Langbahn Team – Weltmeisterschaft

Andinsk kondor

För andra betydelser, se Kondor (olika betydelser).
Andinsk kondor
Status i världen: Sårbar[1]
Stratigrafisk utbredning: Pliocen och framåt
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljKondorer
Cathartidae
SläkteVultur
Lesson, 1842
ArtAndinsk kondor
V. gryphus
Vetenskapligt namn
§ Vultur gryphus
Auktor(Linné, 1758)
Utbredning
Ungefärlig utbredning i gult.
Synonymer
  • Vultur fossilis Moreno & Mercerat, 1891
  • Vultur patruus Lönnberg, 1902
  • Vultur pratruus Emslie, 1988 (felaktigt)
  • Peruansk kondor
  • Kondor

Andinsk kondor[2] (Vultur gryphus), eller enbart kondor, är en sydamerikansk rovfågel i familjen kondorer (Cathartidae) och ensam art inom släktet Vultur.[3] Den återfinns i Anderna och utmed den angränsande Stillahavskusten i västra Sydamerika, och är den största fågeln på Västra halvklotet.

Den är en stor svart kondor med en krage av vita fjädrar runt halsbasen. På ovansidan vingarna har, speciellt hanarna stora vita partier. Huvudet och halsen är i det närmaste fjäderlösa och mörkt röda men kan ändra färgton beroende på fågelns sinnestillstånd. Hanen har en djupröd köttig utväxt, likt en kam, på hjässan och skinnet på halsen är veckat. Den mörka näbben har ett stort vitt parti på spetsen. Till skillnad från merparten av rovfåglarna är hanen större än honan.

Andinska kondoren är främst en asätare som föredrar stora kadaver av exempelvis hjort eller nötkreatur. Under vila befinner den sig ofta på oåtkomliga klippavsatser på höjder mellan 3 000 och 5 000 meters höjd. Den blir könsmogen vid fem till sex års ålder och lägger vanligtvis ett till två ägg vartannat år. Andinsk kondor är en av de fågelarter som blir äldst i världen med en livslängd på upp till 50 år.

Andinsk kondor är nationell symbol för Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador och Peru, och spelar en viktig roll inom folklore och mytologi i den andinska regionen. Den kategoriseras som sårbar (VU) av IUCN och hotas främst av habitatförlust och sekundär förgiftning. Flera länder samarbetar i ett uppfödningsprogram för utplantering.

Taxonomi och systematik

Andinsk kondor beskrevs första gången taxonomiskt av Carl von Linné 1758 i den tionde upplagan av hans Systema Naturae och fick då sitt nuvarande binomiala namn Vultur gryphus.[4] Artepitetet härstammar från en variant av det gammalgrekiska ordet γρυπός (grupós) vilket betyder kroknäsad.[5] Trivialnamnet kondor härstammar ifrån "kuntur" vilket är fågelns namn på quechua.[6][7]

Den exakta taxonomiska placeringen av andinska kondoren och de övriga sex arterna inom gruppen kondorer är fortfarande omdiskuterat.[8] Deras likhet med Gamla världens gamar, både vad gäller utseende och ekologisk nisch beror på konvergent evolution och inte på att de är närbesläktade. Studier genomförda på 1990-talet föreslog en placering av kondorer i den mycket utökade ordningen storkfåglar.[9] Detta har senare kritiserats och det visade sig att en tidig DNA-studie[10] baserades på felaktiga data och resultatet drogs sedermera tillbaka.[11][12] Osäkerheten ledde till att flera auktoriteter under en period placerade kondorer i den egna ordningen Cathartiformes som alltså inte skulle vara närbesläktad med vare sig rovfåglar eller storkar.[13]

Sentida genetiska studier indikerar att kondorerna faktiskt tillhör samma utvecklingslinje som de hökartade rovfåglarna (Accipitridae) tillsammans med bland annat ugglor, musfåglar, trogoner, hackspettar, blåkråkor etc.[13][14][15] På grund av detta placeras kondorer av flera auktorer i ordningen hökfåglar (Accipitriformes).[3]

