Speedway

Carl Milles

För slÀktartikel, se Milles.
Carl Milles
Carl Milles vid sitt skrivbord pÄ MillesgÄrden i Sverige Är 1955
FöddCarl Wilhelm Emil Andersson
23 juni 1875[1][2][3]
Lagga församling[2][4]
Död19 september 1955 (80 Ă„r)
Lidingö församling[2], Sverige
BegravdMillesgÄrden
Medborgare iSverige
Utbildad vidTekniska skolan
SysselsÀttningSkulptör[5], arkitekt[1], universitetslÀrare
ArbetsgivareKungliga Akademien för de fria konsterna
Noterbara verkDianafontÀnen, Orfeusgruppen och Flygarmonumentet
MakaOlga Granner
FörÀldrarEmil "Mille" Andersson[4]
SlÀktingarRuth Milles (syskon)[4]
Stig Milles (syskon)[4]
Evert Milles (syskon)[4]
UtmÀrkelser
Prins Eugen-medaljen (1945)
Honoris causa
Namnteckning
Webbplatsmillesgarden.se/home.aspx
Redigera Wikidata

Carl Wilhelm Emil Milles, ursprungligen Andersson, född 23 juni 1875 pĂ„ Örby gĂ„rd i Lagga socken i nuvarande Knivsta kommun, död 19 september 1955 i Lidingö församling, var en svensk skulptör. Carl Milles var verksam frĂ€mst i Europa, men under lĂ„ng tid ocksĂ„ i USA. Han Ă€r kĂ€nd för sina fontĂ€ner och andra verk i monumentalformat.

Biografi

UppvÀxt och ungdomsÄr

Milles omkring 1895.
Poseidon
Orfeusgruppen
MĂ€nniskan och Pegasus
SolsÄngaren
Musicerande Ànglar
Guds hand
Sjöguden
Sten Sturemonumentet
BĂ„gskytten

Carl Milles var son till majoren August Emil Sebastian "Mille" Andersson (1843–1910) och hans hustru Walborg Alfhild Maria Tisell (1846–1879). Modern avled i barnsĂ€ng Ă„r 1879. Carl Milles hade dĂ„ tvĂ„ syskon och fick sedan hans far gift om sig tre halvsyskon. TvĂ„ av Carl Milles syskon arbetade inom konstomrĂ„det: systern Ruth Milles (1873–1941) blev skulptör och halvbrodern Evert Milles (1885–1960) blev arkitekt. En bror, Stig Milles, var en av pionjĂ€rerna bakom sportstugeomrĂ„det Trolldalen pĂ„ Lidingö.

År 1892 började Carl Milles i snickarlĂ€ra efter tidigt avslutad skolgĂ„ng och deltog pĂ„ kvĂ€llarna i undervisningen i Tekniska skolan i Stockholm, dĂ€r han Ă€ven blev elev pĂ„ heltid frĂ„n 1895. År 1897 fick han ett stipendium pĂ„ 200 kronor av Svenska Slöjdföreningen, med dessa pengar reste han till Paris. DĂ€r stannade han i flera Ă„r och försörjde sig som bland annat ornamentsnidare. I Paris studerade han anatomi pĂ„ Ecole des Beaux-Arts och tog starka intryck av den franske skulptören Auguste Rodin. TvĂ„ Ă„r senare gjorde han sitt första framtrĂ€dande pĂ„ Parissalongen (Salon des artistes français). PĂ„ vĂ€rldsutstĂ€llningen i Paris, Exposition Universelle 1900 fick han en silvermedalj. I Paris bytte han efternamn, inspirerad av faderns smeknamn "Mille", som bĂ€ttre passade det franska sprĂ„ket.

Genombrott och etablering

Efter hemkomsten frĂ„n Paris fortsatte han med studieresor till Tyskland (MĂŒnchen), NederlĂ€nderna och Belgien. År 1902, efter en tĂ€vling som hade utlysts 1901, fick han uppdraget att skapa Sten Sturemonumentet i Uppsala (invigt 1925), vilket blev mycket uppmĂ€rksammat och rĂ€knas som Milles stora genombrott som skulptör.

