Langbahn Team – Weltmeisterschaft

Louise Michel

Louise Michel
Porträtt av Louise Michel
Färglagt foto av Louise Michel
Född29 maj 1830
Vroncourt-la-Côte, Haute-Marne, Frankrike
Död9 januari 1905 (74 år)
Marseille, Frankrike
NationalitetFransk
Yrke/uppdragFörfattare, lärare och politisk aktivist
Känd förFransk anarkist och revolutionär
Louise Michel.
En uniformerad Louise Michel under Pariskommunen.

Louise Michel, född 29 maj 1830 i Vroncourt-la-Côte i Haute-Marne,[1] död 9 januari 1905 i Marseille, var en fransk anarkist, författare, lärare och en ledargestalt under Pariskommunen 1871.

Biografi

Louise Michel föddes utom äktenskapet i det anspråkslösa slottet Vroncourt där hennes mor, Marianne Michel, var kammarjungfru. Hennes far var troligen sonen till slottets ägare.[1] Farföräldrarna gav henne och modern ett underhåll, och hon fick en god undervisning. Redan som ung flicka hade Michel en stark känsla för rättvisa för både människor och djur - i sina memoarer skriver hon om hur hon stal pengar från sin farfar för att ge till fattiga.[2]

Ända sedan unga år brevväxlade Michel med Victor Hugo. Hon skrev under sina brev med Enjolras, efter den revolutionära huvudpersonen i Hugos Les Misérables.

Michel tog lärarexamen 1852 och öppnade en privatskola i först i Audeloncourt och sedan i Millières.[1] Hon lärde flickorna sjunga den då kontroversiella Marseljäsen och hon vägrade införa skolbön för kejsar Napoleon III.[3] Under den här tiden började hon också publicera poesi i lokalpressen, trots hennes mors protester[4].

1856 flyttade hon till Paris, och 1865 köpte hon en privatskola i Montmartre[1]. Hon upprördes över fattigdomen i det distrikt där hon undervisade[5], och engagerade sig i politiska grupper och kvinnoföreningar som ville utbilda kvinnor så att de slapp prostituera sig. Hon skrev också om, och grundade en organisation för, att undervisa barn med intellektuella funktionsnedsättningar.[2][6] 1858 vädjade hon om nåd för attentatsmannen Felice Orsini hos kejsaren.

Pariskommunen

Pariskommunen var den radikala kommunstyrelse som valdes att styra Paris i mars 1871, omedelbart efter det fransk-tyska kriget och belägringen av Paris. Kommunen varade i 72 dagar och slutade med tusentals döda i strider och avrättningar.

Louise Michel hade en ledarroll under Pariskommunen. Hon ledde en kvinnlig ambulanskår och genomdrev att prostituerade tilläts bli sjukvårdare. Det sades att endast "rena händer" fick förbinda de sårade, men på det svarade Michel: "Vem har större rätt än de, det gamla samhällets armaste offer, att ge sitt liv för det nya?".

Michel jobbade "dygnet runt" med att formulera och debattera den nyfödda kommunens politik.

Hon deltog också i striderna, tillsammans med tusentals kvinnor från Paris.[7] Den regeringsvänliga pressen beskrev dem alla som "petrolöser" - kvinnliga mordbrännare. Det är osannolikt att de kvinnliga mordbrännarna verkligen har existerat, men myten om dem användes flitigt i regeringens propaganda.[8] Berättelserna om petrolöserna användes länge - också utanför Frankrike - för att demonisera kvinnliga revolutionärer.[9]

En av Pariskommunens barrikader

Efter kommunens fall arkebuserades tusentals. Louise Michel lyckades först undvika arrest, men när hon fick höra att hennes mor tagits i förvar så överlämnade hon sig själv till myndigheterna.

Under rättegången deklarerade hon att "Då det ser ut, som om varje hjärta, som klappar för friheten, blott har rätt till ett stycke bly, så fordrar också jag min del. Om ni låter mig leva, skall jag aldrig sluta upp med att ropa på hämnd. (...) Om ni icke äro fega stackare, så döda ni mig!"

Hon anklagades för att vara petrolös, på vilket hon svarade trotsigt: "Vad Paris' brand angår, så har jag haft del i denna. Jag ville resa en eldmur mot inkräktarna från Versailles. Jag har inga medskyldiga. Jag har handlat av egen drift." [10][11]

Hon förklarade varför hon deltagit: "Man säger att jag har varit medbrottsling i kommunen. Javisst har jag det, därför att kommunen framför allt ville ha en social revolution och en social revolution är det heligaste av mina löften. Jag har bara en kärlek: kärleken till revolutionen."