Andinska kondoren är den enda idag förekommande arten inom släktet Vultur.[16] Till skillnad från kalifornienkondor (Gymnogyps californianus), som är känd från ett flertal fossil så är fossila fynd av andinsk kondor mycket få. Ett antal fossil från pliocen-/pleistocen i Sydamerika beskrevs först som en egen art inom släktet men senare studier visade att de inte skilde sig ifrån V. gryphus. Dock finns det pliocena fossila lämningar ifrån ett taxa funna i Tarija i Bolivia, som kan härstamma ifrån en till storleken mindre förhistorisk underart, V. gryphus patruus.[17]

Utseende och fältkännetecken

Trots att andinska kondoren är ungefär fem cm kortare, från näbb till stjärt, än kalifornienkondor, så har den ett större vingspann vilket mäter 274–310 cm.[18] I genomsnitt är den också tyngre och hanen når en vikt på 11–15 kg och honor 7,5–11 kg.[19] Längden uppgår till 102–135 cm,[20] men man bör ta i beaktande att måtten oftast härstammar ifrån specimen uppfödda i fångenskap.[18]

Segelflygande kondor i siluett

Adult dräkt är nästan helsvart, förutom en krage av vita fjädrar runt halsbasen, och speciellt hanarna har stora vita partier på ovansidan av vingarna, vilka först framträder efter den postjuvenila ruggningen.[20] Huvud och hals är röda till svartröda och i det närmaste fjäderlösa. Hjässan är tillplattad, hanen har en köttig röd kam och skinnet på halsen är veckat.[20] Den nakna huden kan ändra färg, rodna och bli mer djupröd, som respons på emotionella stimuli, vilket fungerar kommunikativt mellan individer. Juveniler har generellt en mer gråbrun fjäderdräkt, mörkt fjäderlöst huvud och hals, samt brun halskrage.[21]

Andinska kondorens mellersta tå är mycket längre än de övriga, den bakre tån är bara rudimentärt utvecklad och dess klor är relativt raka och trubbiga. Tarsen är därför mer anpassad för gång än som vapen eller griporgan, som hos rovfåglar eller Gamla världens gamar.[22] Den mörka näbben har ett stort vitt parti på näbbspetsen, vilken är krökt och anpassad till att slita sönder ruttnande kött.[23] Hanens regnbågshinna är brun medan honans är djupröd[24] och ögonlocken saknar ögonfransar.[25] Till skillnad från den generella regeln hos rovfåglar är andinska kondorhanen större än honan.

Utbredning

Andinska kondoren återfinns som namnet avslöjar i Anderna i Sydamerika. Dess utbredningsområde sträcker sig i norr från Venezuela och Colombia, där den är mycket sällsynt,[1] och söderut utmed Anderna i Ecuador, Peru, och Chile, genom Bolivia och västra Argentina till Tierra del Fuego.[21] I början av 1800-talet häckade andinska kondoren från västra Venezuela till Tierra del Fuego, utmed hela bergskedjan, men dess häckningsområde är kraftigt reducerat.
Se mer i avsnittet Status och hot

Ekologi

En andinsk kondor som svävar över södra Peru.

I flykten rör sig kondoren graciöst och ofta i stora cirklar.[26] Den segelflyger med vingarna horisontellt ut från kroppen och med handpennornas fjäderspetsar uppåtkrökta.[20] Avsaknaden av ett stort bröstben som förankrar de korresponderande stora bröstmusklerna (pectoralis) indikerar att de främst är anpassad för glidflykt. Den flaxar med vingarna för att lyfta från marken men väl i luften förlitar den sig istället på termik och uppåtvindar för att hålla sig flygande och flaxar mycket sällan.[27] Den föredrar att vila på klippavsatser där den inte behöver flaxa så mycket för att lyfta.[28]

Likt andra arter inom gruppen kondorer så har den för vana att tömma sin kloak på sina ben för att kyla ned dem genom evaporation.[29] På grund av detta beteende är benen ofta randade i vitt av anhopad urinsyra.[22]

Huvud och hals hålls mycket noggrant rena av fågeln.[30] Skalligheten är en hygienisk anpassning som resulterar i att skinnet torkar ut, vilket i kombination med mängden ultraviolett ljus som förekommer på den höga höjden, fungerar steriliserande.[19]

