Folkskola var den primärskola i Sverige som blev lagstadgad 1842 och gav barn baskunskaper i olika ämnen. Efter flera experiment under 1950- och 1960-talet där man försökte med enhetsskola i vissa kommuner och skoldistrikt var skolformen så gott som avvecklad i början av 1970-talet då parallellskolesystemet upphört i Sverige.^[1]

Den första fasta barnskolan i Sverige anses vara den som inrättades i Sigtuna 1617.^[2] Den första på landsbygden upprättades av riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm 1629 på hans egendom Sundbyholm. 1640 beslöt riksdagen att en barnskola skulle inrättas i varje stad, där barnen skulle lära sig läsa i bok, skriva och räkna. I 1686 års kyrkolag stadgades bland annat att kyrkoherden skulle lägga sig vinn om att ungdomen i hans socken lärde sig läsa i bok och förstå sina kristendomsstycken. 1737 bestämdes att barn borde lära sig läsa i bok innan de fyllde 10 år. Tanken var att föräldrarna skulle lära sina barn att läsa, och om de själva inte kunde låta klockare eller skolmästare göra det. I praktiken fungerade det inte riktigt lika väl som det var tänkt. 1762 påbjöds att skolmästare skulle anställas i alla socknar där klockaren inte själv kunde sköta uppgiften, men regelverket var så vagt att få skolor inrättades. Vid slutet av 1700-talet fanns endast 150 fasta skolor i Sverige, de flesta tillkomna genom enskilda donationer. Efter statskuppen 1809 föreslogs folkskolereformer vid de flesta riksdagar. Till en början var det främst adeln som stödde folkskoleutbyggnaden, men med tiden blev det bondeståndet som blev folkskolans främsta förkämpar.^[3]

Framstegen gick dock sakta. 1814 fanns 40 fasta och 11 ambulerande skolor i Linköpings stifts 214 församlingar, och 44 fasta och 14 ambulerande skolor i Strängnäs stifts 170 församlingar. I Växjö stift fanns 10 fasta och 6 ambulerande skolor på 187 församlingar. Bäst var Visby stift med fasta skolor i samtliga 92 församlingar. Det kan dock anmärkas att av dessa skolor var det 59 procent som undervisade i skrivning och räkning, medan de övriga 41 procenten endast lärde ut innantilläsning och katekesen. 1812 genomfördes en undersökning i Stockholm, som visade att 1 200 barn, varav 400 flickor, fick skolundervisning. Detta beräknades vara ungefär 15 procent av barnen i staden.^[3]

Vid början av 1840-talet hade övertygelsen om att menige man behövde en förbättrad undervisning mognat bland Sveriges ledande män och vunnit en varm förespråkare inom själva kungahuset, nämligen dåvarande kronprins Oscar. Han tog i en tidningsartikel till orda för en genomgripande reform av folkupplysningen. Och år 1838, då Karl Johan ett halvt år vistades i Norge, begagnade kronprinsen sin ställning som ordförande i den tillförordnade regeringen till att förbereda en stor omdaning i frågan. Första steget var att regeringen utfärdade ett cirkulär till domkapitlen med anmodan att inkomma med förslag till folkskolornas omdaning.^[4]

Till 1840–41 års riksdag lades fram ett regeringsförslag i folkskolefrågan enligt vilken det i varje socken borde anställas minst en lärare som skulle meddela undervisning vid fast eller flyttande skola.^[5] Enligt underlaget fanns då i rikets 2 308 socknar 1 009 fasta skolor med 1 030 lärare samt 377 församlingar med 508 ambulerande lärare. 1 211 socknar saknade ännu helt skolundervisning. Frågor som dök upp var om särskilda ”fattigskolor” skulle inrättas eller om den obligatoriska folkskolan borde omfatta även flickor. Den 18 juni 1842 fastställdes folkskolestadgan.^[3] Enligt denna stadga skulle minst en – helst fast – folkskola inrättas i varje socken, och alla föräldrar blev skyldiga att låta sina barn få undervisning inte endast i innanläsning och kristendom utan även i skrivning och räkning. Minimilönen för läraren skulle utgöra 8 tunnor spannmål och 53 riksdaler 16 skilling banco i penningar samt kofoder och bostad, bestående av ett litet rum. Det var en avsevärd förbättring av skollärarnas ekonomiska ställning, även om lönen inte gick upp mot vad som brukade bestås en bonddräng i Skåne.^[6]

Folkskolan infördes med en dispenstid på fem år för att ge socknarna möjlighet att inrätta skolor och anställa lärare. I praktiken visade det sig omöjligt att få det hela att fungera så snabbt. Först 1850 var folkskolor allmänt inrättade, förutom i några av de nordligaste socknarna. 1853 medgavs avlägsna byar möjlighet att inrätta provisoriska skolor utan behöriga lärare, under förutsättning att dessa lärare godkänts av socknens pastor. Någon läsundervisning fanns från början inte i folkskolan, för eleverna förutsattes ha fått den grundläggande undervisningen i hemmen. Det visade sig dock inte fungera, för de flesta elever hade inte de erforderliga kunskaperna när de började i skolan. Därför infördes 1858 småskolan, som med 1882 års folkskoleplan blev tvåårig. 1919 samordnades småskola och folkskola helt.^[3]

