Folkskola
Folkskola är en typ av grundskola som funnits i vissa länder. Den har varit den elementära och allmänna skolan, som gett baskunskaper i olika ämnen, i motsats till tidigare skolformer, som i allmänhet var förbehållna eliten och enstaka frielever.
Folkskola i världen
Danmark
I Danmark heter den allmänna skolan för barn fortfarande folkeskole. Före 1899 kallades den Almueskolen.
Finland
 |
Den här artikeln eller avsnittet kan behöva språkvård eller korrekturläsning. (2024-10) Hjälp gärna Wikipedia med att eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Intresset för folkskolan väcktes i Finland på 1840-talet. En livlig debatt fördes då i pressen, bl.a. av J.V. Snellman. På 1850-talet framträdde Anders Svedberg som banbrytare för folkskolan i Svenska Österbotten.[1]
Finland fick en 4-årig folkskola från och med 1866. I mars 1856 hade Alexander II förelagt officiellt senaten en proposition om "huruledes organisationen av skolor för folkbildningen inom kommunerna på landet må underlättas". Senaten utsåg 1858 Uno Cygnaeus att som statsstipendiat företa en studieresa för att göra sig bekant med folkbildningen utomlands. Cygnaeus avgav 1861 ett förslag rörande folkskolans organisation i Finland, som låg till grund för den folkskoleförordning som utfärdades 1866. Någon småskola eller lägre folkskola tillkom dock inte, utan barnen skulle i hemmen lära sig de första grunderna i läsning och kristendom, innan de kom till skolan.[1]
År 1898 utfärdades en förordning om distriktsindelning, varigenom varje kommun blev skyldig att indela sitt område i skoldistrikt, där varje barn skulle kunna komma i åtnjutande av folkskolundervisning på modersmålet.[1]
Läropliktslagen av 1921, genom vilken folkskolgång gjordes obligatorisk, korrigerade slutligen den brist som från början hade kännetecknat Cygnaeus folkskola, nämligen avsaknaden av en förberedande undervisning.[1] I 1958 blev ny folkskolelagen, som till exempel skapade tvååriga medborgarskolan, som var obligatorisk för sådana, som gick inte till läroverken. Medborgarskolan var en mycket korttidig skola: det skapades i 1958 och avskaffades 1977. I 1964 ändrade folskollagen så, att alla folkskolorna kunde lära ett eller två fremmande språk (om skolan lärde två fremmande språk, ett av dom behövde vara andra inhemska språket), men det var inte obligatoriskt för skolorna.
Under 1920- och 30-talet kompletterades folkskolförfattningarna ett flertal gånger. Efter andra världskriget började krav på en genomgripande reform av skolsystemet göra sig gällande, vilket slutligen på 1970-talet ledde till införandet av grundskola.[1]
Folkskolan upplöstes etappvis under perioden 1972-77, då övergången till grundskola skedde. Vid höstterminens ingång 1977 hade folkskolan indragits och grundskolan införts i hela landet.[1] När grundskolan infördes blev det automatiskt obligatoriskt i Finland att lära sig två främmande språk, varav ett måste vara andra inhemska språket.
Den egentliga folkskolan var slutligen 6-årig och medborgarskolan 2-årig (alternativt 7 + 1 år), men folkskolan kunde från 1962 utvidgas till 9-årig genom att man till medborgarskolan fogade en tredje årsklass. Undervisningen, läroböckerna och skolmaterielen var gratis.[1]
Finland införde 1943 som första land i världen obligatorisk avgiftsfri skolmåltid inom ramen för folkskolan, där hälso- och tandvården utbyggdes till en omfattande verksamhet (elevvård).[1]
Norge
I Norge kom den första skollagen 1739, genom en kunglig förordning, varje socken och stad skulle ha en skolkommission med fyra ledamöter. Allmän skola (almueskolen) skulle hållas för såväl läsning, skrivning och matematik (Christendoms Grund, samt i Læsen, Skriven og Reignen). 1889 ändrades namnet till folkeskole, och blev 7-årig . Alla barn som fyllt sju år senast den 1 augusti började skolan några veckor senare samma år, de andra fick vänta ett år till. Under 1970-talet och 1980-talet ersattes skolformen folkeskole av grunnskole.