Biotop och föda

Fågeln förekommer främst i biotoper med öppna gräsmarker och alpina områden på höjder upp till 5 000 meter. Den föredrar relativt öppna, icke skogbevuxna områden som tillåter den att med synen finna kadaver från luften.[31] Den förekommer ibland även i mer låglänta områden i östra Bolivia och sydvästra Brasilien,[9] och i ökenområden i Chile och Peru men även vid strandskogar i Patagonien.[1] Kondoren är en asätare som främst livnär sig på kadaver.[27] De bebor stora territorier och förflyttar sig ofta mer än 200 km per dag i sin jakt på as.[19] I inlandet föredrar de större byten, som exempelvis död boskap eller hjort, medan födan utmed kusten främst består av ilandflutna kadaver av marina däggdjur.[24] De besöker också bon av mindre fåglar i jakt på ägg.[32] Kustområden erbjuder en stor tillgång av föda, och i vissa fördelaktiga områden minimerar andinska kondoren sitt födosöksområde till bara några kilometer av strand.[33] De lokaliserar kadaver genom att få syn på det från luften eller genom att följa andra asätare som kråkfåglar eller andra kondorer.[34] De följer exempelvis de tre arterna inom släktet Cathartes, vilka tillhör kondorerna. Dessa födosöker med luktsinnet och kan känna lukten av etylmerkaptan, vilket är en gas som uppstår i ett tidigt stadium vid nedbrytningen av ett dött djur. De mindre kondorerna inom släktet Cathartes är inte förmögna att slita sönder skinnet hos större djur lika lätt som den större andinska kondoren, och deras interaktion utgör ofta ett exempel på ett symbiotiskt förhållande mellan arter.[35] Andinska kondoren äter oregelbundet och det går ofta några dagar utan att den äter, för att sedan proppa i sig stora mängder, och ibland så pass mycket att fågeln inte kan lyfta. Eftersom dess fötter och klor inte är anpassade för att gripa så är de tvingade att äta på marken och kan inte förflytta bytet några större sträckor.[19] Likt andra asätare spelar de en viktig roll för ekosystemet.[36]

Häckning

En juvenil kondor.

Andinska kondoren blir könsmogen först efter fem till sex år,[37] kan bli upp till 50 år och bildar livslånga par.[38] Under parningsleken pumpas hanens hals upp och blir kraftigare samtidigt som den skiftar färg från röd till klargul.[39] Han närmar sig honan med utsträckt och blottlagd hals samtidigt som han ger ifrån sig ett väsande läte,[40] för att sedan resa sig upp, breda ut vingarna och klicka med tungan.[24] Andra lekbeteenden omfattar väsande och kluckande läten samtidigt som han dansande hoppar med halvt utbredda vingar.[19] Andinska kondoren föredrar att häcka på höjder mellan 3 000 och 5 000 meter[41] och boet, som placeras på en oåtkomlig klippavsats, består av ett antal grenar placerade runt äggen. I kustområden i Peru där klippor är ovanliga förekommer det att bon placeras delvis dolda i sprickor mellan klippblock och sluttningar.[33] Den lägger ett till två blåvita ägg under perioden februari–mars vartannat år. Äggen som väger i snitt cirka 280 gram och mäter 75–100 mm på längden ruvas i 54–58 dagar av båda föräldrar.[24] Om ungen eller ägget förloras, läggs ett nytt ägg.[42]

Pulli av andinsk kondor bär ett gråaktigt dun tills de vuxit sig nästan lika stora som sina föräldrar. De blir flygga efter ungefär sex månader,[20] men fortsätter vila och jaga tillsammans med sina föräldrar till och med andra levnadsåret då de ersätts av en ny kull.[43] Friska adulta individer har inga naturliga fiender, men större rovfåglar och däggrovdjur, som rävar, kan ta ägg och boungar. Det finns en väl utvecklad social struktur inom större grupper av andinska kondorer med konkurrens som bestämmer en rangordning genom kroppsspråk, spelbeteenden och läten.[44]

Kondoren och människan

Status och hot

En gaucho som fångar en kondor med lasso.