Carl Milles fick Är 1903 i uppdrag att utföra tre olika utsmyckningar för Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm, som nybyggdes och invigdes 1908. Han gjorde flera ansiktsmasker pÄ fasaden samt en byst av kungen i foajén. Carl Milles gjorde tillsammans med Gottfrid Larsson kolonnbaserna till de Ätta utvÀndiga marmorkolonnerna och den krönande gruppen, som bÀr upp loggian, fasadens centralparti, med tvÄ putti som bÀr upp Sveriges riksvapen. Carl Milles utförde de fem kvinnofigurerna belÀgna pÄ fasadens mitt och som förestÀller Arkitekturen, Poesin, Dramatiken, Skulpturen och MÄlarkonsten, de tio olika ansiktsmaskerna (teatermaskerna) pÄ lyktstolparna. Vid Dramatens pelarhall vid entrén gjorde han kolonnbaserna pÄ de sex pelarna under pelarhallen, som förestÀller barngestalter som slingrar sig kring kolonnerna. De utfördes 1908.[6] Högst upp pÄ Dramatens fasad gjorde Milles den bekrönade gruppen, som bÀr upp loggian pÄ fasadens centralparti, den monumentala skulpturgruppen, som förestÀller skÄdespelarkonstens musa.

År 1904 bosatte han sig i MĂŒnchen, dĂ€r han 1905 gifte sig med den österrikiska portrĂ€ttmĂ„laren Olga Granner, som var konstnĂ€rskamrat sedan Ă„ren i Paris och som han trĂ€ffade första gĂ„ngen 1899. I sina tidiga brev kallade han henne, pĂ„ ej helt korrekt tyska, ”Mein kleines Hasselnuss” (Min lilla Hasselnöt). Äktenskapet blev barnlöst.

År 1906 Ă„tervĂ€nde paret Milles till Sverige och utförde bland annat första versionen av Gustav Vasastatyn för Nordiska Museet, dĂ€r Olga Milles stod för fĂ€rgsĂ€ttningen. År 1908 började de bebygga sin tomt pĂ„ Lidingö, med MillesgĂ„rden, en villa med bostad och ateljĂ© efter ritningar av studiekamraten frĂ„n Tekniska skolan Karl M. Bengtson. Fram till 1913 anses att Milles genomgick en period av stilsökande dĂ„ han bland annat skapade portrĂ€ttskulpturer eller stramt formade djurgrupper. Omkring 1913 inleddes en ny fas i hans konstnĂ€rskap med intryck av Ă€ldre grekisk kultur. Betoningen av siluetten Ă€r ett genomgĂ„ende drag i Milles svĂ€vande gestalter placerade pĂ„ höga piedestaler. Milles hade stĂ€ndigt stora framgĂ„ngar, bland annat pĂ„ Baltiska utstĂ€llningen i Malmö 1914, men kritiserades ocksĂ„ ibland av samtidens konstmecenater, dĂ€r exempelvis konstsamlaren Klas FĂ„hraeus pĂ„ Lidingö vid ett tillfĂ€lle nĂ€r han analyserade tidens stora konstnĂ€rer, skrev att Milles var "ett storvulet skötebarn av sin tid".

Mellan Ă„ren 1920 och 1931 var han verksam som professor i modellering vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Under hela perioden fick han löpande stora bestĂ€llningsarbeten för olika svenska stĂ€der. Det följde utstĂ€llningar i LĂŒbeck och Hamburg. År 1927 hade han en separatutstĂ€llning pĂ„ Tate Gallery i London. 1929 besökte han USA för första gĂ„ngen. Milles hade, inte minst genom framgĂ„ngen pĂ„ Tate Gallery, blivit internationellt uppmĂ€rksammad och tanken att emigrera hade han burit med sig i flera Ă„r. En bidragande orsak var Ă€ven att Olga Milles inte trivdes i Sverige.[7]

