Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Optativ (ytterst av latin opto 'önska (sig)', 'begära') är ett modus, som förekommer i vissa språks verbböjning. Det används för att uttrycka till exempel önskan eller åsikt om lämplighet^[1].

I germanska språk och i latinet med dess dotterspråk har konjunktiven övertagit optativens funktioner (vid sidan av de "äkta" konjunktivfunktionerna). Det begränsade användningsområde som finns för presens konjunktiv i svenskan idag ligger helt på det optativa området, varför den svenska presens konjunktiven ibland kallas optativ. Emellertid benämns ibland även svenskans preteritum (imperfekt) konjunktiv som optativ. Optativförhållanden uttrycks i svenskan betydligt oftare med hjälpverb som "böra", "må" och "skola".

I religiös text av det högtidligare slaget kan verbformen påträffas, till exempel i "Välsignelsen":

Verbformen används i modern svenska också i vissa (stelnade) uttryck som ”leve konungen!” och ”bevare mig väl”. Men även i mer vulgärt tal förekommer den, till exempel i uttrycket "det vete fan".

Optativen används exempelvis i klassisk grekiska som ett modus som visar på ytterligare en art av konjunktiv.

I finska är optativ ett mycket ovanligt modus, som ersätter imperativ i några gamla dikter.