Andinsk kondor klassificeras idag som sårbar (VU) av IUCN och världspopulationen uppskattas till 10 000 individer. Arten placerades först på USA:s rödlista 1970.[45] Till denna lista förs djur som är hotade att utrotas helt eller där en markant del av populationen hotas att försvinna från sitt utbredningsområde.[46] De största hoten mot populationen är förluster av habitat för födosök och sekundär förgiftning.[47] Den är främst hotad i de norra delarna av sitt utbredningsområde och mycket ovanlig i Venezuela och Colombia, där populationen har minskat drastiskt under senare år.[48] Eftersom den är anpassad till en låg mortalitet och därmed har en långsam reproduktionsfrekvens, så påverkas den mycket negativ av jakt och förföljelse av människan,[1] vilket främst sker då de ses som ett hot på grund av påstådda attacker mot tamboskap.[38] Naturvårdande instanser har genomfört utbildningsprogram för att skingra missuppfattningarna.[49] Avelsprogram med andinska kondorer uppfödda i fångenskap på nordamerikanska zoon och utplanteras till specifika populationer[49] i Argentina, Venezuela och Colombia. Den första utplanterade kondoren släpptes ut i det vilda 1989.[50] Utplanterade individer är försedda med satellitsändare för att följa deras rörelser och observera huruvida de fortfarande är i livet.[23]

I kulturen

Andinska kondoren är nationalsymbol för Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Ecuador och Peru, och nationalfågel i Bolivia, Chile, Colombia och Ecuador.[51] Den spelar en viktig roll inom folklore och mytologi i de andinska regionerna,[38] finns representerad i andinsk konst från cirka 2500 f.Kr. och framåt,[52] och är en del av inhemska andinska religioner.[53] I andinsk mytologi var andinska kondoren förknippad med solguden,[54] och ansågs vara härskaren av den övre världen.[55] Andinska kondoren är symbolen för styrka och hälsa inom många andinska kulturer, och dess ben och organ ansågs besitta medicinska egenskaper, vilket ibland ledde till jakt på fågeln för att inbringa ben och organ.[23][56] I vissa varianter av peruansk tjurfäktning binds en andinsk kondor fast på tjurens rygg. Där hackar den sedan djurets rygg samtidigt som matadoren fäktas med tjuren. Oftast överlevde kondoren och släpptes då fri.[57] I en inkaceremoni som kallas arranque del condor offrades en andinsk kondor genom att den fastspänd slogs ihjäl med bara händerna.[58] Ur denna tradition stammar den rituella dansen Turkuy (som betyder fågel på Quechua) där rollen av fågel spelas av en dansare som kallas Rucu. Dansen symboliserar herdens triumf över kondoren som man trodde attackerade tamboskap.[59]

Andinsk kondor har förekommit på ett flertal frimärken, exempelvis ifrån Argentina 1960, Bolivia 1985, Chile 2001, Colombia 1992, Ecuador 1958, Peru 1973 och Venezuela 2004.[60] Den har även förekommit på mynt och sedlar i Colombia och Chile,[61] och på flera länders heraldiska vapen i den andinska regionen som en symbol för Anderna.

