Carl Wernicke
Född	15 maj 1848[1][2][3] Tarnowskie Góry[4], Polen
Död	15 juni 1905[1] ​eller ​13 juni 1905[5] Dörrberg[6], Tyskland
Medborgare i	Konungariket Preussen
Utbildad vid	Universitetet i Wrocław
Sysselsättning	Anatom, universitetslärare, neurolog, psykiater[4], läkare, neuroforskare, patolog
Arbetsgivare	Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Universitetet i Wrocław
Redigera Wikidata

Carl Wernicke, född 15 maj 1848 i Tarnowitz, Schlesien, död 15 juni 1905, var en tysk neurolog och psykiater.

Han studerade medicin vid universitetet i Breslau och var klar med grundutbildningen 1870. Under vidareutbildningen som psykiater assisterade han Heinrich Neumann och fick då möjlighet att tillbringa sex månader i Wien där Theodor Meynert fick ett stort inflytande på honom. Wernicke blev docent i psykiatri i Breslau 1875 och i Berlin 1876. Åren 1876–1878 var han förste assistent på Carl Friedrich Otto Westphals klinik för psykiatri och neurologi på Charitésjukhuset i Berlin.

Mellan 1878 och 1885 drev Wernicke en privatpraktik i Berlin. Från 1881 till 1883 publicerade han en omfattande lärobok i tre band med titeln Lehrbuch der Gehirnkrankheiten. År 1885 utnämndes han till extra ordinarie professor i neurologi och psykiatri i Breslau; fem år senare blev han professor där i samma ämnen och 1904 fick han motsvarande tjänst i Halle an der Saale. Tillsammans med Theodor Ziehen grundade han tidskriften Monatsschrift für Psychiatrie und Neurologie 1897. Wernicke dog i sviterna efter en cykelolycka.

Wernicke har givit namn åt Pick-Wernickes syndrom (tillsammans med Arnold Pick), Wernickes centrum, Wernickes demens, Wernickes encefalopati, Wernicke-Korsakoffs syndrom (tillsammans med Sergei Sergeievich Korsakoff).

• Who named it? – Carl Wernicke