Kalksandsten är en byggnadssten som är framställd av bränd kalk, sand och vatten. Råvarorna blandas och därefter formas stenarna i pressar under högt tryck för att därefter genomgå en härdningsprocess i en autoklav. Kalksandsten är således resultat av en kemisk process och en helt annan än den för lerteglet. Kalksandstenen ånghärdas istället för att brännas.

Kalksandsten har haft många olika benämningar, bland annat kalkcementtegel, KS-sten, silikattegel och kalksandtegel. Även det så kallade Mexiteglet är en kalksandsten. MEXI är dock ett produktnamn på den kalksandsten som började tillverkas i Kvarntorp 1965.

Produkten blev även känd under namnet Ludvikategel efter den kalksandstensfarbiken som anlades 1902-1903 under namnet Bergslagernas Tegel- och Kalkbruk AB i Ludvika. Bruket lades troligen ned någon gång mellan 1947 och 1950.^[1] Sanden, som var den ena huvudingrediensen, hämtades dels från ett sandtag i Sunnansjö, dels sögs den upp från sjöbottnen av sjön Väsman. Teglet har använts till många kraftstationsbyggnader och pumpstationer runt om vid gruvorna som exempelvis i Lekombergs kraftcentral och Ivikengruvans pumpstation.^[2] På dessa båda byggnader användes även rödfärgade tegelfogar.

Upptäckten att en blandning av sand och en liten mängd kalk som utsattes för högt ångtryck hårdnade gjordes redan 1880 i Tyskland. År 1898 började produktionen av kalksandsten i Tyskland i större skala. I Sverige kom produktionen igång vid sekelskiftet 1900. Den första tillverkningen skedde vid Ragnhildsborgs kalksandstensfabrik, norr om Södertälje. 1902 anlades en fabrik i Visby och omkring 1904 en fabrik i Lomma. Redan 1911 fanns inte mindre än 16 fabriker runt om i landet. År 1920 tillverkades över 9,9 miljoner kalksandstenstegel i Sverige.^[3] Den ljusgråa stenen blev snabbt populär och användes gärna i industribyggnader, Exempelvis så är de första av Enskedes olika slakthus uppförda av kalksandsten. Produktionen i Ragnhildsborgs kalksandstensfabrik var omfattande och lades ner först på 1930-talet.

Under 1970- och 1980-talet var kalksandsten flitigt använd i Sovjetunionen, där den kallas "vitt" eller "silikattegel" (силикатный кирпич). Byggnadsmaterialet hade tillverkats i Ryssland redan i slutet av 1800-talet, men bara i mindre skala. Den polska statliga import- och exportkoncernen Polimex-Cekop, som sedan 1951 samarbetade med svenska Ytong och Siporex rörande lättbetong,^[4] undertecknade 10 september 1971^[5] ett avtal om leverans till Sovjetunionen av utrustning till 25 fabriker för silikattegel. Den 5 april 1973 öppnade en av dessa fabriker i Brjansk, numera under namnet EuroBrick.^[6] Polackerna gjorde liknande kontrakt med flera länder i Östeuropa och Asien.

Vid tillverkning av kalksandsten används råvarorna: sand (-sten) 95%, bränd kalk 5%^[7] samt vatten i form av ånga. Själva tillverkningsprocessen innebär att råvarorna blandas och massan pressas i formar under ett tryck av 150 - 200 ton. Efter att massan pressats samman till rätt format ånghärdades den i autoklaver. Det sker under 12 timmar med ett tryck av 12 atö. Vid autoklaveringen reagerar sandens kiselsyra, kalk och vatten och bildar kalciumhydrosilikater.

• Murtegel
• Travertin
• Mexisten
• Asktegel
• Siluriasten

• Örebro läns museum: Om världskoncernen Ytong AB och dess betydelse för det moderna samhällets bebyggelse.