 2008
Davide Rebellin
- 2009
Luis León Sánchez
- 2010
Alberto Contador
- 2011
Tony Martin
- 2012
Bradley Wiggins
- 2013
Richie Porte
- 2014
Carlos Betancur
- 2015
Richie Porte
- 2016
Geraint Thomas
- 2017
Sergio Henao
- 2018
Marc Soler
- 2019
Egan Bernal
- 2020
Maximilian Schachmann
- 2021
Maximilian Schachmann
- 2022
Primoz Roglic
- 2023
Tadej Pogačar
- 2024
Matteo Jorgenson
Dopningsfall
Jan Janssen (1969), Roger Legeay (1974), Bernard Thévenet (1977), Marcel Tinazzi (1982), Luca Colombo (1997), Erwann Menthéour (1997), Mauro-Antonio Santaromita (1997), Vincente David Bernabeu Armengol (2003) och Rui Lavarinhas (2003) har alla testats positivt för olika sorters dopning under Paris-Nice.
Referenser
- Paris-Nice Guide Historique 1933-2023.
- Paris-Nice (2.UWTI) på ProCyclingStats.
Noter
- ^ ”Paris-Nice”. Official website of the Paris-Nice. https://www.paris-nice.fr/en/. Läst 7 mars 2021.
- ^ Graham Healy, The year when Paris-Nice finished in Rome Arkiverad 11 februari 2023 hämtat från the Wayback Machine. på The Bike Comes First.
Externa länkar
|