Langbahn Team – Weltmeisterschaft

Fonem

 Språkets nivåer 

Ett fonem, eller segmentellt fonem, är ett betydelseskiljande språkljud.[1] Ord är uppbyggda av olika fonem; byter man ut fonemet /k/ i kuta mot /l/ så ändras betydelsen och man får ordet luta.[2] Ett fonem är det talade språkets minsta betydelseskiljande enhet.[2]

Fonem är ofta synonymt med “språkljud”, men fonem är mer precist – ett fonem är alltid betydelseskiljande.[3] I svenska är tungspets‑r och tungrots‑r olika språkljud, men de är inte olika fonem, för de är inte betydelseskiljande i svenska.[4]

Fonem betecknas genom att man skriver snedstreck kring symboler för språkljud.[5]

Läran om fonem kallas fonologi, vilket inte ska förväxlas med fonetik, som handlar om ljudens fysisk-akustiska egenskaper och perception,[6] eller med fonotax, som handlar om hur fonem sätts samman.[7][8]

Foner i segmentellt tal hänförs till fonem

Talat språk består av foner, som är de minsta urskiljbara fonetiska segmenten i talflödet.[9][1] Fonologisk analys grupperar de skiftande fonerna (segmenten) i fonem. Enskilda foner i talet hos talare som talar samma språk (eller varietet av språk) hänförs i fonologisk analys till ett och samma fonem i det språket, om fonerna har samma betydelsegivande funktion.[10] Ett exempel är att alla svensktalandes skiftande r‑ljud hänförs till det svenska fonemet /r/, eftersom variation i uttalet av /r/ aldrig ändrar betydelsen hos ett svenskt ord.[4]

Segmentella fonem delas normalt in i vokaler och konsonanter.[5][11]

Abstrakta enheter

Fonem är abstrakta enheter, som inte finns i verkligheten;[12][13] de är abstraktioner, som ligger till grund för vår tolkning av språkljuden (fonerna), som i verkligheten är mycket varierande, men avkodas (analyseras omedvetet) i typer av lyssnaren.[3] Akustiskt uppträder fonemen som varierande realiseringar (förverkliganden, uttal) av de abstrakta psykologiska fonemen.[14][15]

Fonematisk transkription

Fonematisk transkription av talspråk återger talet utan hänsyn till icke‑betydelsebärande variationer detaljer i uttalet.[5] Fonematiska symboler skrivs mellan snedstreck,[5] enskilt eller i grupp, till exempel /a/, /n/, /d/ och /and/).

Ordet ⟨paddla⟩ skrivs i fonematisk och fonetisk transkription:

  • fonematisk transkription: /padla/
  • fonetisk transkription: [ˈpʰadˡːla]

Detaljer som inte är betydelseskiljande, som aspirationen(pustljudet) i [pʰ], utelämnas i fonematisk transkription.

Symbolerna som sätts mellan snedstreck är oftast hämtade från internationella fonetiska alfabetet (IPA), men andra skriftsystem kan undantagsvis användas.[16] IPA bygger på det vanliga alfabetet, med tillägg av nya tecken, så att varje ljud har en symbol. Ordet längta skrivs /lɛŋta/ med IPA.[17] När fonetiska symboler skrivs inom snedstreck övergår de till att vara fonematiska (fonologiska) symboler.[18]

Fonem och grafem

Skriftspråkets motsvarighet till fonem kallas grafem, som är de tecken som symboliserar språkljuden.[19] Grafem och fonem är dock, i de flesta språk, inte helt varandras motsvarigheter; det svenska alfabetet innehåller 29 bokstäver men de grafemen är inte tillräckligt många för att uttrycka alla fonem.[19] För att kringgå det problemet kombinerar man grafem för att beteckna fonem. Exempelvis betecknas sj-ljudet med bland annat ⟨sj⟩, ⟨sk⟩ ⟨stj⟩ och ⟨skj⟩; i fonematisk transkription betecknas fonemet vanligen som /ɧ/ med en IPA‑symbol.[19][7]