Folkskolan styrdes i början av sockenstämmorna, men efter 1862 års kommunalreform av kyrkorådet och först 1930 övertog kommunerna driften av skolorna. Skoltiden var från början inte reglerad men 1878 tog en normalplan för 6–7-årig skolundervisningsform fram, som med 1882 års folkskolestadga blev obligatorisk.^[3]

Skolstarten skedde vanligtvis vid sju års ålder. Folkskolestadgan föreskrev att barnen skulle börja före slutet på sitt 9:e levnadsår. Även om den svenska folkskolan blivit berömd som 6-årig utökades den med tiden genom fortsättningsskola (sjunde och åttonde klass) som från 1877 fick statsbidrag. 7-årig folkskola lagstadgades 1936 och från 1950-talet började 8-årig folkskola bli lagstadgad. Folkskolan blev så kallad ”bottenskola” för dem som sedan valde att studera vid läroverk, men för de flesta i Sverige blev folkskola den enda formen.

Samundervisning tillämpades i den svenska folkskolan. Man hade klasslärare i form av folkskollärare och småskollärare, inte ämneslärare som i läroverken, med undantag för praktiska ämnen som skolkök, slöjd och gymnastik med lek och idrott, och böckerna fanns i bänk. Skolaga tillämpades; från slutet av 1800-talet minskade dock användandet av agan och 1958 förbjöds den helt.

Med enhetsskolans och grundskolans framväxt i Sverige under efterkrigstiden upphörde folkskolan i början av 1970-talet. Kvarlevor från folkskolan kunde främst märkas i grundskolans låg- och mellanstadium (skolbänkar, klasslärare), medan högstadiet främst hämtade inspiration från läroverken (ämneslärare med mera). En folkskola hette ofta även ”folkskola” i namnet, medan enhetsskolan/grundskolan oftast bara använt ”skola” i namnet.

• Engelska (allt vanligare under senare tiden) Från och med läsåret 1953–1954 infördes obligatorisk engelskundervisning för alla elever från och med femte klass i folkskolan, ofta med särskilt utbildade lärare, som påtog sig rollen att undervisa i det engelska språket. De elever som gick ut folkskolan fick då fyra års engelskundervisning till och med åttonde klass.
• Läsning och skrivning
• Räkning
• Kristendomskunskap
• Historia
• Geografi
• Biologi
• Syslöjd
• Träslöjd
• Teckning
• Sång och musik
• Skolköksundervisning
• Gymnastik med lek och idrott
• Simkunskap (simkunnighetsprov ingick i den obligatoriska skolundervisningen)
• Ordning (inget ämne, men betyg gavs)
• Uppförande (inget ämne, men betyg gavs)

• UPL 1919 (avskaffade Martin Luthers lilla katekes)
• U-55

• Folkskola
• Lärdomsskola
• Läsebok för folkskolan
• Läseböcker för Sveriges barndomsskolor
• Skolbetyg i Sverige
• Feminiseringen av läraryrket i Sverige
• Skolhusarkitektur i Sverige

• Ett folk börjar skolan: folkskolan 150 år : 1842-1992. Stockholm: Allmänna förl. 1992. Libris 7267436. ISBN 91-38-40489-3 
• Richardson, Gunnar (2010). Svensk utbildningshistoria: skola och samhälle förr och nu (8. rev. uppl.). Lund: Studentlitteratur. Libris 11894363. ISBN 978-91-44-05552-7 
• Wagnsson, Ruben; Nils Wikström (1942). Svenska folkskolans ledning i ord och bild. Stockholm: Biografiskt Galleri. Libris 8081606 
• Westberg, Johannes (2014), Att bygga ett skolväsende: Folkskolans förutsättningar och framväxt 1840-1900 (Nordic Academic Press)
• Westberg, Johannes (2019), "Basic Schools in Each and Every Parish: The School Act of 1842 and the Rise of Mass Schooling in Sweden" (Palgrave Macmillan, 2019)
• Wästerfors, David (2000). ”Skolstart – den svenska folkskolans historia”. Populär historia (Lund : Populär historia, 1991-) 2000:5,: sid. 7-10 : ill.. ISSN 1102-0822. ISSN 1102-0822 ISSN 1102-0822. http://popularhistoria.se/artiklar/skolstart-den-svenska-folkskolans-historia.  Libris 3189659

• Lärarnas historia Hemsida med dokument från TAM-Arkiv och artiklar om lärarförbunden samt lärarnas historia.