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2020 Vultur gryphus . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.
  2. ^ BirdLife Sverige (2021) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  4. ^ Linnaeus, C (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. 86. ”V. maximus, carúncula verticali longitudine capitis.” 
  5. ^ Liddell, Henry George; Scott, Robert (1980). Greek-English Lexicon, Abridged Edition. Oxford: Oxford University Press. ISBN 0-19-910207-4 
  6. ^ J. Simpson, E. Weiner (eds), red (1989). ”Raven”. Oxford English Dictionary (2nd edition). Oxford: Clarendon Press. ISBN 0-19-861186-2 
  7. ^ Paul Heggarty (2006). ”Quechua Word Structure”. University of Cambridge. Arkiverad från originalet den 6 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140606223245/http://www.quechua.org.uk/Eng/Main/AnalysisMainFrame.htm. Läst 7 februari 2010. 
  8. ^ Remsen, J. V., Jr.; C. D. Cadena; A. Jaramillo; M. Nores; J. F. Pacheco; M. B. Robbins; T. S. Schulenberg; F. G. Stiles; D. F. Stotz & K. J. Zimmer (2007) A classification of the bird species of South America., South American Classification Committee. Läst 2010-02-07
  9. ^ [a b] Sibley, C. G. & Monroe, B. L. (1990) Distribution and Taxonomy of the Birds of the World. Yale University Press. ISBN 0-300-04969-2. Läst 2010-02-07.
  10. ^ Avise, J. C., Nelson, W. S. & Sibley, C. G. (1994) DNA sequence support for a close phylogenetic relationship between some storks and New World vultures, Proc. Natl. Acad. Sci. USA, 91(11): 5173-5177. doi:10.1073/pnas.91.11.5173 (PDF). Erratum, PNAS 92(7); 3076 (1995). doi:10.1073/pnas.92.7.3076b
  11. ^ Brown J. W. & D. P. Mindell (2009) Diurnal birds of prey (Falconiformes) sid:436-439, Från: Hedges S. B. och S. Kumar, Eds. (2009) The Timetree of Life, Oxford University Press. ISBN 0-19-953503-5
  12. ^ Gibb, G. C., Kardailsky O., Kimball R. T., Braun E. L. & Penny, D. (2007) Mitochondrial genomes and avian phylogeny: complex characters and resolvability without explosive radiations, Molecular Biology Evolution, 24: 269–280.
  13. ^ [a b] Ericson, P.G.P.; Anderson, C. L; Britton, T.; Elzanowski, A.; Johansson, U. S; Kallersjo, M.; Ohlson, J. I; Parsons, T. J; et al. (2006). ”Diversification of Neoaves: Integration of molecular sequence data and fossils”. Biology Letters 2 (4): sid. 543–7. doi:10.1098/rsbl.2006.0523. PMID 17148284. PMC: 1834003. http://rsbl.royalsocietypublishing.org/content/2/4/543.full-text.pdf. 
  14. ^ Hackett, S. J. et al. (2008) A Phylogenmic Study of Birds Reveals Their Evolutionary History, Science vol.320, sid:1763
  15. ^ Ericson P.G.P. et al. (2008) Current perspectives on the evolution of birds (pdf) Arkiverad 20 maj 2011 hämtat från the Wayback Machine., Contributions to Zoology, 77 (2): 109-116
  16. ^ ITIS. ”Vultur gryphus”. Integrated Taxonomic Information System. Arkiverad från originalet den 9 december 2008. https://web.archive.org/web/20081209091152/http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=175279. Läst 7 februari 2010. 
  17. ^ Fisher, Harvey L. (1944), ”The skulls of the Cathartid vultures”, Condor 46 (6): 272–296, doi:10.2307/1364013 
  18. ^ [a b] Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. Boston: Houghton Mifflin. ISBN 0-618-12762-3 
  19. ^ [a b c d e] Lutz, Dick; Lutz, Richard L. (2002). Patagonia: At the Bottom of the World. DIMI Press. sid. 71–74. ISBN 0931625386. https://books.google.com/books?id=0CZTQn15YhUC&pg=PA73& 
  20. ^ [a b c d e] Hilty, Stephen L. (1977). A Guide to the Birds of Colombia. Princeton University Press. sid. 88. ISBN 069108372X. https://books.google.com/books?id=1k5fV_hQqE8C&pg=PA88 
  21. ^ [a b] Blake, Emmet Reid (1953). Birds of Mexico: A Guide for Field Identification. University of Chicago Press. sid. 262–263. ISBN 0226056414. https://books.google.com/books?id=YP0AX3LW8jYC&dq= 
  22. ^ [a b] Feduccia, J. Alan (1999). The Origin and Evolution of Birds. Yale University Press. sid. 300. ISBN 0226056414. https://books.google.com/books?id=8QRKV7eSqmIC&pg=PA300&dq=Cathartes+melambrotus+%2B+black&as_brr=0&ie=ISO-8859-1&sig=BjxPgGtWEdfcd3N3O9WBACwOiDk#PPA300,M1 
  23. ^ [a b c] ”Andean Condor”. Zoological Society of San Diego. Arkiverad från originalet den 28 april 2007. https://web.archive.org/web/20070428214951/http://www.sandiegozoo.org/animalbytes/t-andean_condor.html. Läst 10 januari 2007. 
