Vinylklorid
| Vinylklorid | |
  | |
| Systematiskt namn | Kloreten |
|---|---|
| Övriga namn | Kloretylen, VCM |
| Kemisk formel | C2H3Cl |
| Molmassa | 62,498 g/mol |
| Utseende | Färglös gas |
| CAS-nummer | 75-01-4 |
| SMILES | C=CCl |
| Egenskaper | |
| Densitet | 0,947 vid 0 °C g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | 1,1 g/l |
| Smältpunkt | −153,7 °C |
| Kokpunkt | −13,4 °C |
| Faror | |
| Huvudfara |  Mycket brandfarlig |
| NFPA 704 |
4 2 2 |
| LD50 | 500 mg/kg |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Vinylklorid är ett halogenerat kolväte med formeln C2H3Cl. Ämnet går ofta under namnet vinylkloridmonomer (VCM) för att skilja den från dess polymer polyvinylklorid (PVC)
Historia
Vinylklorid framställdes första gången 1835 av Justus von Liebig och hans student Henri Victor Regnault. De framställde det genom dehydrohalogenering av etylendiklorid (C2H4Cl2) med kaliumhydroxid (KOH).
År 1912 patenterade den tyske kemisten Fritz Klatte vid företaget Griesheim-Elektron en metod att framställa vinylklorid av acetylen och saltsyra med kvicksilver(II)klorid som katalysator.
Egenskaper
Vinylklorid är en mycket brandfarlig gas (självantändning vid 435 °C). Blandad med 4 – 31 % luft är den dessutom explosiv. Vid förbränning bildas saltsyra och även det mycket giftiga ämnet fosgen.
Framställning
Idag framställs vinylklorid industriellt genom krackning av 1,2-dikloretan vid 500 °C och 1,5 – 3 MPa. Den saltsyra som bildas återanvänds för att tillverka dikloretan.
Användning
Vinylklorid används främst för framställningen av plasten polyvinylklorid (PVC).