Olika språks transparens

Transparensen mellan fonem och grafem är en jämförelse mellan antalet grafem och fonem i ett språk. Hög transparens indikerar ett språk där stavning och uttal ligger relativt nära varandra, medan låg transparens indikerar att språk och uttal skiljer sig åt mycket. Olika språk har mycket olika transparens. Italienskan har 27 fonem och 21 grafem, och får därigenom nära relation mellan stavning och uttal. Engelskan har 40–45 fonem och 26 grafem, och får därigenom låg transparens; få grafem används för att uttrycka många fonem, och följaktligen skiljer sig stavning och uttal en hel del. Svenskan har 17–22 vokalfonem, beroende på definition[20], och 22 konsonantfonem. Sammanlagt blir det 39-44 fonem till 29 grafem. Svenskan har en relativt god konsekvens mellan stavning och uttal, men det finns till exempel ett flertal sätt att skriva sje-ljudet på.[21][22]

Skillnaderna i transparens och stavelsestruktur är viktiga i forskning om dyslexi. Det har bevisats att dyslektiker kan ha dyslexi i ett språk utan att ha det i ett annat. Det har exempelvis visats att dyslektiker har betydligt lättare att lära sig italienska i skolan men svårt för engelska. Personer som invandrar till länder med komplex stavelsestruktur (det vill säga, strukturen av konsonanter och vokaler i en stavelse) kan få svårt att lära sig det nya språket.[22]

Fonem och allofoner

Huvudartikel: Allofon

Uttalsvarianter av ett fonem i ett språk kallas allofoner.[23] Allofoner kan ha ganska olika uttal fonetiskt sett, men att byta ut en allofon mot en annan i uttalet av ord ett visst språk kan aldrig ändra något ords betydelse.[18] Allofoner är språkspecifika uttalsvarianter på fonem, som gör att ett fonem kan uttalas olika utan att de olika ljuden har en betydelseskiljande effekt.

Där finns två slag av allofoni: komplementär distribution och fri variation.[18][24][25] Komplementär distribution (även kallad bunden variation[4]) är kontextuella uttalsvarianter.[24][18] I de vanligaste formerna av standardsvenska är ä‑ljudet (/ɛ/) ett fonem med två allofoner i komplementär distribution: ljudets uttal är olika i häl och här.[4]

Språkljud som har komplementär distribution anses inte vara allofoner om de fonetiskt är mycket olika. De svenska h‑ljuden och ng‑ljuden har komplementär distribution (h‑ljud uddljudande, ng‑ljud i inljud och utljudande, men h‑ljudet och ng‑ljudet anses inte vara allofoner av ett konsonantfonem.[26][27]

Det andra slaget av allofoni är fri variation.[18] De svenska r‑ljuden (fonemet /r/) är ett exempel på fri variation.[4] De vanligaste varianterna brukar kallas tungrots‑r och tungspets‑r.[4] Talare kan välja fritt (fast bakgrund och regler som götamålsregeln oftast styr valet).[4]

Olika språk har olika betydelseskiljande språkljud (fonem) och därigenom även olika allofoner.[1][28] Ett språk kan ha ett fonem med två allofoner, som är två fonem i ett annat språk.[18] Svenska kan ha aspiration på tonlösa klusiler, vilket ger allofoner av de svenska fonemen /p/, /t/ och /k/.[29] I kinesiska är aspirerade och oaspirerade klusiler olika fonem.[30]

Påvisande av fonematisk status

Man tar reda på om två ljud tillhör samma fonem eller två olika fonem genom att använda sig av minimala ordpar.[18] För att påvisa att ett ljud är ett fonem i en språklig varietet måste man med minimala ordpar påvisa kontrast till alla andra (relevanta) fonem.[18]