  24. ^ [a b c d] Friends of the Zoo. ”Andean Condor”. Smithsonian National Zoological Park. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071009075845/http://nationalzoo.si.edu/Animals/Birds/Facts/FactSheets/fact-andeancondor.cfm. Läst 7 februari 2010. 
  25. ^ Fisher, Harvey L. (1942), ”The Pterylosis of the Andean Condor”, Condor 44 (1): 30–32, doi:10.2307/1364195 
  26. ^ Kricher, John C. (1997). A Neotropical Companion. Princeton University Press. sid. 224. ISBN 0691009740. https://books.google.com/books?id=Z3pgdvrSmG8C&pg=PA224&dq=andean+condor+%2B+thermal&lr=&ie=ISO-8859-1&sig=RbZKyfAsAfEtTdm3qCvcBiGlIbk 
  27. ^ [a b] Wehner, Ross; del Gaudio, Renee & Jankowski, Kazia (2007). Moon Peru. Avalon Travel. sid. 180. ISBN 1566919835. https://books.google.com/books?id=2tVNa8P0inYC&pg=PA180&dq= [död länk]
  28. ^ Benson, Sara & Paul Hellander (2007). Peru. Lonely Planet Publications. sid. 53. ISBN 1740597494. https://books.google.com/books?id=4OOKiVflYFQC&dq 
  29. ^ Sibley, Charles G. and Jon E. Ahlquist (1991). Phylogeny and Classification of Birds: A Study in Molecular Evolution. Yale University Press. ISBN 0-300-04085-7. https://www.jstor.org/stable/j.ctt1xp3v3r 
  30. ^ ”Behavior of the Andean Condor”. Cleveland Metroparks Zoo. Arkiverad från originalet den 19 december 2006. https://web.archive.org/web/20061219194934/http://www.clemetzoo.com/rttw/condor/behavior.htm. Läst 10 januari 2007. 
  31. ^ ”Habitat of the Andean Condor”. Cleveland Metroparks Zoo. Arkiverad från originalet den 20 december 2006. https://web.archive.org/web/20061220141630/http://www.clemetzoo.com/rttw/condor/habitat.htm. Läst 7 februari 2010. 
  32. ^ ”Andean Condor (Vultur Gryphus)”. National Geographic. Arkiverad från originalet den 12 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070612145057/http://animals.nationalgeographic.com/animals/birds/andean-condor.html. Läst 7 februari 2010. 
  33. ^ [a b] Haemig, P. D. (2008). ”Ecologia dos Condores”. Ecology Online Sweden. http://www.ecologia.info/condor-dos-andes.htm. Läst 7 februari 2010. 
  34. ^ Snyder, Noel F. R. and Helen Snyder (2006). Raptors of North America: Natural History and Conservation. Voyageur Press. sid. 45. ISBN 0760325820. https://books.google.com/books?id=g6aOgkIbEwEC&pg=PA40&dq=Cathartes+aura&as_brr=3&sig=Zc-vwBBgjWSMDx56CatOgteVOtI#PPA40,M1 
  35. ^ Muller-Schwarze, Dietland (2006). Chemical Ecology of Vertebrates. Cambridge University Press. sid. 350. ISBN 0521363772. https://books.google.com/books?id=HaaFlUw4goIC&pg=PA1&dq=%22Chemical+Ecology+of+Vertebrates+%22&sig=onv4c39uHCdcbBzm6a5iwyuSers 
  36. ^ Gomez, LG; Houston, DC; Cotton, P; Tye, A (25 december 1994). ”The role of greater yellow-headed vultures Cathartes melambrotus as scavengers in neotropical forest”. Ibis "136" (2): ss. 193–196. doi:10.1111/j.1474-919X.1994.tb01084.x. Arkiverad från originalet den 16 februari 2009. https://web.archive.org/web/20090216095012/http://md1.csa.com/partners/viewrecord.php?requester=gs&collection=ENV&recid=3646491&q=Cathartes%20melambrotus&uid=791396595&setcookie=yes. Läst 7 februari 2010. 
  37. ^ ”Andean Condor (Vultur Gryphus)”. The Peregrine Fund. Arkiverad från originalet den 5 februari 2007. https://web.archive.org/web/20070205055624/http://www.peregrinefund.org/Explore_Raptors/vultures/andcondr.html. Läst 7 februari 2010. 
  38. ^ [a b c] Tait, Malcolm (2006). Going, Going, Gone: Animals and Plants on the Brink of Extinction. Sterling Publishing. sid. 22. ISBN 1845250273. https://books.google.com/books?id=q6YCZynPvqsC&pg=RA1-PA22&dq=andean+condor&sig=SuVzvntsX9D03V6cs8NCof3MEPY 
  39. ^ Whitson, Martha A (25 december 1968). ”Breeding Behavior of the Andean Condor (Vultur Gryphus)” ( PDF). Condor (Cooper Ornithological Society) "71": ss. 73–75. doi:10.2307/1366056. https://sora.unm.edu/sites/default/files/journals/condor/v071n01/p0073-p0075.pdf. Läst 7 februari 2010. 
  40. ^ Gailey, Janet (25 december 1973). ”Observations on the Breeding Behavior of the Andean Condor (Vultur Gryphus)” (PDF). Condor (Cooper Ornithological Society) "75": ss. 60–68. doi:10.2307/1366535. Arkiverad från originalet den 25 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090325003556/http://elibrary.unm.edu/sora/Condor/files/issues/v075n01/p0060-p0068.pdf. Läst 7 februari 2010. 
