Olof Winnerstrand
Olof Winnerstrand, 1940-tal
Född	Karl Olof Magnus Winnerstrand 26 augusti 1875 Stockholm
Död	16 juli 1956 (80 år) Stockholm
Aktiva år	1901–1954
Maka	Frida Kumlin (1906–1943; hennes död)
Betydande roller
Greve Örnclou i Ungkarlspappan Gösta Björck i Familjen Björck Rektorn i Hets Direktör Frank i Det glada kalaset Hugo Sjöwall i Medan porten var stängd
IMDb SFDb

Karl Olof Magnus Winnerstrand, född 26 augusti 1875 i Stockholm, död 16 juli 1956 i Stockholm,^[1] var en svensk skådespelare.

Olof Winnerstrand var under sitt verksamma yrkesliv som teaterskådespelare mellan åren 1901 och 1949 framförallt engagerad vid Vasateatern och Dramaten. Han filmdebuterade 1920 i Pauline Brunius kortfilm De läckra skaldjuren, och kom sammanlagt att medverka i drygt 50 filmer mellan åren 1920 och 1954. Han gifte sig med skådespelarkollegan Frida Kumlin år 1906.

Olof Winnerstrand var anställd vid Vasateatern mellan åren 1906 och 1919 och sedan vid Dramaten mellan åren 1919 och 1949. Under 1930-, 1940- och 1950-talen hade han flera filmroller. Han kom under årens lopp att samarbeta med samtliga stora filmregissörer i Sverige som Gustaf Molander, Alf Sjöberg, Hasse Ekman och Ingmar Bergman. Mest känd för dagens publik är han för sin starka biroll i filmen Hets från år 1944. Han räknas som en av våra allra största teateraktörer under 1900-talet och debuterade som skådespelare redan år 1901 på gamla stadsteatern i Helsingborg.

Olof Winnerstrand växte upp på Norrlandsgatan 11 i Stockholm där familjen bodde ovanför faderns guldsmedsaffär. Fadern CA Winnerstrand var juvelerare och guldsmed och han var en välkänd profil i sekelskiftets Stockholm. Han ville att sonen skulle gå i hans fotspår och överta rörelsen. Från början gick Olof Winnerstrand i faderns fotspår och han arbetade ett par år, 1899–1901, som guldsmed. Hans längtan till teatern tog så småningom överhanden. Hans mor hade avkrävt ett löfte från Dramatens dåvarande chef Nils Personne att inte anta sonen till Dramatens elevskola. Olof Winnerstrand fick däremot anställning vid Emil Hillbergs teatersällskap där han arbetade åren 1901 och 1902. På teatersällskapet träffade han sin framtida hustru Frida. Mellan åren 1902 och 1904 arbetade han vid Hjalmar Selanders teatersällskap.

Olof Winnerstrand spelade ofta på scenen mot sin hustru Frida Winnerstrand. Deras samspel var både berömt och beundrat på sin tid - de var ett välkänt och oerhört omtyckt skådespelarpar. Tillsammans var de i unga år den drivande kraften i ensemblen på Vasateatern, där han arbetade mellan åren 1906 och 1919 och hustrun mellan åren 1905 och 1919. De båda gjorde framförallt succé i huvudroller mot varandra i franska farser av Georges Feydeau och Georges Berr, och i engelska komedier av Oscar Wilde och George Bernard Shaw. De blev därmed skådespelare vid flera av dessa pjäsers urpremiärer i Sverige eftersom Vasateaterns chef Albert Ranft hade personlig kontakt med bland andra George Bernhard Shaw och såg till att hans pjäser blev översatta till svenska.

Den engelska humorn passade Olof Winnerstrand som med sin spelglädje och naturlighet på scen snabbt blev ett av de hetaste namnen i Stockholms teatervärld, särskilt hos publiken. Bland Olof Winnerstrands största succéer under de tidiga åren på Vasateatern kan nämnas Oscar Wildes Mr. Ernest (The Importance Of Being Earnest), George Bernard Shaws Man kan aldrig veta, Bland bålde riddersmän, Äktenskapskarusellen av Langdon Mitchell och Häxmästaren av Georges Berr.

På Dramaten, som både han och hustrun Frida gick över till år 1919, fortsatte han med flera framgångsrika roller, bland annat som Kungen av Babylon i Marc Connellys Guds gröna ängar, Måns Sommar i August Strindbergs Mäster Olof, Fabrikör Åvik i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, Alfred Jingle i Pickwick-klubben, Richard Greatham i Noël Cowards Höfeber, Frank Haines i Dodie Smiths En sån dag!, Don Pedro i Shakespeares Mycket väsen för ingenting, Titus Jaywood i Mark Reeds Älskling, jag ger mig och Peithetairos i Aristofanes Fåglarna.

Under 1930- och 1940-talen fick han alltmer blandade och större uppgifter på scenen, och blev en hett eftertraktad karaktärsskådespelare även i mer tyngre och allvarliga roller. Han fick bland annat stort beröm för sitt porträtt av pappa Nat Miller i Eugene O'Neills pjäs Ljuva ungdomstid (Ah, Wilderness!) år 1935, mot Frida Winnerstrand som mamma Miller och med bland andra Frank Sundström och Gunn Wållgren i rollerna som deras barn. Uppsättningen genomförde en turné med Riksteatern året därpå

i George Bernard Shaws Man kan aldrig veta, Vasateatern, 1908

Han gjorde 119 roller på Dramaten, vilket innebär i genomsnitt 6–7 roller per spelår, mellan åren 1919 och 1949 och anses han vara en av Dramatens främsta skådespelare under 1900-talet.

