Maoripipare
| Maoripipare | |
 Adult i vinterdräkt. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Familj | Pipare Charadriidae |
| Släkte | Anarhynchus |
| Art | Maoripipare A. obscurus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Anarhynhcus obscurus | |
| Auktor | Gmelin, 1789 |
| Synonymer | |
| |
Maoripipare[1] (Anarhynhcus obscurus) är en vadarfågel i familjen pipare som enbart förekommer i Nya Zeeland.[2]
Utseende
Maoripiparen är en stor (26–28 cm) pipare, störst i släktet Charadrius (se dock släktestillhörighet nedan). Den har brun ovansida med ljuskantade fjäderspetsar, vit panna och vitaktig undersida. Ett mörk streck går genom ögat. Under häckningen är den rödaktig undertill, hanen rödare än honan på bröstet. Den kraftiga näbben är svart, benen ljusa till mellangrå och ögat mörkbrunt.[3]
Nordliga och sydliga populationer skiljer sig något åt, så pass att vissa auktoriteter behandlar dem som olika arter. Den nordliga aquilonius är något mindre men med något längre stjärt. Både ovan- och undersidan är ljusare med mer vitt på ansiktet, hakan och flankerna.[4]
Utbredning och systematik
Maoripiparen är endemisk för Nya Zeeland och delas upp i två underarter:[2]
- Anarhynhcus obscurus aquilonius – förekommer på Nordön.
- Anarhynhcus obscurus obscurus – förekommer på Stewartön; flockar syns efter häckning på Sydöns sydspets[5]
IUCN och Birdlife International urskiljer underarten aquilonius som en egen art, vilket påverkar artens hotkategorisering (se nedan).
Släktestillhörighet
Maoripipare placeras traditionellt, liksom de flesta pipare, i det stora släktet Charadrius. Flera genetiska studier har dock visat att arterna i släktet inte är varandras närmaste släktingar. Istället är en stor grupp strandpipare, däribland maoripipare, närmare släkt med vipor i Vanellus och andra udda pipare som australiska inlandspiparen (Peltohyas australis) och likaledes nyzeeländska arten snednäbb (Anarhynchus frontalis) än med typarten för släktet större strandpipare.[6][7][8] Tongivande Clements m.fl. implementerade 2023 dessa resultat i sin systematik, vilket medfört att denna grupp lyfts ur Charadrius och istället förenats med snednäbben i släktet Anarhynchus. Denna linje följs här.
Ekologi
Maoripiparen börjar vanligtvis häcka under sitt andra levnadsår och lägger vanligtvis tre ägg.[3] De båda underarterna uppvisar olika val av häckningshabitat. På Nordön häckar den vanligtvis på vidsträckta havsstränder, estuarier och på tidvattenstränder. På Stewartön häckar den istället på hög höjd på kala kullar, vid öppna mossar eller på tuvig gräsmarker.[3] Den lever främst av ryggradslösa djur.[3] Den äldsta kända individen blev åtminstone 31 år.[3]
Status och hot
Maoripiparen är en fåtalig fågel. Eftersom internationella naturvårdsunionen IUCN betraktar de båda underarterna som skilda arter hotkategoriseras de var för sig.
Den nordliga populationen, aquilonius, ökar i antal och beståndet uppskattades 2011 bestå av 1900 vuxna individer. Sedan 2022 kategoriserar IUCN den som livskraftig.[9]
Den sydliga populationen, nominatformen obscurus, förekom tidigare på Sydön, men försvann efter predation från hermelin och andra införda vesslor. Idag förekommer den endast på Stewart Island, där predation från katt decimerat beståndet med hela 80 % på 40 år, 1990-1991 ner till endast 62 fåglar, varav bara 18 häckande par på grund av skev könsfördelning (hanar ruvar på natten och är då mer sårbara för predatorer). Efter en utrotningskampanj av katt ökade beståndet gradvis, till 111 fåglar år 1997, 150 1999 och 250 2005. Därefter har den av oklar anledning minskat igen sedan 2012. Den senaste uppskattningen av beståndet är endast 120 fåglar, varav bara 30–40 häckande par.[3]
Bilder
Adult hane i häckningsdräkt.
Adult i vinterdräkt.
Adult hona.
Kull med ägg.
Referenser
- ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
- ^ [a b] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
- ^ [a b c d e f] Birdlife International 2014 Charadrius obscurus Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 26 januari 2015.
- ^ del Hoyo, J., Collar, N., Kirwan, G.M. & Boesman, P. (2020). Northern Red-breasted Plover (Charadrius aquilonius). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/467298 1 januari 2020).
- ^ Gill, B.J., Bell, B.D., Chambers, G.K., Medway, D.G., Palma, R.L., Scofield, R.P., Tennyson, A.J.D. & Worthy, T.H. (2010) Checklist of the Birds of New Zealand, Norfolk and Macquarie Islands, and the Ross Dependency, Antarctica. 4th edition. Ornithological Society of New Zealand & Te Papa Press, Wellington, New Zealand.
- ^ Cerny D, Natale R. 2022. Comprehensive taxon sampling and vetted fossils help clarify the time tree of shorebirds (Aves, Charadriiformes). Mol. Phylogenet. Evol. 177: 107620.
- ^ Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068.
- ^ Dos Remedios, N., Lee, P. L. M., Burke, T., Székely, T., and Küpper, C. (2015). North or south? Phylogenetic and biogeographic origins of a globally distributed avian clade. Mol. Phylogenet. Evol., 89:151–159. [PDF https://eprints.whiterose.ac.uk/90572/3/WRRO_90572.pdf]
- ^ Birdlife International 2022 Charadrius aquilonius . Från: IUCN 2022. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 23 december 2022.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör maoripipare.
Wikispecies har information om Anarhynhcus obscurus.- Läten på xeno-canto.org
|