Jean-Philippe Rameau, född 1683 (döpt den 25 september), död 12 september 1764, var en fransk kompositör inom barockmusik samt en inflytelserik musikteoretiker.^[1] Han ersatte Jean-Baptiste Lully som den dominerande kompositören inom fransk opera, och blev attackerad av dem som föredrog Lullys stil. Rameaus musikteoretiska skrifter lade grunden för mycket av den tonala musikens harmonilära. Han samarbetade bland annat med Voltaire och gjorde sig till ovän med Jean-Jacques Rousseau genom sina föraktfulla anmärkningar om en av Rousseaus kompositioner.^[2] Kung Ludvig XV av Frankrike utnämnde Rameau till hovkompositör 1745, och adlade honom 1764.

Rameaus far var organist i katedralen i Dijon, och Jean-Philippe började spela cembalo då han var mycket ung. Han studerade juridik men kom dock att följa i sin fars fotspår och försörjde sig som organist. Under sin ungdom var Rameau en tid i Italien. Han skötte därefter organistplatser i Clermont-Ferrand och andra städer, och var även en tid i Paris innan han återvände till Dijon för att ta över sin fars tjänst.^[3] Det var först i fyrtioårsåldern som Rameaus karriär tog fart, och det är också då han börjar framträda tydligare i källorna.^[4] Han bosatte sig i Paris 1723, och bodde kvar där till sin död 1764. I Paris lyckades Rameau, trots åtskilliga motgångar, slå igenom med sina skrifter, och senare även pianostycken och operor. Rykte hade han först vunnit genom sin Traité de harmonie réduite á ses principen naturels (1722), som kom att bli en av grundstenarna för den moderna harmoniläran. Det är möjligt att flytten till Paris delvis motiverades av att Rameau ville övervaka tryckningen av detta verk.^[5] När Rameau var runt 40 började han bli stor som kompositör, och då François Couperindog 1733 blev Rameau den ledande kompositören i Frankrike. Från den tiden började Rameau nästan uteslutande skriva operor.

Törnblom Folke H., Lidman Sven, Lund Ann-Marie, red (1988). Bonniers musiklexikon (2. [dvs 3.], rev. uppl.). Stockholm: Bonnier. Libris 8350253. ISBN 91-34-50958-5 (inb.) 

Sadler, Graham; Christensen, Thomas. ”"Rameau, Jean-Philippe."” (på engelska). Grove Music Online. Oxford Music Online. http://www.oxfordmusiconline.com.ezproxy.ub.gu.se/subscriber/article/grove/music/22832. Läst 27 Januari 2011. 

Thompson, Wendy; Stanley, Sadie. ”"Rameau, Jean-Philippe."” (på engelska). The Oxford Companion to Music. (Red. Alison Latham). Oxford Music Online. http://www.oxfordmusiconline.com.ezproxy.ub.gu.se/subscriber/article/opr/t114/e5485. Läst 27 januari 2011. 

Ugglan: Rameau [rama], Jean Philippe, fransk musikteoretiker och tonsättare, f. 25 sept. 1683 i Dijon, d. 12 sept. 1764 i Paris, var son till en organist och skickades 1701 till Italien för musikstudier, men återvände efter ett år därifrån som violinist i en teatertrupp. Han skötte därefter organistplatser i Clermont-Ferrand och andra städer, vardt sin tids bäste orgel- och klavervirtuos i Frankrike och bosatte sig 1723 för framtiden i Paris, där han oaktadt åtskilliga motigheter slog igenom med sina skrifter samt pianostycken och operor. Rykte hade han först vunnit genom sin Traité de rharmonie réduite å ses principen naturels (1722), som blef grundstenen för den moderna harmoniläran. Akademien uttalade sig gillande om hans teoretiska verksamhet, och genom gene-ralförpaktaren La Popeliniére, hos hvilken han anställdes som musikdirektor, vann han äfven insteg vid Stora operan, där hans Hippolyte et Aricie gafs 1733 och följdes (1735-60) af 26 andra operor, bland dem Les indes galantes, Castor et Pollux (hans yppersta verk), Dardanus, La prin-cesse de Navarre, Pygmalion, Zoroastre och Ana-créon. I afseende på den musikaliska deklamationens skarpa utprägling och retoriskt patos anknyter R. till Lullys fransk-nationella operastil, men bringar nytt genom vida större individualise-ring af de olika verken, fängslande harmonik och blåsinstrumentens tillgodogörande för orkesterkoloriten. Man träffar hos honom både scener af gripande kraft och tjusande idyller. I viss mån förberedde han Glucks operareform. Dessutom komponerade han kantater, motetter, orgelstycken och flera häften Piéces de clavecin (1706-41), klaver-stycken i Couperins sirliga och intagande stil. Ludvig XV utnämnde R. till hofkompositör, 1745, och adlade honom, 1764. Af R:s skrifter må nämnas, utom det nämnda epokgörande verket, Nouveau sy-stéme de musique théorique (1726), hvari han vidare utvecklade sitt system, men äfven gaf sig in på ofruktbara matematiska spekulationer, som väckte mycken motsägelse, i synnerhet från ency-klopedisterna, samt Generation harmonique (1737), hvari han rättfärdigade den af S. Bach införda tempererade stämningen. R. grundade sin teori på de naturliga alikvot-tonerna (närmast på oktavens, tersens och kvintens medklingande vid anslåendet af grundtonen) och uppfann läran om ackordens ömvändning, som genast accepterades, liksom hans uppbyggande af ackorden i terser. Mera motstånd väckte hans teori om grundbasen (se Fundamentalbas), och ehuru äfven den uttalade en framtidstanke, nämligen det moderna klangrepresentantskapet, kom honom likväl dess ensidiga tillämpning att förbise, att tonerna ega icke blott ett harmoniskt sammanhang (genom klangförvantskap), utan äfven ett melodiskt (genom grannskap). Trots sina misstag och sin envishet i deras förfäktande var R. likväl obestridli-

gen harmonilärans egentlige grundläggare och en genialisk framtidssiare, t. o. m. i fråga om den nyaste dissonansläran. R:s pianostycken utgåfvos ånyo af H. Riemann, klaverutdrag af flera bland hans operor i "Chefs d’oeuvres de 1’Opéra fran-9ais", och en monumentalupplaga af hans kompositioner utges, under redaktion af Saint-Saéns och Ch. Malherbe, på Durand et fils’ förlag. En bronsstaty öfver R. restes 1880 i Dijon. Hans biografi skref s af Nisard (1867), Pougin (1876), La-loy (1908) och L. de la Laurencie (s. å.). - En systerson till R., likaledes kompositör och känd under benämningen Rameau neveu, har i en berömd karaktärsstudie af Diderot framställts som förkunnare af en egoismens och njutningslystnadens filosofi samt är äfven hufvudperson i Brach-vogels skådespel "Narciss" ("Narcisse Rameau", 1856). A. L. (E. F-t.)

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Rameau, Jean Pilippe, 16 januari 1913.