Exempel på påvisande av fonematisk status

I talad svenska finns ett ljud som fonetiskt är ett öppet ö‑ljud [œ].[31][4] I de flesta varieteter av svenska är öppet ö‑ljud en allofon i komplementär distribution, begränsad till att komma före fonemet /r/.[31] Men i göteborgska finns ljudet i många olika ställningar, så att göteborgskan har en ”tionde vokal”.[32][33]

I göteborgska finns minimala ordpar med alla andra nio vokaler, som göteborgska har gemensam med standardsvenska:

  • lôva (avge löfte) – leva – lava – luva
  • sôva (vara sovande) – söva (göra så att någon sover)[32]
  • lôsa (dra benen efter sig) – lysa – lisa – läsa
  • dôna – dåna[32]
  • dôna (uppträda bullrande) – dona (pyssla, arbeta)

(Att skriva flera ord på samma rad ett mer ekonomiskt sätt att skriva; i första raden jämförs alla fyra ord med varandra, sammanlagt sex minimala par.)

För att räknas som ett fonem i en språklig varietet skall språkljudet inte vara för ovanligt och fonetiskt avvikande i varieteten.[34] Ljudet behöver skiljas från liknande ljud med ett antal minimala par; i göteborgska finns tillräckligt många minimala par med fonemen /ô/ och /ö/:

  • lôsa–lösa; sôva–söva; lôva—löva; knôs–knös; frôs–frös; bôla–böla.[32]

Fonologiska särdrag

Huvudartikel: Särdrag

De segmentella fonemen byggs upp av distinktiva drag eller särdrag.[35] Ett exempel är att den svenska vokalen /y/ har särdraget rundad, medan vokalen /i/ inte är det; i övrigt artikuleras /y/ och /i/ på samma sätt.[35] Ett språkligt särdrag på fonetisk nivå sägs vara fonematiskt om det har en direkt inverkan på kontextens betydelse.[36][37] I praktiken betyder detta att man kan finna ett minimalt ordpar som detekterar särdraget. Det minimala paret byta–bita åtskiljs av ett särdrag hos ett par av ljud: /y/ är [rundad] och /i/ är [orundad],[38] vilket kan skrivas som [+rundad] och [-rundad][39]. Observera att särdragen skrivs inom hakparenteser, eftersom de är fonetiska egenskaper.

I svenskan är aspiration ett exempel på ett särdrag som inte är fonematiskt i svenskan, vilket det däremot är i kinesiskan.[40]

Fonem och prosodem

Inom fonologin skiljer man mellan fonem och suprasegmentella enheter, som ibland kallas prosodem; både fonem och prosodem är betydelseskiljande.[41][42] I viss vetenskaplig text används dock termen ”suprasegmentella fonem”, innebärande att prosodem vore ett slag av fonem.[43][44]. Prosodemen utgörs av den del av uttalet som stäcker sig över flera segmentella fonem.[41]

De två beteckningssätten är att

  • fonem och prosodem är två slag av minsta betydelseskiljande enhet, eller att
  • båda slagen av enheter är fonem: segmentella fonem respektive suprasegementella fonem.[45]

Flera slag av prosodem (segmentella fonem) finns. Kvantitet (längd), Betoning (ordbetoning) och tonalitet är prosodisk (suprasegmentell) information om enheter som stäcker sig över ord, och satsintonation är prosodisk (suprasegmentell) information om enheter som sträcker sig över hela yttranden.[46][47] Att benämna sådana suprasegmentella enheter med termen prosodem har dock inte samma hävd som termen fonem har.[48]

Oavsett terminilogin är det ett exempel på prosodisk (suprasegmentell) information att formel och formell har olika betydelser eftersom betoningen är olika; i formel är betoningen på första stavelsen, men i formell är betoningen på andra stavelsen.[49] De segmentella fonemen är dock desamma.

