Kanadas premiärminister Prime Minister of Canada Premier ministre du Canada
Nuvarande Justin Trudeau sedan 4 november 2015
Residens	24 Sussex Drive, Ottawa, Ontario, Kanada
Utses av	Generalguvernören (i monarkens namn)
Mandatperiod	Ingen fastställd
Inrättat	1 juli 1867
Webbplats	www.pm.gc.ca

Kanadas premiärminister (engelska: Prime Minister of Canada; franska: Premier ministre du Canada) är Kanadas regeringschef. Premiärministern leder regeringen och är vanligen partiledare för partiet med flest mandat i underhuset. Premiärministern får bära titeln the Right Honourable eller le Très Honorable ("den högvälborne"). Premiärministerns officiella residens, där alla premiärministrar bott sedan Louis Saint-Laurent 1951, är Sussex Drive 24 i Ottawa i Ontario. Kanadas nuvarande premiärminister är Justin Trudeau.

Ämbetet inrättades den 1 juli 1867, i samband med skapandet av Dominionen Kanada.^[1]

Tidigare var det tradition att monarken skänkte Kanadas premiärministrar riddarvärdighet enligt Storbritanniens belöningssystem vid tillträdandet och premiärministrarna kunde därför lägga till ett "Sir" före sitt namn. Den ende av Kanadas första åtta premiärministrar som valde att inte acceptera adelskapet var Alexander Mackenzie. Sedan Nickleresolutionen 1919 utdelas inte längre titlar till kanadensare.

Alla kanadensiska medborgare över 18 år får kandidera till posten som premiärminister. Kanada är dock ett tvåspråkigt land och vanligtvis behärskar premiärministern såväl engelska som franska. Alla premiärministrar har dessutom haft en plats i parlamentets underhus med undantag för John Joseph Caldwell Abbott och Mackenzie Bowell som regerade från senaten. Om en premiärminister inte lyckas vinna en plats i parlamentet brukar vanligtvis en parlamentsledamot avstå sin plats för att möjliggöra ett fyllnadsval till partiledarens favör. I de fall då en ny partiledare som inte har en plats i parlamentet tillträder precis före ett val, brukar han eller hon vanligtvis vänta till nästkommande val med att kandidera till underhuset. Detta skedde till exempel då John Napier Turner var premiärminister under en kort period 1984 utan att sitta i underhuset - ironiskt nog lyckades han vinna en stol i det val som sedan ledde till att han förlorade regeringsmakten.

Premiärministern har ingen bestämd ämbetsperiod. Istället kan han eller hon när som helst avgå av personliga skäl, men tvingas bara att avgå om ett oppositionsparti vinner en majoritet av platserna i underhuset. Om premiärministerns parti förlorar en förtroendeomröstning kan premiärministern avgå för att låta ett annat parti bilda regering eller, vilket är vanligare, begära parlamentets upplösning för att åstadkomma ett nyval. Om valet leder till att ett annat parti får majoritet i underhuset erbjuds ändå i första hand premiärministern att fortsätta i regeringsställning genom att till exempel ingå en koalition. Koalitioner är dock ovanliga i kanadensisk politik och vanligt är istället att premiärministern väljer att avgå.

Allmänna val hålls minst var femte år, men det står premiärministern fritt att när som helst begära parlamentet upplöst om han eller hon önskar ett nytt val. Då en majoritetsregering sitter vid makten hålls val i allmänhet inom ungefär 3,5-5 år men kan också utlysas tidigare som en de facto-folkomröstning när en enskild fråga av särskilt stor betydelse är aktuell. Detta skedde till exempel då frihandelsavtalet med USA blev huvudfrågan i valet 1988. Om en minoritetsregering sitter vid makten kan den fällas genom en förtroendeomröstning i underhuset vilket brukar leda till nyval, till exempel då Joe Clarks minoritetsregering (1979-80) tvingades avgå efter bara nio månader. Jämfört med situationen i till exempel det brittiska parlamentet brukar den kanadensiska premiärministern sitta på sin post under relativt lång tid.

Den kanadensiska premiärministern är landets regeringschef men, eftersom han eller hon i praktiken innehar parlamentets mäktigaste post, kallas han eller hon ibland felaktigt för Kanadas statsöverhuvud. Kanadas statsöverhuvud är sedan 1952 Elizabeth II, drottning av Kanada. Hon representeras av Kanadas generalguvernör, sedan 2017 Julie Payette. Formellt har monarken och dennas representant de mest omfattande maktbefogenheterna i landet och står också formellt högre i rang än premiärministern men spelar i praktiken en rent ceremoniell roll inte olikt Sveriges monark.

