Backstuga kan också, i södra och västra Sverige, beteckna en jordstuga.

En backstuga är en liten enkel stuga belägen på annans mark, bebodd av personer, backstugusittare, utan eget jordbruk, som exempelvis åldringar eller hantverkare.

Ordet backstuga syftar på att den är belägen på obrukbar mark och utan tillhörande åkermark ("på bar backe"). Ofta låg dessa stugor på stenig mark som inte dög att bruka, inte sällan i en skogsbacke, ibland på en allmänning. Själva byggnaden kunde ägas av innehavaren, men den stod på mark som ägdes av någon annan.^[1] Därmed var backstugan inte skattelagd, och i motsats till torpen ofta upplåtna utan dagsverkesskyldighet. Boendeytan kunde vara knapp, kring 15 m² — ibland större för exempelvis skräddare eller skomakare med familj.

Ett mindre stycke jord, lämplig för till exempel ett potatisland, hörde ofta till backstugan.^[2]

Begreppet är känt sedan början av 1600-talet, men först från 1800-talets början redovisades backstugusittare separat från torpare. 1805 års ståndsstatistik säger drygt 28 000 arbetsföra manliga backstugusittare. Vid 1800-talets mitt 45 000, och år 1885 redovisas 50 000.^[1][3]

Därutöver beboddes backstugor ofta av gamla orkeslösa människor och kunde exempelvis anvisas åt undantagsmän, pensionerade trotjänare, eller socknens fattighjon.

En av Sveriges bäst bevarade backstugemiljöer finns i Åsle utanför Falköping.

• 
  Backstuga i Småland, omkring 1925.
• 
  Interiör av backstuga. Linnabacken, Torsås socken, Småland 1904.
• 
  Åsle tå. Fattiggata med små backstugor, numera museum. Bilden troligen från slutet av 1960-talet.

• Gadd, Carl-Johan (2000). ”De obesuttna”. Det svenska jordbrukets historia ; Band 3, Den agrara revolutionen 1700-1870 (2000): sid. 85-92  : ill.  Libris 9208191
• Nilsson, Pia; Hansson, Martin; Svensson, Eva (2020). De obesuttnas arkeologi : människor, metoder och möjligheter. FoU-rapport. Visby: Riksantikvarieämbetet. Libris s4j52v73q9j3jxbc. ISBN 9789172098626