Fonem och morfem

Ett eller flera fonem bildar ett morfem, som är den minsta betydelsebärande enheten[50]. Ibland sammanfaller fonem och morfem som i orden /i/ och /ö/.[7] Ett ganska typiskt språk har 30-40 fonem. Dessa kan kombineras till tusentals morfem.[8]

Se även

Referenser

  1. ^ [a b c] fonem i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 5 januari 2011.
  2. ^ [a b] Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 18. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  3. ^ [a b] Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidan 12. ISBN 91 7227 351 8
  4. ^ [a b c d e f g h] Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidan 17. ISBN 91 7227 351 8
  5. ^ [a b c d] Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidan 13. ISBN 91 7227 351 8
  6. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Sidan 229. ISBN 0-631-14079-4
  7. ^ [a b c] ”Grammatikens grundkomponenter”. Arkiverad från originalet den 7 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100107234626/http://hem.passagen.se/bondpa/grammatik/grundk.html. Läst 21 juni 2017.  där källorna Grammatik från grunden, s. 13, Allmän grammatik, s. 11, 24, Nya Språket och vi, s. 205-207, Fult språk, s. 37-40 anges.
  8. ^ [a b] Dahllöf, Mats (oktober 2009). ”Semantik och pragmatik”. Institutionen f¨or lingvistik och filologi. Uppsala Universitet. Arkiverad från originalet den 14 januari 2012. https://web.archive.org/web/20120114181038/http://stp.lingfil.uu.se/~matsd/uv/uv09/sempht/oh1.pdf. Läst 5 januari 2011. 
  9. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Andra upplagan. Oxford 1985. Sidan 227.
  10. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Sidan 228–229. ISBN 0-631-14079-4
  11. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 10–15. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  12. ^ Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidan 16. ISBN 91 7227 351 8
  13. ^ Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen. Malmö 1984. Sidan 19. ISBN 91-40-01617-X
  14. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 58. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  15. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Sidan 256. ISBN 0-631-14079-4
  16. ^ Till exempel används /8/ för ô-fonemet i Gertrud Petterssons Svenska språket under sjuhundra år: en historia om svenskan och dess utforskande. Andra upplagan. Lund 2005. Sidan 150.
  17. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 24. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  18. ^ [a b c d e f g h] David Crystal, The Cambridge Encyclopedia of Language. Third Edition. Tredje tryckningen. Cambridge 2013. Sidorna 168–169. ISBN 0-631-14079-4.
  19. ^ [a b c] Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidorna 23–25. ISBN 91 7227 351 8
  20. ^ Kiselman, Christer (november 2008). ”Funderingar om fonem” (pdf). Uppsala universitet. sid. 28-34. http://www2.math.uu.se/~kiselman/fonem.pdf. Läst 23 december 2011. 
  21. ^ Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidan 24. ISBN 91 7227 351 8
  22. ^ [a b] Andersson Rack, Bodil (november 2010). ”Presentation” (pdf). Skolporten. http://www.skolporten.com/pdf/Presentation_Bodil_Andersson_Rack.pdf. Läst 5 januari 2011. [död länk]
  23. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Sidan 13. ISBN 0-631-14079-4
  24. ^ [a b] David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Sidan 60. ISBN 0-631-14079-4
  25. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Sidan 170.ISBN 0-631-14079-4
  26. ^ Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen. Malmö 1984. Sidan 23. ISBN 91-40-01617-X
  27. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 19–20. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  28. ^ Aronsson, Berit (11 augusti 2009). ”Spansk fonetik”. Moderna språk. Umeå Universitet. Arkiverad från originalet den 10 januari 2006. https://web.archive.org/web/20060110230820/http://www.mos.umu.se/spanska/utbildning/kurser/spanska_a1dag/fonetik/fonem-allofon.htm. Läst 5 januari 2011. 
