Found footage (svenska: Upphittad film) är en gren inom filmskapande, inom vilken en film helt eller delvis är presenterad som om det vore upphittade film- eller videoinspelningar. En av found footage-genres typiska karaktärsdrag är att filmens handling ses genom en kamera tillhörande en eller flera av filmens karaktärer, ofta åtföljda av deras samtida kommentarer utanför kameran. För större trovärdighet kan filmningen göras av skådespelarna själva under själva akten, tillsammans med skakigt kameraarbete och naturalistiskt skådespel. Den "upphittade" filmen kan presenteras som om den var "rå" och redan komplett, eller som att den redigerats till en berättelse av "upphittarna".

Det mest vanliga användandet av tekniken är inom skräckfilmsgenren, där filmen utges vara den enda överlevande inspelningen från händelserna, där de inblandade personerna nu är försvunna eller döda. Det har också använts inom komedifilmer (t.ex. Babysitting och Project X - Hemmafesten) samt inom science fiction-genren (t.ex. Project Almanac och Europa Report).

Genren har sitt ursprung i litteraturen i de klassiska skräckromanerna Frankenstein och Dracula. I den senare är romanen upplagd som att hela narrativet har sammanställts i efterhand genom nyhetsartiklar, läkarjournaler och utdrag ur dagböcker.

Inom filmskapande kan genren dateras så tidigt som 1980, i filmen Cannibal Holocaust, men gjordes kommersiellt populär genom filmen The Blair Witch Project (1999), och har sedan dess använts återkommande i filmer som Paranormal Activity (2007), REC (2007), Quarantine (2008), Cloverfield (2008), och Chronicle (2012).^[1]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.