Stormarnas ocean
| Månkrater | ||
|---|---|---|
| Stormarnas ocean latin: Oceanus Procellarum | ||
 Stormarnas oceans läge är här markerat med en röd ring. | ||
| Egenskaper | ||
| Latitud Longitud |
[1] | |
| Medeldiameter | 2568 km [1]
| |
| Kartposition | ||
| Månen - Selenografi - ( ) | ||
Stormarnas ocean (latin: Oceanus Procellarum) är det största av månhaven[2] och utgör en basaltisk lavaslätt på månens framsida. Slätten bildades för mellan 3,1 miljarder[3] och 3,5 miljarder år sedan.[4] Stormarnas ocean sträcker sig 2 500 km i nord-sydlig riktning,[5] och täcker en yta av 1 692 000 km²,[6] och ligger i anslutning till de mindre månhaven Molnens hav (Mare Nubium), Vätskornas hav (Mare Humorum) och Regnens hav (Mare Imbrium).[7]
Slätten är gigantisk och oregelbundet formad och innehåller en mycket stor mängd kratrar, bergskedjor och andra formationer, såsom exempelvis kratern Aristarchus, och den stora kratern Copernicus.[8]
Namngivning
Det latinska namnet omnämns för första gången i Jan Hevelius verk Selenographia från 1647.[9] Namnet blev officiell internationell standard efter en omröstning i generalförsamlingen för den Internationella astronomiska unionen (IAU) 1935.[1]
Geologi
Vulkanutbrott på Aristarchusplatån är troligtvis källan till en stor del av materialet i Stormarnas ocean. I oceanen beräknas den totala volymen basalt vara 8,7 × 105 km3, vilket är cirka 10 procent av den totala volymen på månen.[4] Detta innebär att slätten innehar den största oavbrutna förekomsten av basalt på månen.[10]
En teori gör gällande att Stormarnas ocean bildades där det ligger på grund av ett gigantisk nedslag som skedde då månens yta ännu var flytande, eller delvis flytande. Stormarnas ocean är enligt den teorin endast en del av den nordvästra delen av nedslagskratern. På grund av att det finns en koncentration av radioaktiva grundämnen där under har stora mängder basalt smält och blivit lava som därefter kunnat tränga upp och nå ytan. Något som underlättats av att nedslaget ledde till att ytan i området blev tunnare. Det anses då vara förklaringen till varför vulkanismen har varit extra omfattande där.[11]
Analyser av albedon och den spektrisk reflektionsförmågan av basaltet i Stormarnas ocean pekar på att det troligtvis har tillkommit vid fyra olika tillfällen då lava strömmat upp från månens inre och bildat lager som vardera tros vara några hundra meter tjocka.[10]
Månlandningar på Stormarnas ocean
Den sovjetiska sonden Luna 9 mjuklandade på Stormarnas ocean den 31 januari 1966.[12] Den 24 december samma år landade sonden Luna 13 där.[13]
Den första amerikanska mjuklandningen på en annan himlakropp gjordes i Stormarnas ocean av sonden Surveyor 1, den 2 juni 1966. Sonden tog 11 240 fotografier av landningsplatsen och mätte även temperatur och radarreflektiviteten i området. Den 20 april året därpå landade den amerikanska sonden Surveyor 3 i området. Surveyor 3 hade instrument för att kontrollera hållfastheten av månmaterialet och kunde gräva små diken. Detta övervakades och analyserades genom de 6 326 bilder som skickades tillbaka till jorden.[14] I november 1969 landade Apollo 12 på den östra delen av Stormarnas ocean där astronauterna undersökte Surveyor 3 och samlade ihop 34 kg material vilket togs med tillbaka till jorden.[3][15]
Galleri
Namnen på de större månhaven och några kratrar på månens framsida. Oceanus Procellarum befinner sig till vänster på bilden.
Stormarnas ocean är det stora månhavet i mitten och i det övre vänstra hörnet av bilden.
Astronauten Alan Bean blev den fjärde personen att gå på månen då han klev ut ur landaren i den östra delen av Stormarnas ocean.
Uråldriga sprickdalar på fotografi från den 1 oktober 2014.
En konstnärs tolkning av sprickdalarna.