Victor Hugos dikt Viro Major handlar om rättegången mot Louise Michel[12], och bidrog troligen starkt till att hennes berömmelse växte.

Deportation

Louise Michel avrättades emellertid inte utan dömdes att deporteras till den franska kolonin Nya Kaledonien. Louise Michel hade då suttit fängslad i 20 månader och nu såg hon fram emot och förberedde sig inför sin deportation till Nya Kaledonien. Hon var fast besluten att förvandla sitt straff till en vetenskaplig expedition, och före resan brevväxlade hon med ordföranden för det geografiska sällskapet för att å deras vägnar utföra undersökningar av kolonins klimat, flora och fauna. Hon förseddes med frön att prova och fick faktaböcker till hjälp.[13]

Den 8 augusti 1873 avgick fartyget ''Virginie'' med Michel om bord. Under den 4 månader långa båtresan lärde hon känna Henri Rochefort, och de förblev vänner fram till hennes död. Hon träffade också anarkisten Nathalie Lemel, som deltagit Pariskommunen. Under båtresan blev Michel övertygad anarkist[14] - troligtvis bidrog kontakten med Lemel till det.

Under de år hon tillbringade i kolonin skaffade Michel kunskap om och förbindelser med kanakerna, öns urinvånare. Hon lärde sig deras språk, sånger, ritualer[2] och 1885 publicerade hon boken Légendes et chants de gestes canagues ("Kanakernas legender och sånger"). Hon stöttade kanakerna i deras uppror mot de franska kolonialisterna 1878[15], och inför upproret sägs hon ha skickat upprorsledaren Ataï en bit av sin röda halsduk.

Michel arbetade också som lärare åt barnen på kolonin. Hon lärde också känna kabyler som förvisats från Algeriet, efter att de deltagit i upproret[16] mot den franska kolonialmakten 1871[17][18].

1880 benådades Lousie Michel i samband med en allmän amnesti, och återvände till Frankrike.

Åter i Frankrike

I Paris fortsatte hon sin politiska gärning.

Hon deltog i den the International Revolutionary Congress i London i juli 1881, tillsammans med bland andra Pjotr Kropotkin, Marie Le Compte, Emile Gautier och Errico Malatesta.[19]

Den 9 mars 1883 ledde hon en demonstration mot hungerpolitiken och till Pariskommunens minne. Demonstrationen behövde en fana av något slag, och Michel tog då av sin svarta sidenunderkjol och fäste den vid ett kvastskaft. På det viset - berättas det - fick anarkismen sin svarta fana[20] (i sina memoarer skriver dock Michel att hon fick en svart trasa av en annan demonstrant[21]). För sitt deltagande i demonstrationen dömdes Michel till 6 års fängelse för plundring. Men den 3 januari 1885 dog hennes mor, och 3 dagar senare benådades Louise Michel. I juli 1890 flydde Michel till London - efter att ha hotats med att spärras in på mentalsjukhus - där hon stannade i fem år[22].

I London besökte hon bland annat familjen Pankhursts hem i Russel Square, där hon gjorde ett starkt intryck på en ung Sylvia Pankhurst[23].

Under en föreläsningsturné dog Lousie Michel på Hotel Oasis, Marseille den 9 januari, 1905. Hennes begravning i Paris drog en enorm publik - och begravningståget var en kilometer långt.[24]

Filosofi och personlighet

Louise Michel var anarkist och såg makten som ett gift som fördärvar människan. "Det är makten som är förbannelsen och det är därför jag är anarkist!"[10] Människans nuvarande situation är bara ett tillstånd som kommer passeras när mänskligheten får välja sin väg fritt: "När makten inte längre ligger hos en ensam individ, kommer ljus, sanning och rättvisa att råda. Makt hos en person är ett brott. Vad vi vill är att makten tillhör alla."[25] Hon förkastade nationalismen, och talade ofta om arbetares och fattigas situation.[25]

Under hela sitt liv var Michel naturvetenskapligt intresserad, och trodde på en utopisk framtid. I sina memoarer skriver hon: "Snart kommer varken grymhet eller exploatering finnas kvar, och vetenskapen kommer förse hela mänskligheten med mat. (...) Konst för alla! Vetenskap för alla! Bröd för alla!"[26] Men hon ville inte beskriva hur det skulle se ut i detalj: "Hur skall larven kunna veta hur hon kommer att tänka och känna som fjäril?"[10]

Michel engagerade sig aldrig i rösträttsrörelsen eftersom hon inte trodde på parlamentarismen. På frågan om hon ville ha rösträtt för kvinnor, svarade hon "Nej, och inte för män heller! Det är bättre om både män och kvinnor inriktar alla sina krafter på revolutionen."

