Kongahälla brändes ner flera gånger, senast 1612. 1645 flyttades staden, som nu börjat kallas Kungälv, till Bagaholmen (nuvarande Fästningsholmen), för att komma i skydd under Bohus fästning. Den brändes ner igen 1645. Den brändes ner på nytt 1676. 1680 byggdes slutligen staden upp på sin nuvarande plats. Stadsprivilegier erhölls officiellt 1762.
Staden blev en egen kommun, enligt Förordning om kommunalstyrelse i stad (SFS 1862:14) från och med den 1 januari 1863, då Sveriges kommunsystem infördes. 1952 inkorporerades Rödbo landskommun. 1971 gick staden upp i den då nybildade Kungälvs kommun, varur 1974 utbröts delen motsvarande Rödbo landskommun som överfördes till Göteborgs kommun.[1]
För registrerade fornfynd med mera så återfinns staden inom ett område definierat av sockenkod 1563[5] som motsvarar den omfattning staden hade kring 1950.
Stadsvapnet
Blasonering: I fält av silver en av en vågskura bildad blå stam och däröver ett krenelerat porttorn med två valvbågar, åtföljd till höger av ett svärd och till vänster av ett mot porttornet upprest lejon, alla röda.
Detta vapen fastställdes 1951 och är baserat på stadens medeltida sigill. Lejonet kommer mest sannolikt från Norges riksvapen.
Geografi
Kungälvs stad omfattade den 1 januari 1952 en areal av 26,48 km², varav 24,54 km² land.[6]
Tätorter i staden 1960
I Kungälvs stad fanns del av tätortenKungälva, som hade 6 220 invånare i staden den 1 november 1960. Tätortsgraden i staden var då 91,1 procent.[7]