Premiärministerns ämbete finns inte omnämnt i Kanadas författning, förutom i en nytillkommen klausul som påbjuder möten med provinsernas premiärministrar. I dagens Kanada är premiärministerns uppgifter ungefär de som författningen beskriver som generalguvernörens (som i praktiken bara är en galjonsfigur). Premiärministerns maktbefogenheter, förpliktelser och ansvarsområden etablerades 1867 efter brittiska förebilder då Kanada blev en av det brittiska Samväldets självstyrande dominier. Sedan dess har premiärministerns post genomgått ett antal förändringar som gjort den till ett ämbete med mer omfattande personlig och absolut makt än någon annan vald ledare i någon annan verklig demokrati i världen.

Premiärministern har en mycket framträdande position vad gäller parlamentets lagstiftande roll. Nästan alla lagförslag i parlamentet kommer från regeringen, vars ministrar premiärministern brukar välja ut bland sina trogna partikamrater i parlamentet. För att vara beslutsmässigt måste ministären var enig, men i praktiken är det premiärministern själv som avgör om enighet råder bland ministrarna. Regeringens propositioner, som kallas Government Bill och numreras enligt modellen "C-18", brukar alltid få stöd bland regeringspartiets representanter i underhuset och det är sällan senaten har invändningar mot den folkvalda kammarens beslut.

Alla ledamöter i underhuset har rätt att lägga egna lagförslag men dessa motioner har mycket små chanser att gå igenom. Under exempelvis det trettiosjunde parlamentets andra sittning vann bara fyra av 471 framlagda motioner kungligt gillande^{[förtydliga]}. Ytterligare några lyckades överleva manglingen i överhuset, men de som till slut blev lagar förändrades alla i grunden trots att de som ursprungligen la förslagen lagt ned mycket tid och energi på att utforma dem innan de ens presenterat dem för underhuset. Några av parlamentsledamöternas förslag kan dock antas av regeringen som presenterar dem som en av sina propositioner.

Till skillnad från parlamentsledamöter i flera andra parlamentariska system är alla valda representanter i Kanada underställda en strikt partidisciplin och om en ledamot i underhuset röstar mot partilinjen har partierna auktoriteten att utesluta vederbörande som i praktiken blir en persona non grata. Ledamoten kan då sitta kvar i underhuset som en oberoende ledamot men som sådan kommer personen att sakna medel för sitt arbete och ha små möjligheter att framföra frågor i parlamentet. Detta hände då den liberale ledamoten John Nunziata röstade mot 1995 års budget och premiärministern Jean Chrétien uteslöt honom ur partiet. Uteslutna parlamentsledamöter har små chanser att få ställa upp för sitt parti igen och om de går till val som oberoende kandidater kommer de ha stora svårigheter att finansiera sin valkampanj. Att rösta mot partiet i mindre viktiga frågor kan göra att man går miste om chansen att få en plats i regeringen eller någon av parlamentets kommittéer (motsvarande utskotten i Sveriges riksdag). Ett mer diskret sätt att markera sitt missnöje, som sällan leder till disciplinära straff, är att avstå från att rösta. Men det vanliga är att ledamöterna i underhuset följer partilinjen och garanterar att premiärministerns vilja bokstavligen "blir lag".

Den förre premiärministern Pierre Trudeau, som mer än någon annan före honom koncentrerade makten kring sitt eget ämbete, kallade nedsättande, innan han blev medlem i det liberala partiet, sina partikollegor i underhuset "tränade sälar" och oppositionens ledamöter för "nobodies när de befinner sig 50 yards från underhuset". Under en paus under G8-mötet 1998, då premiärminister Jean Chrétiens mikrofon lämnats påslagen, beklagade han sig över att USA:s president Bill Clinton i princip var maktlös och saknade befogenhet att lösa internationella problem (i sammanhanget en dispyt mellan länderna angående laxfiske) eftersom han var tvungen att rättfärdiga sig inför den amerikanska kongressen.

Det kanadensiska parlamentariska systemet har sålunda den fördelen att saker kan bli snabbt gjorda och att ansvarsfrågan alltid är lätt att avgöra. Systemet har naturligtvis sina kritiker och de brukar påpeka att maktkoncentrationen gör att Kanada saknar maktdelningens säkerhetsventiler.

