Langbahn Team – Weltmeisterschaft

Chathampipare

Chathampipare
Status i världen: Starkt hotad[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljPipare
Charadriidae
SläkteCharadrius
ArtChathampipare
C. novaeseelandiae
Vetenskapligt namn
§ Charadrius novaeseelandiae
Auktor(Gmelin, 1789)

Chathampipare[2] (Charadrius novaeseelandiae) är en starkt hotad vadarfågel i familjen pipare. Den förekommer idag naturligt enbart i de nyzeeländska Chathamöarna.[3]

Utseende och läte

Chathampiparen är en rätt satt 20 centimeter lång vadare. Den vuxna fågeln är karakteristiskt mörktecknad, på pannan, ansiktets sidor, strupe och halsband, hanen svart och honan brun. Ovanför pannan syns en vit ring som fortsätter runt huvudet. Hjässa, huvudets baksida och ovansidan är gråbrun medan undersidan är vit. Den orangeröda näbben är svartspetsad och benen är orange. Ungfågeln är vit på huvud och hals med brungrått på hjässa och runt ögat och brun näbb med orange näbbrot. Lätet är ett "kleet", när de hotas snabbt som strandskator.[1]

Ungfågel.

Utbredning

Fågeln förekommer idag naturligt endast på ön Rangatira som ligger i ögruppen Chathamöarna utanför Nya Zeeland.[3] En popualtion på ön Western Reef hittades 1999 men denna har sedermera försvunnit sedan den sista individen togs omhand 2003. Historiskt var arten vida spridd utmed kusten på åtminstone Sydön, men dog ut där under 1870-talet.[1]

Populationer har även med människans hjälp införts på andra små öar som är fria från invasiva predatorer: Mangere i Chathamöarna samt Waikawa och Motutapu utanför Nordöns kust. Den har även införts till Motuora i Haurakigolfen utanför Nordön, ön Release Site 4 utanför Sydön samt till Mana nära Wellington, men dessa populationer har inte överlevt.[1]

Taxonomi och systematik

Arten beskrevs 1789 av Johann Friedrich Gmelin under protonymet Charadrius novae-Seelandiae. Sedermera fördes den till släktet Thinornis tillsammans med svarthuvad strandpipare. Flera genetiska studier har dock visat att dessa båda står relativt nära typarten i Charadrius, större strandpipare.[4][5][6] Tongivande Clements m.fl. implementerade 2023 dessa resultat i sin systematik och inkluderar Thinornis i Charadrius.

Levnadssätt

På Rangatira häckar den vid abrasionsflak och på saltängar, men fåglar som införts på öar utanför Nya Zeelands huvudöar har begagnat en rad olika naturtyper, som både sand-, klipp- och klapperstensstränder samt flodmynningar. Den lever av små kräftdjur, mollusker och andra ryggradslösa djur. Fågeln lägger två till tre ägg i ett bo som placeras under tät vegetation eller ett klippblock, oftast nära strandlinjen. På Rangatira inleds häckningen först när fåglarna är två eller tre år gamla. Den äldsta individ som påträffats var en hane som var 21 år gammal.[1]

Status

Chathampiparen har en mycket liten världspopulation bestående av cirka 170 vuxna individer, men verkar öka i antal. Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som starkt hotad.[1] Ungefär 55 % av beståndet häckar på South East Island och 36 % på Waikawa.[1]

Namn

Det vetenskapliga artnamnet novaeseelandiae syftar på Nya Zeeland.[7]

Noter

  1. ^ [a b c d e f g] Birdlife International 2022 Thinornis novaeseelandiae (på engelska). Från: IUCN 2022. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2022-2. Läst 11 december 2022.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
  4. ^ Cerny D, Natale R. 2022. Comprehensive taxon sampling and vetted fossils help clarify the time tree of shorebirds (Aves, Charadriiformes). Mol. Phylogenet. Evol. 177: 107620.
  5. ^ Barth, J.M.I., M. Matschiner, and B.C. Robertson (2013), Phylogenetic Position and Subspecies Divergence of the Endangered New Zealand Dotterel (Charadrius obscurus), PLoS ONE 8, e78068.
  6. ^ Dos Remedios, N., Lee, P. L. M., Burke, T., Székely, T., and Küpper, C. (2015). North or south? Phylogenetic and biogeographic origins of a globally distributed avian clade. Mol. Phylogenet. Evol., 89:151–159. [PDF https://eprints.whiterose.ac.uk/90572/3/WRRO_90572.pdf]
  7. ^ Jobling, James A (2010). The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. London: Christopher Helm. ISBN 978-1-4081-2501-4 

Externa länkar