Referenser
Noter
- ^ [a b c] Gazetteer of Planetary Nomenclature (2009). ”Moon: Oceanus Procellarum” (på engelska). USGS och IAU. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66AzyRPTo?url=http://planetarynames.wr.usgs.gov/?feature=64564. Läst 13 juli 2009.
- ^ Hans Rickman (1999). ”Meteorstorm i Stormarnas Ocean”. Uppsala Astronomiska Observatorium. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66AztnuRk?url=http://www.astro.uu.se/astnews/1999/December/99Dec1.html. Läst 13 juli 2009.
- ^ [a b] Lunar and Planetary Institute. ”20. Surface of the Moon — Astronaut Oceanus Procellarum, Moon” (på engelska). Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66AzsDHmk?url=http://www.lpi.usra.edu/publications/slidesets/3dsolarsystem/slide_20.html. Läst 10 juli 2009.
- ^ [a b] James L. Whitford-Stark; James W. Head III (1980). ”Stratigraphy of Oceanus Procellarum Basalts: Sources and Styles of Emplacement” (på engelska). American Geophysical Union. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66Azt1cPw?url=http://www.agu.org/pubs/crossref/1980/JB085iB11p06579.shtml. Läst 10 juli 2009.
- ^ ESA Multimedia Gallery
- ^ Chuck Wood. ”Lunar Mare Areas” (på engelska). Lunar Photo Of the Day. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66Azwo9Xz?url=http://www.lpod.org/cwm/DataStuff/MareAreas.htm. Läst 13 juli 2009.
- ^ Siew Meng Chong; Albert Chee Hoon Lim, Poon Seng Ang (2002) (på engelska). Photographic Atlas of the Moon. Cambridge University Press. sid. 73. ISBN 0521813921. http://www.google.be/books?hl=sv&lr=&id=vIcFxgAs-C8C&oi=fnd&pg=PA72&dq=%22Montes+Carpatus%22+%2B+%22Oceanus+Procellarum%22&ots=SdcckROcNx&sig=Ir7RY9c_gpQbDbqiC_46gt4deUw&redir_esc=y#v=onepage&q=%22Montes%20Carpatus%22%20%2B%20%22Oceanus%20Procellarum%22&f=false. Läst 13 april 2012
- ^ Fred Schaaf (på engelska). The 50 best sights in astronomy and how to see them. sid. 188-189
- ^ Th. Westrin (red.) (1917). ”Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 25 bandet: Sekt – Slöjskifling - Selene-Selensyra”. Nordisk familjebok, digitalt inscannat av Projekt Runeberg. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66AzxZrx9?url=https://runeberg.org/nfce/0027.html. Läst 13 juli 2009.
- ^ [a b] William A. Ambrose (2009). ”Timing, Emplacement, and Distribution of Mare-Fill Units in Oceanus Procellarum, a Large Nearside Lunar Basin” (på engelska) (PDF). Search and Discovery Article #70063. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66B000k3r?url=http://www.searchanddiscovery.com/documents/2009/70063ambrose/ndx_ambrose.pdf. Läst 13 juli 2009.
- ^ Charles J. Byrne (2007). ”Interior of the Near Side Megabasin of the Moon” (på engelska) (PDF). Lunar and Planetary Science XXXVIII. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66B00xaTh?url=http://www.lpi.usra.edu/meetings/lpsc2007/pdf/1248.pdf. Läst 10 juli 2009.
- ^ Larry Kellog (2001). ”Luna 9” (på engelska). NASA. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66B01j6On?url=http://lunar.arc.nasa.gov/history/timeline/info/luna901.htm.
- ^ Robert Christy. ”The Mission of Luna 13” (på engelska). Zarya, Soviet, Russian and International Spaceflight. Arkiverad från originalet den 15 mars 2012. https://www.webcitation.org/66B02dCW9?url=http://www.zarya.info/Diaries/Luna/Luna13.php. Läst 13 juli 2009.
- ^ Lunar and Planetary Programs Division Office of Space Science and Applications (1969) (på engelska). Surveyor - Program Results. NASA. sid. 7. http://ntrs.nasa.gov/archive/nasa/casi.ntrs.nasa.gov/19690027073_1969027073.pdf
- ^ Ronald Greeley (1992) (på engelska). Planetary landscapes (2). Springer. sid. 76. http://books.google.se/books?id=bcrA9rpZ_JEC&printsec=frontcover&dq=Oceanus+Procellarum&source=gbs_similarbooks_r&cad=2
