Langbahn Team – Weltmeisterschaft

36. Waffen-Grenadier-Division der SS

Die 36. Waffen-Grenadier-Division der SS
Information
Datum1940–1945
LandTyskland
LojalitetNazityskland Nazityskland
Försvarsgren Waffen-SS
TypInfanteri
StorlekDivision
SmeknamnDirlewangerbrigaden
Kända slag och krigAnti-partisankrigföring i Vitryssland
Warszawaupproret
Slovakiska upproret
Slaget om Halbe
Befälhavare
Framstående befälhavareOskar Dirlewanger

36. Waffen-Grenadier-Division der SS, även SS-Sturmbrigade Dirlewanger, Sonderkommando Dirlewanger, SS-Sonderbataillon Dirlewanger, SS-Sonderregiment Dirlewanger och „Die schwarzen Jäger“ ("De svarta jägarna"), var en tysk Waffen-SS-division. Den leddes av Oskar Dirlewanger.

I början av 1940 bestod regementet framför allt av tjuvjägare, vilkas kunskaper ansågs användbara i fält, men snart kom andra dömda brottslingar att ingå. Detta SS-regemente slogs på östfronten under andra världskriget, och hade inga kaserner eftersom det alltid skulle vara i strid. Förbandet gjorde sig känt för så grova övergrepp mot civilbefolkningen i Polen och Sovjetunionen att andra tyska förband klagade. De har beskrivits som en "skräckinjagande hop" av "mördare, överlöpare, sadistiska idioter och förkastade utstötta från andra enheter"[1]. Under sin tjänstgöring mördade de minst 30 000 civila i Vitryssland och 40 000 i Polen. Brigaden uppförde sig ofta så väldigt förskräkligt att t.o.m. andra SS-enheter ofta klagade uppåt om deras beteende.

Enhetens historia

  • Wilddiebkommando Oranienburg: 15 juni 1940 – juli 1940
  • SS-Sonderkommando Dirlewanger: juli 1940 – 1 september 1940
  • SS-Sonderbataillon Dirlewanger: 1 september 1940 – september 1943
  • Einsatz-Bataillon Dirlewanger (tillfällig benämning använd 1943 och 1944)
  • SS-Regiment Dirlewanger: september 1943 – 19 december 1944
  • SS-Sonderregiment Dirlewanger (tillfällig benämning använd 1943 och 1944)
  • SS-Sturmbrigade Dirlewanger: 19 december 1944 – 20 februari 1945
  • 36. Waffen-Grenadier-Division der SS: 20 februari 1945 – maj 1945

Bilder

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Martin Windrow, Francis K. Mason, The World's Greatest Military Leaders, p. 117

Webbkällor