Louise Michel levde strikt efter sin politiska övertygelse. I rättegångar var hon ofta direkt och trotsig, och uppmanade domarna att bidra till revolutionen.[27]

Emma Goldman skrev om sitt första möte med Louise Michel: "Man kapitulerade snabbt inför hennes strålande personlighet, så övertygande i sin styrka, så rörande i sin barnsliga enkelhet. Eftermiddagen med Louise var en upplevelse som inte liknade något som hade hänt dittills i mitt liv. Hennes hand i min, tillgivet på mitt huvud, hennes ömhetsbetygelser och nära kamratskap, fick min själ att expandera, och sträcka sig mot de vackra sfärer där hon vistades."[28]

Eftermäle

Från hennes död till 1916 genomfördes varje år en demonstration vid Louise Michels grav vid Levallois-Perret.

Den 1 maj 1946, döptes tunnelbanestationen Vallier i Paris om till Louise Michel.

I Levallois-Perret står en bronsstaty av Lousie Michel, gjord av Émile Derré 1906.

2004 döptes Square Willette, vid foten av Sacre Coeur i Paris, om till Square Louise Michel.[29]

En stor mängd franska grundskolor är namngivna efter Louise Michel.

Filmen Louise Michelle La Rebelle[30] från 2008, och seriealbumet The Red Virgin and the Vision of Utopia[31] från 2016 handlar båda om Michels liv.

Bibliografi (urval)

  • La Misère (andra delen, första delen skrevs av Marguerite Tinayre), 1882 (nytryck 2012 ISBN 9782012682399)
  • Le Gars Yvon, légende bretonne, 1882
  • La Fille du peuple (tillsammans med A. Grippa) Fleurs et ronces, 1883
  • Légendes et chants de gestes Canaques : avec dessins et vocabulaires (reseskildring), Kéva, 1885 (LibrisID 8464510)
  • Les Microbes humains, 1886 (översatt till engelska av Brian Stableford som The Human Microbes ISBN 978-1-61227-116-3)
  • Mémoires de Louise Michel écrtis par elle-même, F. Roy, 1886 (nyutgåva 1976 med ISBN 2-7071-0846-4)
  • Lectures encyclopédiques par cycles attractifs, 1888
  • Le Monde nouveau, 1888 (översatt till engelska av Brian Stableford som The New World ISBN 978-1-61227-117-0)
  • À travers la vie (poesi), 1894
  • La Commune, 1898 (finns i nyutgåva från 1999 med ISBN 2-7071-2942-9)

Postumt

  • Je vous écris de ma nuit : correspondance générale de Louise Michel 1850-1904 / Louise Michel ; édition établie, annoté et présentée par Xavière Gauthier, Les éditions de Paris, 1999 ISBN 2-905291-86-9