Sverige
Folkskola var en äldre skolform i Sverige vilken existerade åren 1842–1972. 1842 beslutade Sveriges riksdag om att allmän folkskola skulle införas[2], varvid det krävdes av alla Sveriges socknar på landsbygden och församlingar i städerna att de inom fem år skulle ordna skollokaler och anställa lärare. Skolor för barn fanns emellertid långt tidigare på många håll i landet. Genom folkskolestadgan blev inrättande av folkskola obligatoriskt för socknarna. Bland ämnena fanns läsning, räkning, skrivning, kristendomskunskap, teckning, geografi, historia och gymnastik med lek och idrott. Genom kyrkans undervisning kunde huvuddelen av befolkningen emellertid läsa redan i början av 1700-talet. Läskunnigheten kontrollerades då vid de så kallade husförhören. I många skolor fanns även badkar för att barnen skulle lära sig vikten av hygien i en tid då sjukdomar fortfarande grasserade. Folkskolan utvecklades också med åren. Bland annat gjorde man utflykter och skolresor, hade slöjd och började så småningom även läsa tyska, som efter andra världskriget byttes ut mot engelska.
Folkskolan var den skola som de flesta svenskar gick i, en mindre andel kunde sedan gå vidare till läroverk. Att gå i läroverket kostade pengar och bara de mer väl bemedlade hade råd att gå där. Fattigare barn fick dock ibland friplatser.
Lärarna i folkskolan kallades folkskollärare och var klasslärare som utbildades vid folkskoleseminarier. År 1858 infördes småskola som benämning på folkskolans klass 1 och 2. I småskolan undervisade småskollärare, som också var klasslärare och som utbildades vid så kallade småskoleseminarier. Från 1930-talet började på vissa håll även klass 3 ingå i småskolan. Slöjd var ett av få ämnen där man hade ämneslärare i folkskolan.
1878 års stadga föreskrev sexårig folkskola med utbildning i tolv ämnen, men det fanns även klass 7 och klass 8, vilka var frivilliga. De brukade kallas fortsättningsskola och fick från 1877 statsbidrag.
1919 infördes en ny undervisningsplan för folkskolan (UPL 1919), som bland annat avskaffade katekesen inom kristendomsundervisningen.
Antalet skolår ökades med tiden i och med det svenska samhällets utveckling och ökade krav, på 1930-talet blev skolplikten sjuårig och på 1950-talet utökades skolplikten från sju år till åtta år.
1955 fick folkskolan en ny undervisningsplan, U-55. Då var den sedan några år tillbaka en skolform på tillbakagång. Under 1940-talet inleddes nämligen ett utredningsarbete som blev långvarigt. Läsåret 1949/1950 införde vissa svenska kommuner den nioåriga enhetsskolan, med USA som förebild. Den 26 maj 1950 beslutade riksdagen att hela Sverige på sikt skulle införa enhetsskola. Sverige blev därmed första europeiska land att införa nioårig skolplikt. Enhetsskolan var väldigt mycket ett experiment, där olika undervisningssystem testades. Erfarenheten av detta låg till grund för grundskolan, som 1962 började ersätta enhetsskolan. Från läsåret 1972/1973 fanns grundskolan i hela Sverige och därmed avskaffades folkskolan, och det så kallade "parallellskolesystemet" upphörde.
Tyskland
I Tyskland delades folkskolan (Volksschule) 1968 upp i Grundschule och Hauptschule.
Källor
- ^ [a b c d e f g h] ”Sök - Uppslagsverket Finland”. uppslagsverket.fi. https://uppslagsverket.fi/sv/sok/view-170045-Folkskolvaesen. Läst 25 mars 2021.
- ^ ”1830-1849”. Lärarnas historia. 15 december 1842. Arkiverad från originalet den 5 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150505005304/http://www.lararnashistoria.se/folkskolan_och_grundskolan_1830-1849. Läst 15 juni 2015.
| |||||||||||||||||
|