  41. ^ Fjeldså, Jon; Krabbe, Niels (1990). Birds of the High Andes. Apollo Books. sid. 90. ISBN 8788757161. https://books.google.com/books?id=NmXSeVrmlgIC&dq= 
  42. ^ National Research Council (1992). Scientific Bases for the Preservation of the Hawaiian Crow. National Academies Press. sid. 74. ISBN 0309047757. https://books.google.com/books?id=8cDX2mb07mcC&pg=PA74&dq=Vultur+gryphus+%2B+conservation+%2B+egg&lr=&as_brr=3&ie=ISO-8859-1&sig=ECoe89J1GKtkpSZJkLQMkQiavg8#PPA74,M1 
  43. ^ Cisneros & Heredia, 2006
  44. ^ Donazard, José A (25 december 2002). ”Social structure of Andean Condor roosts: Influence of sex, age, and season”. Condor (Cooper Ornithological Society) "104" (1): ss. 832–837. doi:10.1650/0010-5422(2002)104[0832:SSOACR]2.0.CO;2. Arkiverad från originalet den 4 september 2012. https://web.archive.org/web/20120904025221/http://cat.inist.fr/?aModele=afficheN&cpsidt=14022914. Läst 7 februari 2010. 
  45. ^ ”Species Profile: Andean Condor”. United States Department of Fish and Wildlife. Arkiverad från originalet den 5 juli 2009. https://web.archive.org/web/20090705055615/http://ecos.fws.gov/speciesProfile/profile/speciesProfile.action?spcode=B03Y. Läst 7 februari 2010. 
  46. ^ ”Endangered Species Program”. United States Department of Fish and Wildlife. Arkiverad från originalet den 14 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111014231847/http://ecos.fws.gov/tess_public/pub/listedAnimals.jsp. Läst 7 februari 2010. 
  47. ^ Reading, Richard P.; Miller, Brian (2000). Endangered Animals: A Reference Guide to Conflicting Issues. Greenwood Press. sid. 16. ISBN 0313308160. https://books.google.com/books?id=f_AWCtX29-kC&pg=PA16&dq=Vultur+gryphus,&as_brr=3&sig=Xj6OHmFEGNzv5YrkRrZgu780wPs 
  48. ^ Beletsky, Les (2006). Birds of the World. JHU Press. sid. 70. ISBN 0801884292. https://books.google.com/books?id=50_95BRVIjkC&dq= 
  49. ^ [a b] Roach, John (22 juli 2004). ”Peru's Andean Condors Are Rising Tourist Attraction”. National Geographic News. National Geographic. http://news.nationalgeographic.com/news/2004/07/0722_040722_andeancondor.html. Läst 7 januari 2007. 
  50. ^ Conservation and Research for Endangered Species. ”Andean Condor Reintroduction Program”. Zoological Society of San Diego. Arkiverad från originalet den 4 november 2011. https://web.archive.org/web/20111104003525/http://www.sandiegozooglobal.org/what_we_do/restoring_nature/andean_condor_recovery_in_colombia_celebrating_decades_of_success/. Läst 10 februari 2010. 
  51. ^ MacDonald, Tina; MacDonald, Duncan. ”National Birds”. http://www.camacdonald.com/birding/CountryIndex.htm. Läst 7 februari 2010. 
  52. ^ Werness, Hope B. (2004). The Continuum Encyclopedia of Animal Symbolism in Art. Continuum International Publishing Group. sid. 103. ISBN 0826415253. https://books.google.com/books?id=fr2rANLrPmoC&dq= 
  53. ^ Howard-Malverde, Rosaleen (1997). Creating Context in Andean Cultures. Oxford University Press. sid. 16. ISBN 0195109147. https://books.google.com/books?id=t7ybxALxNfwC&pg=PA16&dq=andean+condor&lr=&as_brr=3&ie=ISO-8859-1&sig=c4Y82xqHyzmIyyGPL8wWCdJqKRQ 
  54. ^ Mundkur, Balaji (1983). The Cult of the Serpent. SUNY Press. sid. 129. ISBN 0873956311. https://books.google.com/books?id=PDkuiPhZJr0C&dq= 
  55. ^ Mills, Alice; Parker, Janet & Stanton, Julie (2006). Mythology: Myths, Legends and Fantasies. New Holland Publishers. sid. 493. ISBN 1770074538 
  56. ^ ”History of the Andean Condor”. Cleveland Metroparks Zoo. Arkiverad från originalet den 19 december 2006. https://web.archive.org/web/20061219195345/http://www.clemetzoo.com/rttw/condor/history.htm. Läst 7 februari 2010. 
  57. ^ Kokotovic, Misha (2007). The Colonial Divide in Peruvian Narrative:Social Conflict and Transculturation. Sussex Academic Press. sid. 49. ISBN 1845191846 
  58. ^ Mackenzie, John P.S. (1986). Birds of Prey. Toronto: NorthWood, Inc. sid. 30. ISBN 1-55971-019-5 
  59. ^ Chilli and Ginger (2010) Our Dances and their origins - Turkuy (traditional dance from the imperial city of Cusco) Arkiverad 28 juni 2008 hämtat från the Wayback Machine., <www.chilliandginger.com Arkiverad 21 juli 2009 hämtat från the Wayback Machine.>, läst 2010-02-07
  60. ^ ”Andean Condor”. Bird Stamps. http://www.bird-stamps.org/cspecies/2800600.htm. Läst 7 februari 2010. 
  61. ^ ”A Field Guide to the Birds on Banknotes”. Krause Publications. http://fieldguide.tripod.com/bobn.html. Läst 7 februari 2010. 

