Bernhard von Liewen
| Bernhard von Liewen | ||
|---|---|---|
| ||
| Bernhard von Liewen Målning av David von Krafft (okänt år). | ||
Titlar | ||
| Tidsperiod | 1679–1686 | |
| Tidsperiod | 1686–1696 | |
Generalmajor i infanteriet | ||
| Tidsperiod | 1696–1698 | |
Generallöjtnant i infanteriet | ||
| Tidsperiod | 1698–1703 | |
| Tidsperiod | 1698–1703 | |
| Tidsperiod | 1703 | |
| Yrke | Militär | |
Militärtjänst | ||
| I tjänst för |  Frankrike Nederländerna Sverige
| |
| Tjänstetid | 1669–1703 | |
| Slag/krig | Fransk-nederländska kriget | |
|
| ||
Personfakta | ||
| Född | 24 augusti 1651 Svenska Estland | |
| Död | 13 maj 1703 (51 år) Thorn, Kujavien-Pommern, Polen | |
Släkt | ||
| Frälse- eller adelsätt | ||
| Far | Reinhold Liwe | |
Bernhard von Liewen, född 24 augusti 1651 och död 18 maj 1703 var en svensk militär.
Biografi
Bernhard von Liewen föddes i Estland som son till generalmajoren och guvernören friherre Reinhold Liwe och hans hustru Hedvig von Wartensleben. 1668 gav han sig i utländskt tjänst som kadett vid franska gardet och tjänade därefter som volontär vid överste Ulfsparres regemente under holländskt kommando och deltog i de holländska landfälttågen. Därefter deltog han även som frivillig på holländska flottan i det stora sjöslaget vid Southwold Bay.
Han återvände därefter till Sverige och medverkade som kapten i livgardet i slaget vid Lund. Han lär här inför svenska och danska härens åsyn ha dödat en dansk kapten, som utmanat en svensk officer till envig och återkommit med hans värja som segertecken. I slaget vid Landskrona anföll han ensam danska generalen Detlef von Rumohr, som försökte rekognosera den svenska arméns ställningar, avväpnade honom och förde honom tillfångatagen till Karl XI.
År 1678 befordrades han till major, 1679 till överstelöjtnant, 1686 slutligen till överste vid livgardet, 1696 till generalmajor och chef för Dalregementet och 1698 till generallöjtnant och guvernör i Wismar.
När Sverige år 1700 invecklades i nya krig, tjänstgjorde von Liewen först under Nils Gyllenstierna vid landstigningen på Själland och kallades efter segern vid Narva av Karl XII till Livland. Strax efter ankomsten dit, deltog han i övergången av Düna och året i slaget vid Klissow.
I april 1703 utnämndes han till general av infanteriet. Några veckor senare, den 18 maj 1703, genomförde han tillsammans med bland andra Karl XII en rekognosceringstur för att utspana fiendens befästningar vid Thorn. Medan kungen hukade sig ned bakom ett plank och tittade genom springorna, ställde sig Liewen bredvid kungen utan skydd av planket. Kungen uppmanade Liewen att "taga sig tillvara, att fienden icke måtte af hans galonerade kläder soupçonnera Hans Maj:ts närvarelse eller dessutom skjuta efter honom sjelf, som de kunde tro vara en generalsperson". Omedelbart efter kungens varning träffades Liewen av en falkonettkula som slet av hans högra ben.[1] Det gick inte att stoppa blodflödet och Liewen avled några timmar senare samma dag. Hans sista ord uppges ha varit: "Gud vare lov, att konungen blev oskadd!" Karl XII närvarade tillsammans med flera av sina generaler vid Liewens begravning och fäste själv locket på Liewens kista.[2]
Källor
Noter
- ^ Eriksson, Ingvar (2007). Karolinen Magnus Eriksson. Atlantis. sid. 129. ISBN 978-91-7353-158-0. Läst 29 oktober 2024
- ^ Bengt Järbe (1979). Sällsamheter i Uppland. Del 2. Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 105. ISBN 91-29-52819-4
Externa länkar
Wikisource har originalverk som rör von Liewens roll under Stora nordiska kriget och hans död 1703.