Tiden i USA och Ă„lderdomen

Eftersom Milles hade mÄnga uppdrag i USA[8] och han blev erbjuden en professur dÀr, flyttade han 1931 med sin hustru Olga Milles till Detroit-förorten Bloomfield Hills i delstaten Michigan. HÀr fanns Cranbrook Foundation som hade grundats nÄgra Är tidigare av tidningsmannen George G. Booth. I Cranbrook öppnade 1926 Cranbrook Academy of Art, lÀrare i arkitektur var Milles vÀn finlÀndaren Eliel Saarinen. Milles sjÀlv övertog facket i skulptur som han innehade till 1951. Ett av hans uppmÀrksammade verk i USA Àr Fredsmonumentet, Àven Indiansk fredsgud, en skulptur i vit onyx, som han skapade mellan 1932 och 1936 för Sankt Paul City Hall i Saint Paul, Minnesota och fontÀnen Flodernas möte (1940) i Saint Louis, Missouri.

År 1945 blev han amerikansk medborgare. NĂ„gra av somrarna frĂ„n och med 1945 tillbringade han i Sverige pĂ„ MillesgĂ„rden, som han redan 1936 hade skĂ€nkt till svenska folket och som sedan mĂ„nga Ă„r Ă€r ett museum med skulpturpark. Efter tjugo Ă„r i USA flyttade paret Milles tillbaka till Europa dĂ€r de bosatte sig i Rom, och dĂ€r Cranbrook Academy of Art kostnadsfritt för resten av hans liv stĂ€llt en bostad och ateljĂ© till skulptörens förfogande.

Ett av hans sista arbeten var AganippefontĂ€nen som uppsattes 1956 i Metropolitan Museum of Art i New York. Det sista fullbordade verket blev Sankt MartinsfontĂ€nen, en skulpturgrupp i brons som Carl Milles skapade Ă„ren 1950–1955 för Kansas City, Missouri och avtĂ€cktes tre Ă„r efter hans död. Milles avled 1955 och ligger begraven i MillesgĂ„rdens Lilla Skogskapellet tillsammans med hustrun Olga som dog 1967.

Milles och politiken under 1920– och 1930-talen

Carl Milles uttryckte under 1920–1930-talen beundran för Nazityskland och Adolf Hitler, likasĂ„ för Benito Mussolini och Francisco Franco. Carl Milles var rĂ€dd för den vĂ€xande kommunismen och imponerades av Hitlers, Mussolinis och Francos retorik. Till vĂ€nnen Frances Rich utropade han “Jag Ă€lskar mĂ€nniskor som stĂ€da upp sina hem och som har söndagsfint. Jag bryr mig inte om vad man kallar dem men jag hatar oordning
”. Till Olga Milles, som efter anslutningen (Anschluss) av Österrike till Tyska Riket, blev kvar ett tag i Graz, skickade Carl begeistrade "Heil Hitler"-hĂ€lsningar. Dock var Milles tveksam angĂ„ende metoderna "att stĂ€da upp". 1938 skrev han till sin syster Ruth: "... men hur skicklig han (Hitler) Ă€n Ă€r att klara Tyskland, skramlar han vĂ€l mycket men kanske Ă€r det enda sĂ€ttet att lĂ€ra de andra förstĂ„..."..[9]

Milles var likt mĂ„nga intellektuella i Sverige vid denna tid Ă€ven med i uppropet till Riksföreningen Sverige–Tyskland. Föreningen bildades 1937 för att visa sitt stöd till Tyskland, och som en motreaktion till den svenska journalistiken som för det mesta stĂ€llde sig negativ till det vĂ€xande nazistiska Tyskland. Milles uppfattning var att den svenska pressen riskerade att dra in Sverige i kriget och menade: “Pressens okunniga skribenter, som uppfantiseradt sina smĂ„ hjĂ€rnor till Ă€cklig nidskriveri om ett stort folk som kĂ€mpar sig upp till oberoende frĂ„n svĂ€lt och kommunism
”[10]

Milles hade en komplex hÄllning till Nazityskland. MÄnga brev Àr mÄngtydiga och det finns ocksÄ exempel dÀr han motsÀtter sig tyska metoder. Men nÀr han vÀl besökte Tyskland, vilket han gjorde Ärligen hela 1930-talet, dÀmpades ofta kritiken och han rycktes med av den allmÀnna pronazistiska "kampstÀmmingen".[11]

