Bohuslänska är de svenska, och förr i tiden även norska dialekter som talas i landskapet Bohuslän. Bohuslänska räknas till götamålen och har många drag gemensamma med norska dialekter, särskilt i norra delarna av landskapet.^[1] Landskapet var en del av Norge fram till 1658, vilket också återspeglas i språket. Samtidigt har dialekterna tydliga influenser från målen i Halland och Västergötland.^[2]

Fram till 1658 var landskapet uppdelat i två administrativa områden, Ranrikesyssla eller Viken i norr och Älvsyssla i söder. Den här uppdelningen har haft stor inverkan på kulturlandskapet och därmed dialekterna i Bohuslän, t.ex. har man använt skilda redskap och metoder vid fiske och bebyggelsen skiljer sig åt mellan södra och norra Bohuslän.^[1] Gränsen mellan de båda administrativa områdena gick i höjd med Uddevalla och Havstensfjorden, vilket också utgör ungefärlig gränslinje för många dialektala skillnader.

Bohuslän är ett gränslandskap, och många drag i dialekterna är gemensamma med de norska dialekterna på andra sidan riksgränsen. I många ord där svenska standardspråket har o och norskan har u, följer bohuslänskan det norska uttalet i Östfold, i ord som ku ('ko'), bru ('bro'), knuge ('knoge') och tru ('tro'). Gammalt kort e har i östnordiska språk övergått till jä framför ändelse-a (som ofta har fallit bort), men i Bohuslän kvarstår e i ord som stela ('stjäla') och stert ('stjärt').^[2] På samma sätt som i väster har kort a-ljud i vissa fall övergått till ett å-ljud eller kort öppet a-ljud genom u-omljud, t.ex: vall blir våll och trast blir tråst.

Konsonantkombinationerna mp, nk och nt blir ofta pp, kk och tt genom nasalassimilation på samma sätt som i Norge: bratt ('brant'), sopp ('svamp'), dräkka ('dränka' lin). Samtidigt kvarstår många icke-assimilerade former, till exempel drunkna där många andra västsvenska dialekter har drokkna eller drukkna.^[1]

Gullmarsfjorden fungerar som gränslinje för många särdrag som skiljer sig åt mellan norr och söder. I de södra delarna uttalas kort a framför ck på samma sätt som i standardspråkets backe, jämfört med i norr där uttalet är med mörkt a, som i standardspråket bara finns som lång vokal. I norr har gammalt långt e-ljud på samma sätt som i yttre Östfold bevarats i slutet av ord där uttalet i söder har ä, t.ex. tre ('trä') och kne ('knä'). Detta drag finns även i Dalsland och delar av Värmland. Ett tydligt särdrag för Bohuslän som helhet är att i och y kan uttalas med ett spetsigt ljud, i söder med ett spetsigt och surrande ljud som brukar kallas för Viby-i.

De södra och norra delarna av Bohuslän skiljer sig också åt när det gäller konsonanterna. I södra Bohuslän uttalas kombinationerna sk, sj och stj alltid som s+k, det heter alltså Skerhamn ('Skärhamn') med samma initiala konsonantuttal som i standardspråkets skata. Övergången från p, k, t till b, g, d efter lång vokal som ytterst troligen härrör från Själland har fått fäste längs hela den kustremsa som låg under dansk administration före 1658, även i Bohuslän och den del av Sörlandskusten i Norge som kallas bløde kyststriba. Här heter det alltså båd ('båt'), greb ('grep') och vig ('vik'). Ett annat kännetecken som kommer söderifrån är att g uttalas som w efter bakre vokal och som j efter främre vokal, t.ex. blir hage till hawe och väg blir till väj.^[1]

Övriga särdrag hos bohuslänskan^{[källa behövs]}:

• Kombinationen va blir å efter k och s, t.ex: kvart blir kårt och sått istället för svart.
• Liksom i norskan har bohuslänskan hårt l-ljud och är den enda dialekten i svenskan som har hårt l-jud.
• Liksom de flesta norra götamålen blir "rd" till "l", fast hårt l-ljud i detta fall.
• Långt ö-ljud uttalas öppet, som [ɶː].
• Standardsvenskans korta u-ljud har sänkts till ett o-ljud genom "a-omljud", t.ex: kulle blir kolle och hult blir till holt.

När det gäller substantivens böjningsformer skiljer sig norra och södra Bohuslän starkt åt.^[2] Feminina substantiv i singularis och neutrala substantiv i pluralis får ändelsen -a i söder jämfört med -e i norr. I söder heter det alltså i likhet med många andra dialekter sänga ('sängen'), sola ('solen') och broa ('bron'), jämfört med sänge, sole och broe i norr. Ett stort sydsvenskt område har bortfall av -r i pluralformer av t.ex. hästar och backar, men i norra Bohuslän kvarstår detta -r. En egenhet i de norra delarna är att ord som annars slutar på -er i plural kan få ändelsen -ar, t.ex. ruddar ('rötter') och nättar/näddar ('nätter').^[1]

Det här avsnittet behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2014-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

• Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2 

• Kvillerud, Reinert, (2000). Bohuslänska : Språkprov med kommentar. Göteborg: Språk- och folkminnesinstitutet och Reinert Kvillerud.
• Larsson, Ruth, (1971). De ä möt, som ä könstit : Sägner och berättelser från Bohuslän. Göteborg: Tre böcker

• Fredrik Lindström om bohuslänska i Svenska dialektmysterier
• Inspelning av en 76-årig man från Kungshamn född 1884 från Institutet för språk och folkminnen

Svenska dialekter Östsvenska mål estlandssvenska (gammalsvenska)  · finlandssvenska (nyländska · åboländska · åländska · österbottniska) Norrländska mål överkalixmål  · nederkalixmål  · lulemål  · pitemål  · skelleftemål  · sydvästerbottniska (lyckseledialekt) · nordmalingsmål  · nybyggarmål  · ångermanländska (vilhelminamål · anundsjömål)  · medelpadska  · *jämtska (offerdalsmål)  · *hälsingemål (forsamål · hasselamål) · kirunamål Sveamål dalmål (bergslagsmål · egentliga dalmål: bjursmål · oremål · orsamål · våmhusmål  · älvdalska) · gästrikemål · närkingska · sörmländska · västmanländska · stockholmska  · uppländska Götamål dalsländska · göteborgska (*ömål) · *småländska (kalmaritiska) · *värmländska · västgötska · *öländska · östgötska (västervikska) Sydsvenska mål blekingska · *halländska · listerländska · skånska · södra sandsjömål Övriga mål *bohuslänska (tjörbu) · fårömål · gotländska · gutamål · härjedalska · morpekanska · Övrigt gnällbältet · götaregeln · inandnings-jo · rikssvenska · Viby-i * – övergångsdialekter