  29. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 9. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  30. ^ Guohua Hu (Hu Guohua) (2015). ”Svenska studenters uppfattningar av tonerna i kinesiska tvåstaviga ord”. 2015. sid. 18. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:828200/FULLTEXT01.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  31. ^ [a b] Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen. Malmö 1984. Sidan 64. ISBN 91-40-01617-X
  32. ^ [a b c d] Lars‑Gunnar Andersson, Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. ISBN 978-91-88419-13-2 Sidorna 65–67.
  33. ^ Lars‑Gunnar Andersson, Göteborgsgrammatik. Stockholm 2019. ISBN 978-91-88419-13-2 Sidab 51.
  34. ^ Nicholas Evans (2022). ”Pushing the boundaries: Marginal phonemes and dialogic interaction” (på engelska). Russian Journal of Linguistics 26 (4): sid. 995–1011. doi:10.22363/2687‐0088‐32349. ISSN 2686-8024. https://journals.rudn.ru/linguistics/article/view/32953/21425. Läst 16 mars 2024. 
  35. ^ [a b] Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 15. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  36. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 13. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  37. ^ Tomas Riad. ”Artikulatorisk fonetik”. sid. 10–14. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29950.1320939955!/ArtikulatoriskFonetik.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  38. ^ Tomas Riad. ”Artikulatorisk fonetik”. sid. 10. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29950.1320939955!/ArtikulatoriskFonetik.pdf. Läst 17 mars 2024. 
  39. ^ Stig Eliasson, ”Kedjeförskjutningen av långa bakre vokaler och svenskans ’tionde’ vokal”, i Maj Reinhammar (redaktör) Studier i svensk språkhistoria 11. Förhandlingar vid Elfte sammankomsten för svenska språkets historia i Uppsala 23–24 april 2010. Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.
  40. ^ Guohua Hu (Hu Guohua) (2015). [https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:828200/FULLTEXT01.pdf ”Svenska studenters uppfattningar av tonerna i kinesiska tvåstaviga ord”]. 2015. sid. 18. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:828200/FULLTEXT01.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  41. ^ [a b] David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Sidan 250. ISBN 0-631-14079-4
  42. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 57 och 59. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  43. ^ Einar Haugen (1949). ”Phoneme or Prosodeme?” (på engelska). Language 25 (3): sid. 278–282. doi:10.2307/410089. https://www.jstor.org/stable/410089. Läst 9 mars 2014. 
  44. ^ Konstantin Tsereteli (1982). ”On One Suprasegmental Phoneme in Modern Semitic” (på engelska). Journal of the American Oriental Society (American Oriental Society) 102 (2): sid. 343–346. doi:10.2307/602533. https://www.jstor.org/stable/602533. Läst 9 mars 2024. 
  45. ^ Bertil Malmberg, Svensk fonetik. Fjärde upplagan, tredje tryckningen. Malmö 1984. Sidan 15. ISBN 91-40-01617-X
  46. ^ Daniel Hirst och Albert di Cristo, ”A survey of intonation systems”, sidorna 1–44 i Daniel Hirst och Albert di Cristo (redaktörer), Intonation Systems. A Survey of Twenty Languages. Cambridge 1998. ISBN ISBN 0 521 39513 5. Sidan 4.
  47. ^ Tomas Riad (september 1997). ”Svenskt fonologikompendium”. sid. 13 och 45. https://www.su.se/polopoly_fs/1.29954.1320939955%21/Svenskt_Fonologikompendium.pdf. Läst 7 mars 2024. 
  48. ^ Att ”prosodem” inte har samma nivå av allmänt bruk som fonem framgår av Carlos Gussenhoven och Aoju Chen (redaktörer) The Oxford Handbook of Language Prosody. Oxford 2020. ISBN 978–0–19–883223–2; Tomas Riad, titel=Svenskt fonologikompendium. Stockholm 1997; Daniel Hirst och Albert di Cristo (redaktörer), Intonation Systems. A Survey of Twenty Languages. Cambridge 1998. ISBN 0 521 39513 5 och John Goldsmith, Jason Riggle och Alan C. L. Yu (redaktörer) The Handbook of Phonological Theory. Andra upplagan. Chichester 2011. ISBN 978-1-4051-5768-1.
  49. ^ Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. Sidan 21. ISBN 91 7227 351 8
  50. ^ David Crystal, A Dictionary of Linguistics and Phonetics. Sidan 198. ISBN 0-631-14079-4
Auktoritetsdata
Quelle: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fonematisk