KĂ€nda verk

Carl Milles Ă€r bland annat upphovsman till Poseidon i Göteborg, Orfeusgruppen framför Stockholms konserthus, Guds hand i Stadsparken i Eskilstuna samt Folke Filbyter i Linköping, vilken ocksĂ„ finns pĂ„ ett frimĂ€rke frĂ„n 1975 – 100-Ă„rsminnet av Milles födelse. 1953 skapade han ett nytt emblem Ă„t kören Orphei DrĂ€ngar, som dĂ„ firade 100-Ă„rsjubileum. Förlagan var den lyra som Orfeus hĂ„ller i handen pĂ„ OrfeusfontĂ€nen framför konserthuset i Stockholm. 1953 blev Milles hedersdoktor vid Stockholms högskola.

Den största samlingen av Milles skulpturer utanför MillesgÄrden finns vid Cranbrook Academy of Art i USA, dÀr det finns ett drygt sextiotal av hans skulpturer.

Skulpturer i urval

I bokstavsordning, med Ärtal för utförande och plats eller platser dÀr de finns representerade. Vissa större namngivna skulpturgrupper eller fontÀner har mindre namngivna skulpturer som dÄ Àr upprÀknade tillsammans med skulpturgruppen.

Milles Àr representerad vid bland annat Nationalmuseum[14], Moderna Museet[15] i Stockholm och Arkivet för dekorativ konst[16] i Lund.

UtmÀrkelser

Se Àven

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Arkitekter verksamma i Sverige, 11 juli 2014.[kÀlla frÄn Wikidata]
  2. ^ [a b c] W Carl E Milles, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon-ID: 9354.[kÀlla frÄn Wikidata]
  3. ^ Carl Milles, RKDartists (pÄ engelska), RKDartists-ID: 95027.[kÀlla frÄn Wikidata]
  4. ^ [a b c d e] FolkrÀkningar (Sveriges befolkning) 1890, Riksarkivet, lÀs onlinelÀs online, lÀst: 29 december 2019.[kÀlla frÄn Wikidata]
  5. ^ Archive of Fine Arts, abART person-ID: 140825, lÀst: 1 april 2021.[kÀlla frÄn Wikidata]
  6. ^ Statens Fastighetsverk, Carl Milles gipsförlagor hittar hem. Pressmeddelande 2002-06-12.[död lĂ€nk] Statens Fastighetsverk överlĂ€mnar vindsfynd till MillesgĂ„rden.[död lĂ€nk]
  7. ^ Carl Milles – en biografi, sida 217
  8. ^ "Livet efter döden - Carl Milles mĂ€rkligaste verk" (bilder Ă„tergivna av Se med tillstĂ„nd av Life Magazine), Tidningen Se nr 41, 1948, sid 16-17, ÅhlĂ©n & Åkerlunds, Stockholm. LĂ€st 29 oktober 2018
  9. ^ Carl Milles – en biografi, sida 275
  10. ^ Carl Milles – en biografi, sida 276
  11. ^ Carl Milles – en biografi, sida 274
  12. ^ Prins Eugens Waldemarsudde
  13. ^ Göteborgs konstmuseum
  14. ^ Nationalmuseum
  15. ^ Moderna Museet
  16. ^ ”Skissernas museum”. Arkiverad frĂ„n originalet den 13 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200513051507/https://www.skissernasmuseum.se/samlingen/europa-och-tjuren-carl-milles-1926/. LĂ€st 22 februari 2020. 
  17. ^ Kungl. Hovstaterna: Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Matriklar (D 1), vol. 12 (1950–1959), p. 113, digital avbildning.

KĂ€llor

  • Erik NĂ€slund (1991). Carl Milles – en biografi. HöganĂ€s: Förlags AB Wiken. Libris 7605299. ISBN 91-7119-010-4 
  • Anders Bergström (2004). MillesgĂ„rden - Arkitektur och trĂ€dgĂ„rd. Stockholm: Atlantis. ISBN 91-7486-799-7 

Vidare lÀsning och externa lÀnkar

Auktoritetsdata
Quelle: https://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Milles