I praktiken är det också premiärministern som avgör tillsättningen till fler än 3 000 viktiga poster, bland annat alla ministrar i regeringen (kan bytas ut när som helst), vakanta platser i högsta domstolen och senaten, chefer vid alla statliga företag (kan bytas ut när som helst), alla ambassadörer, generalguvernören och många fler.

På sistone har några kanadensare och ett antal ledamöter i underhuset börjat ifrågasätta den makt som författningen koncentrerar på premiärministerns ämbete. De önskar en omdaning av det ineffektiva underhuset för att få till stånd en mer parlamentarisk tillsättning av landets senat och federala domare. Andra pekar istället på faran med att försvaga premiärministerns ställning: 2003 tvingade till exempel en partirevolt Chrétien att avgå.

Premiärministerns makt kringskärs dock av den annars maktlösa senaten. Till exempel drabbades Brian Mulroneys skatt på varor och tjänster och Chrétiens försök att stoppa privatiseringen av Torontos internationella flygplats av kraftiga förseningar sedan senaten, som dominerades av senatorer som föregående regeringar tillsatt, förhalat behandlingen av lagarna. Båda premiärministrarna svarade med att tänja på det konstitutionella ramverket genom använda sitt informella men avgörande inflytande.

En annan begränsande faktor är det faktum att Kanada är en starkt decentraliserad federation; mycket av makten ligger hos provinsernas premiärministrar. Alla konstitutionella ändringar måste godkännas i provinserna och alla lagförslag som berör provinsernas jurisdiktion, till exempel sjukvård och utbildning, måste föregås av möten med provinsernas premiärministrar.

Förkortningar:
AB: Alberta, BC: British Columbia, MB: Manitoba, NS: Nova Scotia, ON: Ontario, QC: Québec, SK: Saskatchewan

