Deponering är en avfallsbehandlingsmetod som innebär att avfallet läggs på en soptipp, en deponi. I Sverige, och resten av EU, anses deponering vara en dålig metod och under de senaste 20 åren har den årliga mängden deponerat hushållsavfall i Sverige minskat från 1 020 000 ton 1998 till 186 490 ton 2007 och 31 000 ton 2017.^[1][2] I många andra länder är deponering fortfarande vanligt, inte minst i u-länder där man kanske inte har råd med modernare metoder. Alternativen kan t.ex. vara förbränning eller materialåtervinning.

Deponering av avfall är det behandlingssätt som ska användas i sista hand i enlighet med avfallshierarkin.

Om en deponi innehåller organiskt material kommer det till stora delar brytas ned och ge upphov till deponigas bestående i huvudsak av metan och koldioxid. Dessa är två växthusgaser och påverkar därför klimatet. Dessutom kan det tillkomma risker för explosion och kvävning.^[3] Gasen kan också samlas upp och användas som biogas.

Som ett delmål till miljömålet "God bebyggd miljö" skulle deponeringen exklusive gruvavfall minska med 50% 1994-2005.^[4] 2015 fanns det 265 deponier i drift i Sverige. 60 av dessa var deponier för farligt avfall, 133 för icke-farligt avfall, och 72 för inert avfall. ^[5]

Deponiförordningen infördes 2001 i enlighet med EU:s direktiv (99/31/EG).^[6] Den avsåg att minska deponeringen och förbjöd bland annat deponering av organiskt avfall (trädde i kraft 2005) och utsorterat brännbart avfall (trädde i kraft 2002). Enligt förordningen så beskattas även deponerat avfall med 435 kr per ton sedan 2006. Samtliga deponier var tvungna att uppfylla förordningens krav till 2009.^[4]

2014 deponerades 85,5 miljoner ton avfall i Sverige, varav 81,8 miljoner ton var gruvavfall. ^[7] Bortsett från gruvavfallet deponerades 9% av Sveriges avfall 2012. Genomsnittet för EU var 46%.^[8] 2015 deponeras 0,7% av hushållsavfallet, 31 000 ton, en minskning med 19,1%.^[2]

• Soptipp