Objective-C är en objektorienterad påbyggnad på vanliga C. Det går därför att blanda C och Objective-C relativt obehindrat i samma källkod. Till skillnad mot till exempel C++ kan man skicka meddelanden på ett liknande sätt som i Smalltalk.

Idag används Objective-C framförallt i Apples Mac OS, iOS och GNUstep, två miljöer som baseras på OpenStep-standarden. Det är också det i huvudsak använda programmeringsspråket i NeXTSTEP, OPENSTEP och Cocoa-ramverket. Dessa bibliotek är inga krav för att skriva ett program i Objective-C, vilket visas i exempel nedan. Ett sådant program kan kompileras på alla operativsystem som har tillgång till gcc, som har en modul för Objective-C. Det gör man genom att vid kompilering tillföra flaggan -lobjc.

En klass i Objective-C har en interface- och en implementation-del som är två skilda block av kod. Normalt placeras interface-delen i en header-fil, med filändelsen .h. Implementationsdelen i en kodfil, med filändelsen .m, men de kan lika gärna vara i samma fil och filändelsen kan variera.

Interfacedelen fungerar så här:

 @interface klass : superklass {
     // instansvariabler
 }
 + klassMetod1;
 + (retur_typ)klassMetod2;
 + (retur_typ)klassMetod3:(param1_typ)param1_varNamn;

 - (retur_typ)instansMetod1:(param1_typ)param1_varNamn:
(param2_typ)param2_varNamn;
 - (retur_typ)instansMetod2MedParamter:
(param1_typ)param1_varNamn ochAnnanParameter:(param2_typ)param2_varNamn;
 @end

Implementationsdelen fungerar så här:

 @implementation klass
 + (retur_typ)klassMetod {
     // implementation
 }
 
 - (retur_typ)instansMetod {
     // implementation
 }
 @end

I Objective-C skickar man till skillnad mot Simula-modellen meddelanden till objekten. I Objective-C anropar man inte metoder, man skickar meddelanden. Ett objekt vid namn mottagare kan ha en metod som heter metodnamn, den anropas i så fall på följande sätt:

 [mottagare metodnamn];

Ett meddelande kan skickas till ett objekt även om objektet inte kan svara på det. Det möjliggör bland annat för mottagaren att skicka meddelandet vidare i en kedja, t.ex. en länkad lista till dess det kommer fram till någon som kan svara på det.

Man kan även skicka med argument i ett meddelande. Om metoden metodnamn även kan ta emot ett objekt av typen id kan det se ut så här:

 id enId = [[Klass alloc] init];
 [mottagare metodnamn: enId];

Då skulle motsvarande metodsignatur kunna se ut så här:

 - (void)metodnamn:(id)objekt;

Som man kan se i metodsignaturen skrivs objektets typ inom parenteser. Det inledande void betyder vad för typ av objekt metoden skickar tillbaka. I det här fallet är det void vilket betyder att inget returneras.

Man kan skicka flera argument. Lägger vi till ett argument av typen int kan det se ut så här:

 id enId = [[Klass alloc] init];
 int enInt = 7;
 [mottagare metodnamn:enId medInt:enInt];

Då skulle motsvarande metodsignatur kunna se ut så här:

 - (void)metodnamn:(id)objekt medInt:(int)enInt;

Ett exempel på ett program som skriver ut texten "hello, World!".

 /* Kompilera med t ex: gcc hello.m -lobjc -o hello */

 #import <stdio.h>
 #import <objc/Object.h>
 
 @interface MyClass : Object {
 }
 - (void)world;
 @end
 
 @implementation MyClass
 - (void)world {
     printf("hello, World!\n");
 }
 @end
 
 int main() {
     id hello = [[MyClass alloc] init];
     [hello world];
     return 0;
 }

• C (programspråk)
• C++

• Apple Developer Connections introduktion till Objective-C