Mindre strandpipare
| Mindre strandpipare Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Livskraftig[2] Status i Finland: Nära hotad[3] | |
 Mindre strandpipare av underarten curonicus | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Underordning | Vadare Charadrii |
| Familj | Pipare Charadriidae |
| Släkte | Charadrius |
| Art | Mindre strandpipare C. dubius |
| Vetenskapligt namn | |
| § Charadrius dubius | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
 Spelande mindre strandpipare | |
Mindre strandpipare (Charadrius dubius) är en fågel som tillhör familjen pipare (Charadriidae). Den har en mycket vid utbredning i Europa och Asien österut till Filippinerna och Nya Guinea. Vintertid flyttar den till tropiska områden. Mindre strandpiparen häckar i grusiga och sandiga marker, ursprungligen utmed insjöar och rinnande vattendrag, men alltmer i av människan skapade miljöer. Globalt anses den vara livskraftig.
Utseende och läte
En adult mindre strandpipare blir 15,5–18 centimeter lång, har ett vingspann på 32–35 centimeter och väger 25–55 gram. Den har brun rygg och vit undersida, kort mörk näbb med rött vid näbbroten och brungula ben. Ögat är svart med tydlig gul orbitalring. Främre delen av huvudet har svartvit teckning. Den har ett svart halsband. Båda könen har samma teckning. Underarten dubius har i adult dräkt tydligt bredare orbitalring och stort rött parti vid näbbroten.
Dess vanligaste läte är ett nedåtkrökt "piu" och den varnar med ett liknande men rivigare "prii". Sången framförs i sångflykt med långsamma vingslag både på dagen och natten och består av rytmiska "pri-pri-pri" och raspigare "krri-a, krri-a, krri-a".
Utbredning och systematik
Mindre strandpipare har ett stort utbredningsområde och häckar i nordvästra Afrika, i stora delar av Europa och Asien sydost till Filippinerna och Nya Guinea, och på några enstaka öar i Stilla havet. Den delas upp i tre underarter:[4][5]
- nordlig mindre strandpipare[6] Charadrius dubius curonicus (Gmelin 1789) – häckar i Europa, Nordafrika samt centrala och norra Asien; flyttfågel som övervintrar i främst Afrika, sydvästra Asien och Sydostasien
- Charadrius dubius jerdoni (Legge 1880) – häckar på Indiska subkontinenten och i Sydostasien; stannfågel eller kortflyttare
- Charadrius dubius dubius – häckar på Filippinerna, Nya Guinea och i Bismarckarkipelagen; främst stannfågel men ibland kortflyttare
Släktskap
Genetiska studier visar att Charadrius är kraftigt parafyletiskt, där arterna i släktet inte står varandra närmast. Istället är en stor grupp strandpipare närmare släkt med vipor i Vanellus och andra udda pipare som australiska inlandspiparen (Peltohyas australis) och arten snednäbb i Nya Zeeland (Anarhynchus frontalis) än med typarten för släktet större strandpipare.[7][8]
Mindre strandpipare står förhållandevis nära större strandpipare, men allra närmast östasiatiska flodstrandpiparen (C. placidus).[8][9][7] Även de afrikanska arterna savannstrandpipare (C. forbesi) och trebandad strandpipare (C. tricollaris) samt de australiska och nyzeeländska arterna svartpannad strandpipare (Elseyornis melanops), svarthuvad strandpipare (Thinornis cucullatus) och chathampipare (T. novaeseelandiae) är del av samma klad.[7] De tre senare arterna har därför inkluderats i Charadrius av Clements et al 2023.[4] Se artikeln om släktet Charadrius för mer information om inbördes släktskap mellan strandpipare.
Förekomst i Sverige
I Sverige häckar i Götaland, Svealand och i Norrlands kustland. Den flyttar vanligen mot sydost till tropikerna mellan slutet av juli och början av september. En unge som ringmärktes i Sandviken i Gästrikland sköts vid Madras i sydöstra Indien. En del fåglar flyttar även rakt söderut med förmodad övervintring i Medelhavsområdet och Afrika norr om Ekvatorn. Den mindre strandpiparen återvänder till Sverige i april–maj.[2]
Ekologi
Biotop
Mindre strandpipare häckar på slam-, sand- och grusytor och vid muddervatten. Ursprungligen förekom den vid sand- och grusstränder utmed insjöar och vattendrag. När dessa områden alltmer växt igen eller exploaterats nyttjar fågeln idag även ruderat eller andra biotoper som skapats av människan genom exempelvis grävning och schaktning.
Häckning
Häckningstiden varar från april till juli. Boet är en urholkning i marken som inreds med växtdelar och annat. Honan lägger fyra ägg som genom sitt färgmönster är väl dolda. Båda föräldrar ruvar äggen i fyra veckor tills de kläcks. Om en fara närmar sig lockar föräldrarna inkräktaren i en annan riktning med avledningsbeteenden för att skydda ungarna.
Föda
Mindre strandpiparen livnär sig av maskar, spindlar, insekter, larver och andra ryggradslösa djur.
Mindre strandpipare och människan
Status och hot
Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till 280 000 till 530 000 par.[1]
Även i Sverige anses beståndet livskraftigt och bestå av mellan 2 600 och 4 600 häckande individer. Det finns inga tecken på betydande populationsförändringar.[2]
Namn
Mindre strandpipare kallades förr nordanvärstyta i Södermanland.[10] Nordanvärstyta skulle kunna översättas med "liten fågel i samband med nordanvind eller nordanväder, det vill säga kyla". Ett annat äldre namn är mindre strandrulling eller sandrulling.[11]
Referenser
- Delar av artikeln bygger på översättning av artikeln Flussregenpfeifer i tyskspråkiga Wikipedia, läst 1 september 2005
Noter
- ^ [a b c d] BirdLife International 2016 Charadrius dubius . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 12 december 2021.
- ^ [a b c] Artfakta om mindre strandpipare, ArtDatabanken.
- ^ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av mindre strandpipare – Charadrius dubius” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.27562. Läst 22 mars 2022.
- ^ [a b] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
- ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2022. IOC World Bird List (v12.2). doi : 10.14344/IOC.ML.12.2.
- ^ ’’Sverigelistan med underarter’’, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18
- ^ [a b c] Cerny D, Natale R. 2022. Comprehensive taxon sampling and vetted fossils help clarify the time tree of shorebirds (Aves, Charadriiformes). Mol. Phylogenet. Evol. 177: 107620.
- ^ [a b] Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068.
- ^ Dos Remedios, N., Lee, P. L. M., Burke, T., Székely, T., and Küpper, C. (2015). North or south? Phylogenetic and biogeographic origins of a globally distributed avian clade. Mol. Phylogenet. Evol., 89:151–159. [PDF https://eprints.whiterose.ac.uk/90572/3/WRRO_90572.pdf]
- ^ Sven Nilssons (1858) Foglarna
- ^ Bäckman, J. (1871) Folkskolans Naturlära, 3:e upplagan, Zacharias Hæggströms Förlag, Stockholm, vol.1, sid:170
Källor
- Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9
- Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör mindre strandpipare.
Wikispecies har information om mindre strandpipare.- Läten på xeno-canto.org
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
|