Stungna runor är runor med diakritiska tecken, alltså med tillägg av en liten markering som anger ändrat uttal. Denna markering började dyka upp under 1000-talet och bestod då av en punkt, så kallat sting, som applicerades i en runas hålrum eller på en stav, varvid runan kallades ”stungen” (fornnordiska: stunginn) + runans namn.

Innan sting hade diverse runor flera om än likartade ljudvärden vilka läsaren behövde gissa efter sammanhanget, ungefär som bokstaven c i det latinska alfabetet som antingen kan stå för /s/ eller /k/. Exempelvis kunde konsonantrunorna ᚴ, ᛒ och ᛏ stå för både k/g, b/p och t/d respektive i den ostungna yngre runraden. Med sting kunde dessas värden särskiljas genom att ostungna runor (eller normalrunor) huvudsakligen bar sitt första ljudvärde medan stungna runor bar sitt andra ljudvärde:^[1]

Stungna runor börjar uppträda sporadiskt kring år 1000.^[2] Det är runorna i, k och u som börjar förekomma i både stungen och ostungen form för att separera deras olika ljudvärden. Stunget i blir e (eller æ), stunget k blir g (eller ng) och stunget u blir y (eller /ø/).^[2] I praktiken utökas därmed den yngre 16-typiga runraden till 19 runor. Denna utveckling och senare kallas ibland för den stungna futharken.

Genom tiohundratalet och framåt medeltiden exploateras denna teknik ytterligare och ger nästan alla runor en stungen variant.

Ibland applicerades sting även på runor med ett vedertaget ljudvärde, varav dess mening är oklar:

En underform är vad som kan kallas stavstungna runor, stungna runor som traditionellt stings i en hålighet men som av viss anledning stungits på sin huvudstav eller bistav:

För runor med flertalet ljudvärden, exempelvis Ur, användes ibland två sting, då kallad dubbelstungen runa. I unicode-runor saknas överlag dubbelstungna runor (med ett undantag), varför nedan överliggande exempel ges med en liten siffra bredvid för att indikera sting:

Sting var någorlunda opraktiskt på grund av dess otydlighet om placerad på en stav, varför sting med tiden började kompletteras som korta streck, antingen raka eller nedställda, i vissa fall som en pil. Se exempelvis ᛪ [hårdsol] eller ᛎ [lensol].

Dessa streck kallades fortsättningsvis för sting^[3] men 1600-talsrunologen Johannes Bureus ska stundom ha använt begreppet steglad om dito stungna runor, till samma rot som stag, stake etc.^[4] En teori är att Bureus ska ha jämfört den danska stungna bokstaven ø [stunget o] (se nedan) med hjulet som används vid stegling etc, ^[4] då han kallar bokstaven för steglat ö i sin bok Runa redux.^[5]

Sting kom vidare att överföras på en handfull europeiska bokstäver, då i sin ”steglade/strukna form”, såsom Ø [stunget o], Ð [stunget d], Ł [stunget l].

Genom denna form blev det även likgiltigt med den det diakritiska tecken, även kallat streck, som användes hos flera former av förkortningstecken, såsom Ꝥ [övre stunget þ] och ꝧ [undre stunget þ].

I svenskan kan dagens diakritiska prickar ◌̈ hos Ä och Ö ses som en fortsättning på sting, även om inlånat från tyskan.