Tillsammans med hustrun Frida Winnerssom hette Familjen Björck på gång vid sidan av uppgifterna på Dramatenk. Radioserien var mäkta populär och kan till upplägg och handling liknas som motsvarighet till TV-serien Svensson, Svensson. Serien som utspelade sig i nutid, hade formatet av en "sitcom" där man i olika dråpliga episoder/sketcher får träffa familjen Björck till vardags i olika situationer: bland släkt och vänner, på resor, vid julfirande, etc. Familjen bestod av Pappa Gösta Björck, mamma Karin Björck, sonen Ville och dottern Greta. Hundratusentals radiolyssnare (även i Finland, Danmark och Norge) följde serien och man spelade in två avsnitt i månaden under år 1936–1943 och därför kunde man i serien också följa samhällets utveckling och spegla tidens händelser. Exempelvis fanns det bland annat avsnitt som "Familjen Björck i Garmisch-Partenkirchen" (Olympiska vinterspelen 1936) och "Familjen i beredskap" (Andra världskriget). År 1940 gjordes även en filmversion av teaterserien som Anders Henrikson regisserade.

Vid sidan av teatern och Familjen Björck var Olof Winnerstrand även en flitigt anlitad filmaktör och han var omåttligt populär hos biopubliken. Behövde man en sympatisk, äldre herre med hjärtat på rätta stället eller en bohemisk greve med glimten i ögat, så var det garanterat Winnerstrand man vände sig till först. Han var den skådespelaren av den äldre generationen som "kunde allt", såväl i komedi- som karaktärsroller. Han förekommer på så vis i många starka biroller på film, till exempel som bokförläggare i Annonsera, nybliven och lekande farfar i Familjens hemlighet 1936, greve i Blixt och dunder 1938, teateröverhuvudet Karl-Hugo Anker i Hasse Ekmans Kungliga patrasket 1945 och som byoriginalet Agrippa Prästberg i filmversionen av Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien 1946. Biroller av det lite allvarligare slaget gjorde han i Alf Sjöbergs Hets år 1944 (där han gör skolans rektor), som Hugo Sjöwall i Hasse Ekmans Medan porten var stängd år 1946, som sträng far i Kvinna utan ansikte år 1947 och som kyrkoherde i Ingmar Bergmans tidiga drama Musik i mörker år 1948. Största filmrollerna gör han som Greve Örnclou i Ungkarlspappan (1935), i Familjen Björck (1940) - där han förstås gör huvudrollen som Gösta Björck! - och i komedin Det glada kalaset år 1946 (regisserad av Bengt Ekerot), som den buttre ensamvargen John Frank som väcks upp ur sin tjuriga ensamhet och tristess av en sprudlande Sickan Carlsson; en roll som gjorde att han även belönades med dåtidens främsta svenska filmpris Chaplin-statyetten för Bästa skådespelare (framröstad av Aftontidningens läsare), samt med Svenska Filmsamfundets hedersplakett.

Privat (kan man åtminstone läsa i Myggans nöjeslexikon!) var Olof Winnerstrand en oklanderlig gentleman, som gärna flanerade på Strandvägen med hustrun Frida vid sin sida (och familjens tax!). "Olle" (som han kort och gott kallades i vänkretsen) var mycket omtyckt och respekterad även bland sina kollegor; för sin enkla och jordnära framtoning, sin humanism och sin ironiska glimten-i-ögat-humor. Bland kollegorna vid teatern var han var även känd som en mästare på att lägga masker - liksom exempelvis Anders Henrikson och Karl Gerhard - och för sin välklädda stil och sobra elegans privat!

Olof Winnerstrand gick i pension som teaterskådespelare år 1945, men återkom ändå i ytterligare tre gästroller på Dramaten där hans sista blev som Charley i den numera klassiska pjäsen En handelsresandes död av Arthur Miller år 1949. Han fortsatte dock att filma under resten av sitt liv och medverkade till exempel i ett flertal minnesvärda Sickan Carlsson-filmer med Schamyl Bauman som regissör, bland annat Skolka skolan år 1949, Frökens första barn år 1950, Klasskamrater år 1952 och Dans på rosor år 1954. Han framträdde också mycket i radio under sina sista levnadsår, där han bland annat blev känd som en uppskattad uppläsare av flertalet Hasse Z-historier (några av dessa spelade han även in på skiva) och i radioteater-framträdanden.

Sin allra sista filmroll gjorde Olof Winnerstrand i Ingmar Bergmans komedi En lektion i kärlek år 1954, då 79 år gammal. Han avled 1956 och är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm (Solna kommun).^[2][3]

• Olof Winnerstrand i Vem är det, sid 912, 1943
• Olof Winnerstrand på Svensk Filmdatabas
• Olof Winnerstrand i Rollboken på Dramaten

• Wikimedia Commons har media som rör Olof Winnerstrand.
  Bilder & media
• Olof Winnerstrand på Svensk mediedatabas
• Olof Winnerstrand på Svensk underhållningsmusik, revyer och film 1900–1960
• Olof Winnerstrands arkiv på Musik- och teaterbiblioteket (Musikverket)
• Olof Winnerstrand på Internet Movie Database (engelska)