Källor

Artikeln är till stora delar en översättning av engelskspråkiga wikipedias artikel Andean Condor, läst 2010-02-07, där följande källor anges:

  • Cisneros-Heredia, Diego F. (2006) Notes on breeding, behaviour and distribution of some birds in Ecuador. Bulletin of the British Ornithologists' Club, 126(2): 153-164.
  • Ericson, Per G. P.; Anderson, Cajsa L.; Britton, Tom; Elżanowski, Andrzej; Johansson, Ulf S.; Kallersjö, Mari; Ohlson, Jan I.; Parsons, Thomas J.; Zuccon, Dario & Mayr, Gerald (2006) Diversification of Neoaves: integration of molecular sequence data and fossils., Biology Letters, in press. doi:10.1098/rsbl.2006.0523 PDF preprint
  • Ferguson-Lees, James & Christie, David A. (2001) Raptors of the World. Houghton Mifflin, Boston. ISBN 0-618-12762-3
  • Fisher, Harvey L. (1944) The skulls of the Cathartid vultures., Condor, 46(6): 272–296. PDF fulltext
  • Sibley, Charles Gald & Ahlquist, Jon Edward ([1991]) Phylogeny and Classification of Birds: A Study in Molecular Evolution. Yale University Press, New Haven, CT. ISBN 0-300-04085-7
  • Sibley, Charles Gald & Monroe, Burt L. Jr. (1990) Distribution and taxonomy of the birds of the world: A Study in Molecular Evolution. Yale University Press, New Haven, CT. ISBN 0-300-04969-2
  • South American Classification Committee (SACC) (2007) A classification of the bird species of South America. Version 2007-09-21. Läst 2010-02-07.

Externa länkar

Katalogdata
​​​​​ • EoL: 1049160​ • GBIF: 2481907​​​ • Inaturalist: 4747​ • ITIS: 175279​ • IUCN: 22697641​ • NCBI: 8924​ • Fossilworks: 103973​​​​​​​​​​​​ • ZooBank: 8EBD540F-33E4-4BCE-90CF-451DDFD554F1​​​​​​​​ • Avibase: 659E8F5C0AEA27F2​​ • Species+: 4494​ • Xeno-canto: Vultur-gryphus​​​​​​
Quelle: https://sv.wikipedia.org/wiki/Andinsk_kondor