Premiärminister (parti)			Period	Val	Valkrets, provins
	1.	John Macdonald (Liberal-konservativa partiet) (1:a perioden)	1 juli 1867− 5 november 1873	utnämnd 1 juli 1867 vald aug.−sep. 1867 omvald juli−okt. 1872 avgick 5. nov. 1873 (Pacific Railway-skandalen)	Kingston, ON
	2.	Alexander Mackenzie (Liberala partiet)	7 november 1873− 8 oktober 1878	utnämnd 7. nov. 1873 vald 22. jan. 1874	Lambton, ON
		John Macdonald (Liberal-konservativa partiet) (2:a perioden)	17 oktober 1878− 6 juni 1891	vald 17. sep. 1878 omvald 20 juni 1882 omvald 22. feb. 1887 omvald 5 mars 1891 avled i ämbetet	Victoria, BC (från 1878)[2] Carleton-Lennox, ON (från 1882) Kingston-Carleton, ON (från 1887) Kingston, ON (1891)
	3.	John Abbott (Liberal-konservativa partiet)	16 juni 1891− 24 november 1892	utnämnd 16 juni 1891 avgick 24. nov. 1892 (pensionerad)	senator[3]
	4.	John Thompson (Konservativa partiet)	5 december 1892− 12. december 1894	utnämnd 5. dec. 1892 avled i ämbetet	Antigonish, NS
	5.	Mackenzie Bowell (Konservativa partiet)	21 december 1894− 27 april 1896	utnämnd 21. dec. 1894 avgick 27 april 1896 (pensionerad)	senator[4]
	6.	Charles Tupper (Konservativa partiet)	1 maj 1896− 8 juli 1896	utnämnd 1 maj 1896[5]	Cape Breton, NS
	7.	Wilfrid Laurier (Liberala partiet)	11 juli 1896− 6 oktober 1911	vald 23 juni 1896 omvald 7. nov. 1900 omvald 3. nov. 1904 omvald 26. okt. 1908	Québec-Est, QC
	8.	Robert Borden (Konservativa partiet, Unionistiska partiet)	10 oktober 1911− 9 juli 1920	vald 21. sep. 1911 partibyte 12. okt. 1917 omvald 17. dec. 1917 avgick 9 juli 1920 (pensionerad)	Halifax, NS (från 1911) Kings, NS (från 1917)
	9.	Arthur Meighen (N.L.C.) (1:a perioden)	10 juli 1920− 28 december 1921	utnämnd 7 juli 1920	Portage La Prairie, MB
	10.	William Lyon Mackenzie King (Liberala partiet) (1:a perioden)	29 december 1921− 28 juni 1926	vald 6. dec. 1921 (minoritetsregering) omvald 29. okt. 1925[6] (minoritetsregering) fyllnadsval 15. feb. 1926 avgick 28 juni 1926 (King-Byng-affären)	York North, ON (från 1921) Prince Albert, SK (från 1926)[7]
		Arthur Meighen (Konservativa partiet) (2:a perioden)	29 juni 1926− 24 september 1926	utnämnd 29 juni 1920	Portage La Prairie, MB
		William Lyon Mackenzie King (Liberala partiet) (2:a perioden)	25. september 1926− 6 augusti 1930	vald 14. sep. 1926 (minoritetsregering)	Prince Albert, SK
	11.	Richard Bedford Bennett (Konservativa partiet)	7 augusti 1930− 22 oktober 1935	vald 28 juli 1930	Calgary-West, AB
		William Lyon Mackenzie King (Liberala partiet) (3:e perioden)	23 oktober 1935− 14 november 1948	vald 14. okt. 1935 omvald 26 mars 1940 omvald 11 juni 1945 fyllnadsval 6 augusti 1945 avgick 15 november 1948 (pensionerad)	Prince Albert, SK (från 1935) Glengarry, ON (från 1945)[8]
	12.	Louis Saint-Laurent (Liberala partiet)	15 november 1948− 20 juni 1957	utnämnd 15. nov. 1948 omvald 27 juni 1949 omvald 10 augusti 1953	Québec-Est, QC
	13.	John Diefenbaker (Progressiv-konservativa partiet)	21 juni 1957− 21 april 1963	vald 10 juni 1957 (minoritetsregering) omvald 31 mars 1958 omvald 18 juni 1962 (minoritetsregering)	Prince Albert, SK
	14.	Lester Pearson (Liberala partiet)	22 april 1963 − 19 april 1968	vald 8 april 1963 (minoritetsregering) omvald 8. nov. 1965 (minoritetsregering) avgick 20 april 1968 (pensionerad)	Algoma East, ON
	15.	Pierre Trudeau (Liberala partiet) (1:a perioden)	20 april 1968− 3 juni 1979	utnämnd 6 april 1968 omvald 25 juni 1968 omvald 30. okt. 1972 (minoritetsregering) omvald 8 juli 1974	Mont-Royal, QC
	16.	Joe Clark (Progressiv-konservativa partiet)	4 juni 1979− 2 mars 1980	vald 22 maj 1979 (minoritetsregering)	Yellowhead, AB
		Pierre Trudeau (Liberala partiet) (2:a perioden)	3 mars 1980− 29 juni 1984	vald 18. feb. 1980 avgick 29 juni 1984 (pensionerad)	Mont-Royal, QC
	17.	John Turner (Liberala partiet)	30 juni 1984− 16 september 1984	utnämnd 16 juni 1984	ej underhusledamot
	18.	Brian Mulroney (Progressiv-konservativa partiet)	17 september 1984– 24 juni 1993	vald 4. sep. 1984 omvald 21. nov. 1988 avgick 24 juni 1993 (pensionerad)	Manicouagan, QC (från 1984) Charlevoix, QC (från 1988)
	19.	Kim Campbell (Progressiv-konservativa partiet)	25 juni 1993− 3 november 1993	utnämnd 13 juni 1993	Vancouver Centre, BC
	20.	Jean Chrétien (Liberala partiet)	4 november 1993− 11 december 2003	omvald 27. nov. 2000 avgick 11 dec 2003 (pensionerad)	Saint-Maurice, QC
	21.	Paul Martin (Liberala partiet)	12 december 2003– 5 februari 2006	Utnämnd 15 nov. 2003 omvald 28 juni 2004 (minoritetsregering)	Lasalle-Émard, QC
	22.	Stephen Harper (Konservativa partiet)	6 februari 2006– 4 november 2015	vald 23 jan. 2006 (minoritetsregering) omvald 14 oktober 2008 (minoritetsregering)	Calgary Southwest, AB
	23.	Justin Trudeau (Liberala partiet)	4 november 2015–		Lasalle-Émard, QC

• British Columbias premiärminister
• Ontarios premiärminister
• Quebecs premiärminister

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Liste der Premierminister von Kanada, 23 maj 2009.

• primeministers.ca, Premiärministerns hemsida
• Premiärministrar i Kanada sedan 1867 (eng.)
• Kanadensiske premiärministerns webbplats (eng., fr.)
• Kanadensiska regeringens webbplats (eng., fr.)

Wikimedia Commons har media som rör Kanadas premiärministrar.