Referenser

  1. ^ [a b c d] ”Louise Michel - biography” (på engelska). International Institute of Social History. http://www.iisg.nl/collections/louisemichel/biography.php. Läst 21 augusti 2016. 
  2. ^ [a b c] ”Louise Michel through her papers” (på engelska). International Institute of Social History. http://www.iisg.nl/collections/louisemichel/documents.php. Läst 21 augusti 2016. 
  3. ^ Thomas, Edith (1980) (på engelska). Louise Michel. Black Rose Books. sid. 36. https://libcom.org/files/Louise-part-2.pdf. Läst 21 augusti 2016 
  4. ^ Thomas, Edith (1980) (på engelska). Louise Michel. Black Rose Books. sid. 33. https://libcom.org/files/Louise-part-2.pdf. Läst 21 augusti 2016 
  5. ^ D., H. (13 september 2010). ”Portrait: Louise Michel (1830-1905)”. https://disciplineandanarchy.wordpress.com/2010/09/13/portrait-louise-michel-1830-1905/. Läst 21 augusti 2016. 
  6. ^ Thomas, Edith (1980) (på engelska). Louise Michel. Black Rose Books. sid. 45-46. https://libcom.org/files/Louise-part-2.pdf. Läst 21 augusti 2016 
  7. ^ ”Citoyennes: women of the Paris Commune”. Lydia Syson. Arkiverad från originalet den 22 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160822155129/http://www.lydiasyson.com/citoyennes-women-of-the-paris-commune/. Läst 21 augusti 2016. 
  8. ^ ”A Dozen Portraits of Pétroleuses - Introduction”. International Institute of Social History. http://www.iisg.nl/collections/petroleuses/intro.php. Läst 21 augusti 2016. 
  9. ^ Gay L. Gullikson (1991). ”La Pétroleuse: Representing Revolution” (på engelska). Feminist Studies 17 (2): sid. 240-265. Arkiverad från originalet den 10 september 2016. https://web.archive.org/web/20160910092522/http://www.academicroom.com/article/la-petroleuse-representing-revolution. Läst 21 augusti 2016.  Arkiverad 10 september 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  10. ^ [a b c] Jensen, Albert (1915). Louse Michel (den röda jungfrun). Revolutionens förkämpar. Axel Holmströms förlag. https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Arkiv/Broschyrer,-sm%C3%A5skrifter-och-b%C3%B6cker/F%C3%B6rfattare/Jensen,-Albert/Louise-Michel-den-r%C3%B6da-jungfrun/Louise-Michel-Den-r%C3%B6da-jungfrun-fulltext. Läst 20 augusti 2016 
  11. ^ ”Louise Michel” (på engelska). flag.blackened.net. Arkiverad från originalet den 10 juli 2009. https://web.archive.org/web/20090710222744/http://flag.blackened.net/revolt/ws98/ws55_louise.html. Läst 20 augusti 2016. 
  12. ^ ”Viro Major l'hommage de Victor Hugo à Louise Michel”. www.gauchemip.org. http://www.gauchemip.org/spip.php?article12710. Läst 20 augusti 2016. 
  13. ^ Thomas, Edith (1980) (på engelska). Louise Michel. Black Rose Books. sid. 137. https://libcom.org/files/Louise-part-2.pdf. Läst 22 augusti 2016 
  14. ^ Leighton, Marian (1990). ”Anarcho-Feminism and Louise Michel”. i Jean Hugues-Roy och Brendan Weston (på engelska). Our Generation. sid. 22-29. https://s3.amazonaws.com/xlsuite_production/assets/9349040/VOL_21_02.pdf. Läst 20 augusti 2016 
  15. ^ Wilson, Gary (17 mars 2016). ”Louise Michel and the Paris Commune of 1871” (på engelska). Workers World. http://www.workers.org/2016/03/17/louise-michel-and-the-paris-commune-of-1871/. Läst 20 augusti 2016. 
  16. ^ ”Deportation to New Caledonia - Introduction” (på engelska). www.iisg.nl. http://www.iisg.nl/collections/new-caledonia/. Läst 21 augusti 2016. 
  17. ^ ”France Algeria Revolt 1871”. www.onwar.com. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161001192742/https://www.onwar.com/aced/chrono/c1800s/yr70/falgeria1871.htm. Läst 21 augusti 2016. 
  18. ^ Maamri, Malika Rebai (2015) (på engelska). The State of Algeria: The Politics of a Post-Colonial Legacy. https://books.google.se/books?id=SfEWDAAAQBAJ&pg=PT53&lpg=PT53&dq=kabyle+uprising++1871&source=bl&ots=TXpvs9d2Ov&sig=dSs9vSeTHk8ccy41DbNIDxCxsQo&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjU5qPAvNLOAhWFliwKHRCiDK8Q6AEIYDAJ#v=onepage&q=kabyle%20uprising%20%201871&f=false. Läst 21 augusti 2016 
