Kommunen genomflyts av Torne älv, en av de stora älvar som inte är utbyggda med vattenkraftverk. Tjänstenäringarna dominerar det lokala näringslivet, de största arbetsgivarna är dock kommunen och regionen.
Sedan kommunen bildades 1971 har befolkningstrenden varit negativ. Kommunen har haft skiftande koalitionsstyren, största parti i kommunfullmäktige har dock i samtliga val varit Socialdemokraterna.
Kommunreformen 1952 påverkade inte indelningarna i området, då varken Västerbottens eller Norrbottens län berördes av reformen.[6] Den 1 januari 1969 införlivades Hietaniemi landskommun i Övertorneå landskommun.
Övertorneå kommun bildades vid kommunreformen 1971 genom en ombildning av Övertorneå landskommun.[7]
Kommunen präglas av en berggrund huvudsakligen bestående av granit och gnejs, vilket formar ett landskap med tätt liggande bergshöjder och markerade dalgångar, där Tornedalen är den mest framträdande. Omfattande och utbredda myrar bidrar till den karakteristiska landskapsbilden, men kommunen rymmer även omfattande barrskogsområden med inslag av gammal, lavbevuxen gran- och tallskog, såsom vid Kuusivaara i norr.
Dalgången kring Torne älv är delvis fylld med sandiga fjärd- och älvsediment, vilka ger upphov till en rik växtlighet och spelar en betydande roll som ängs- och odlingsmark. Älven, som ingår i ett av Europas största oreglerade älvsystem, präglas av kraftiga vårfloder som kan leda till omfattande översvämningar, exempelvis i det stora selområdet med holmar och bankar söder om centralorten.[12]Torne älv rinner ut i Bottenviken men är också källa till bifloden Muonioälven, tillsammans utgör de två älvarna gränsen mot Finland.[13] Bland större sjöar återfinns Puostijärvi, Penikkajärvi och Kukasjärvi.[14]
Nedan presenteras andelen av den totala ytan 2020 i kommunen jämfört med riket.[15]
Sett över ett år är medeltemperaturen i Övertorneå kommun mellan -1 och +1 °C. Variationerna i temperaturen kan på ett år uppgå till närmare 80 grader. Både klimat och växtlighet gynnas av sommarhalvårets många soltimmar och vegetationsperiodens längd är 120–150 dygn. Årsnederbörden varierar mellan 500 och 800 mm. Ett normalår har kommunen ett snötäcke under 175–200 dygn.[23]
Tätorter
Den 31 december 2015 fanns det tre tätorter i Övertorneå kommun.
Det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2024-04) Motivering: Resultat från valet 2022 saknasHjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att eller diskutera saken på diskussionssidan.
Styre
Största parti i kommunfullmäktige har i samtliga val varit Socialdemokraterna. Partiet hade även egen majoritet under mandatperioderna 1994-1998 och 2010-2014. Näst största parti i kommunfullmäktige har i samtliga val varit Centerpartiet, med undantag för valet 1998 (då Övertorneå-alternativet blev det näst största partiet). I valet 2014 fick Centerpartiet 5 fler röster än Övertorneås Fria Alternativ, men de två partierna hade samma antal mandat.
I kommunfullmäktigevalet 2010 var Övertorneå den kommun med högst andel personröster i Sverige. Av alla röster på partier som tagit mandat var 73,0 procent personröster; i hela Sverige var andelen 31,2 procent.[24]
Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2024-01)
Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att eller diskutera saken på diskussionssidan.
Totalt har kommunstyrelsen 11 ledamöter, varav fyra tillhör Socialdemokraterna, två tillhör Centerpartiet medan Sjukvårdspartiet, Kristdemokraterna, Övertorneås fria alternativ, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna alla har en ledamot vardera.[32]
Tjänstenäringarna dominerar det lokala näringslivet. I början av 2020-talet svarade de areella näringarna (området i Tornedalen har bördig jordbruksmark och skogsbruket är basen för kommunens sågverksindustri) för 12 procent av arbetstillfällena. 8 procent av arbetstillfällena fanns inom tillverkningsindustrin, som i huvudsak bestod av småföretag. Kommunen var den största arbetsgivaren tillsammans med regionen. Därutöver finns en lång hantverkstradition inom trä, läder och textil.[39] I kommunen finns koncessionssamebyarnaPirttijärvi, Korju och Liehittäjä.[40]
Tjänster och turism
Kommunen är samverkar med kommunerna Pajala, Överkalix, Haparanda och Kalix i Heart of Lapland, en del av Sveriges arktiska destination Swedish Lapland, i syfte att utveckla besöksnäringen.[41] Besöksnäringen fokuserar på "det unika med miljön och den arktiska naturen".[42] Bland sevärdheter återfinns exempelvis forsen Kattilakoski i Niskanpää, polcirkelpassagen i Juoksengi, Midnattssolen och utsiktsberget Niemis.
Befolkningsutvecklingen i Övertorneå kommun 1970–2020[43]
År
Folkmängd
1970
7 356
1975
6 526
1980
6 293
1985
6 181
1990
6 093
1995
6 063
2000
5 602
2005
5 229
2010
4 812
2015
4 603
2020
4 217
Anm: Uppgifterna avser förhållandena den 31 december enligt den kommunala indelningen den 1 januari året efter.
Utländsk bakgrund
Den 31 december 2014 utgjorde antalet invånare med utländsk bakgrund (utrikes födda personer samt inrikes födda med två utrikes födda föräldrar) 1 401, eller 29,74 % av befolkningen (hela befolkningen: 4 711 den 31 december 2014). Den 31 december 2002 utgjorde antalet invånare med utländsk bakgrund enligt samma definition 1 270, eller 23,56 %.[44]
Invånare efter de vanligaste födelseländerna
Följande länder är de 10 vanligaste födelseländerna för befolkningen i Övertorneå kommun.[45]
Ursprungligen befolkades Tornedalen österifrån. Traditionellt har befolkningen varit blandad mellan svenskar, samer och finnar. Sedan medeltiden har dock finska varit det dominerande språket i området som idag utgör Övertorneå kommun. Även efter gränsdragningen 1809 förblev gårds- och byanamn på finska. Svenskan blev inte vanlig i området förrän de statliga skolorna inrättades i slutet på 1800-talet. Även järnvägens ankomst till kyrkbyn Matarengi 1914–1915 bidrog till att svenskan etablerades. Giftermål över gränsen, poikkinainti, har bidragit till att behålla det finska språket även på den svenska sidan av gränsen.[46]
^Folkmängd 31. 12. 1971 enligt indelningen 1. 1. 1972 (SOS) Del, 1. Kommuner och församlingar, SCB, 1972, ISBN 978-91-38-00209-4, läs online.[källa från Wikidata]