Nefilim var i den kristna Bibeln de äldsta halvt gudomliga väsendena. De var oerhört stora människor med övernaturliga fysiska och andliga krafter.^[1]

Nefilim (hebreiska: נְפִילִים, sing. נָפִיל, Nafíl eller Nafil) kommer av det hebreiska/arameiska verbet nafal, som betyder ”att falla”, till exempel om att falla i strid. Det används exempelvis om Uria som föll i striden (2 Sam. 11;17). Verbet nafal betyder även ”att orsaka att andra faller”. Det är därför som Svenska Folkbibeln översätter ordet nefilim med ”våldsverkarna”^[2] samt Karl XII:s bibel med ”tyrannerna”. Verbet nafal används således både i intransitiv och transitiv betydelse, liksom även i bokstavlig bemärkelse och bildligt. ^[3]

Ordet används om ett folk som levde före den Stora Floden i 1 Mos. 6:4 och i 4 Mos. 13:33 om anakiterna, ett folk som bodde i trakten av Hebron och som de israelitiska spejarna såg när de inspekterade landet Kanaan före bosättningen där^[4]

Den inte ovanliga synen att nefilim skulle vara barn efter en sexuell kontakt mellan gudaväsen/änglar och människor, är något som förekommer i skönlitteratur, i den kristna bibeln och på film. Detta framkommer dock inte i den hebreiska texten.^{[ifrågasatt uppgift][källa behövs]} Det som står i bibeln i vers 2 och 3 talar om vid vilken tidpunkt dessa nefilim levde på jorden. Missförståndet torde ha uppkommit genom den översättning till grekiska som på 200-talet f.Kr. gjordes av den hebreiska texten, där nefilim översätts till jättarna.

När översättarna inte fann något lämpligt ord i grekiskan till nefilim, valde de ett grekiskt ord som finns på svenska som lånord, nämligen ”giganter”. ^[5] Det betyder ”de jättestora” (jmfr. gigabyte i datorsammanhang). Detta fick emellertid de grekiska åhörarna att börja tänka på den egna grekiska mytologin med halvgudar. I något sådant mytologiskt sammanhang hör alltså inte nefilim hemma. ^[6]