  19. ^ Constance Bantman (2006). ”Internationalism without an International? Cross-Channel Anarchist Networks, 1880-1914” (på engelska). Revue belge de philologie et d'histoire 84 (4): sid. 961-981. 
  20. ^ ”Louise Michel Appreciation Society” (på engelska). The Louise Michel Appreciation Society. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161012193653/http://louisemichelappreciationsociety.tumblr.com/post/113222756908/in-france-the-first-report-of-the-use-of-a-black. Läst 26 augusti 2016. 
  21. ^ Michel, Louise (1981). Bullitt Lowry, Elizabeth Ellington Gunter. red (på engelska). Red Virgin: Memoirs Of Louise Michel. University Alabama Press. sid. 161. https://books.google.se/books?id=3uQMzo8yyD8C&lpg=PA162&ots=Y8OEGYvvmg&dq=louise%20michel%20black%20flag&hl=sv&pg=PA161#v=onepage&q=louise%20michel%20black%20flag&f=false. Läst 27 augusti 2016 
  22. ^ Michel, Louise (2004). Nic Maclellan. red (på engelska). Louise Michel. sid. 19-21. https://libcom.org/files/Louise_Michel.pdf. Läst 25 augusti 2016 
  23. ^ Winslow, Barbara (1996) (på engelska). Sylvia Pankhurst: Sexual Politics And Political Activism. sid. 2. https://books.google.se/books?id=Vd-OAQAAQBAJ&lpg=PA2&ots=sM8mqCg1hl&dq=louise%20michel%20sylvia%20pankhurst&hl=sv&pg=PA2#v=onepage&q=louise%20michel%20sylvia%20pankhurst&f=false. Läst 25 augusti 2016 
  24. ^ Red Virgin: Memoirs Of Louise Michel. 2003. https://books.google.se/books?id=3uQMzo8yyD8C&pg=PA219&lpg=PA219&dq=statue+of+Louise+michel+paris&source=bl&ots=Y8ODLUptkn&sig=B7fChEF_2unbS8vewNfrMo-1SSY&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwi55KO4ldDOAhXFhywKHYigAHIQ6AEIODAD#v=onepage&q=statue%20&f=false. Läst 20 augusti 2016 
  25. ^ [a b] Michel, Louise (2004). Nic Maclellan. red (på engelska). Louise Michel. Rebel Lives. sid. 106. https://libcom.org/files/Louise_Michel.pdf. Läst 2 september 2016 
  26. ^ Michel, Louise (2004). ”Art for all! Science for all! Bread for all!”. i Nic Maclellan (på engelska). Louise Michel. Rebel Lives. Ocean Press. sid. 97. https://libcom.org/files/Louise_Michel.pdf. Läst 26 augusti 2016 
  27. ^ ”The Louise Michel Appreciation Society” (på engelska). Excerpt of speech from the hearing of June 21, 1883. Arkiverad från originalet den 12 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161012195558/http://louisemichelappreciationsociety.tumblr.com/post/98426556123/above-the-courts-beyond-the-twenty-something. Läst 2 september 2016. 
  28. ^ Goldman, Emma (1970) (på engelska). Living My Life, Volym 1. (Originalutgåvan 1931, New York: Alfred Knopf). New York: Dover Publications. https://books.google.se/books?id=g20zgPvqFL0C&lpg=PA166&ots=YFhP7lDGGN&dq=louise%20michel%20living%20my%20life%20goldman&hl=sv&pg=PA168#v=onepage&q&f=false. Läst 2 september 2016. ”“One quickly succumbed to the spell of her radiant personality, so compelling in its strength, so moving in its childlike simplicity. The afternoon with Louise was an experience unlike anything that had happened till then in my life. Her hand in mine, its tender pressure on my head, her words of endearment and close comradeship, made my soul expand, reach out towards the spheres of beauty where she dwelt.”” 
  29. ^ ”Square Louise Michel, Montmartre - French Moments” (på amerikansk engelska). 13 maj 2015. http://frenchmoments.eu/square-louise-michel-montmartre/. Läst 20 augusti 2016. 
  30. ^ ”Louise Michel, la rebelle” (på engelska). http://www.imdb.com/title/tt1264890/?ref_=fn_al_tt_1. Läst 20 augusti 2016. 
  31. ^ Talbot, Mary M (2016) (på engelska). The Red Virgin and the Vision of Utopia. http://www.mary-talbot.co.uk/sample-page/the-red-virgin-and-the-vision-of-utopia/. Läst 20 augusti 2016 

Vidare läsning

  • Jensen, Albert, Louise Michel (den röda jungfrun). Stockholm: Axel Holmströms förlag 1915.
  • Kyle, Gunhild; Krusenstjerna Eva von (1993). Kvinnoprofiler. Stockholm: Natur och kultur. Libris 7232318. ISBN 91-27-75349-2 

Externa länkar

Auktoritetsdata
Quelle: https://sv.wikipedia.org/wiki/Louise_Michel