Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2020-03) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Urindoeuropéer eller protoindoeuropéer (PIE) är de tänkta talarna av det urindoeuropeiska språket.^[1] Forskningen kring urindoeuropéerna utgår från historisk lingvistik med hjälp av arkeologi och tidiga dokument från framför allt indisk litteratur. Ett flertal teorier om urindoeuropéernas kultur och ursprung har lagts fram sedan 1800-talet, men ingen har vunnit ett allmänt stöd bland forskarna inom området.

Idén om ett forntida urindoeuropeiskt folk har sin grund i upptäckten av släktskapen mellan skilda indoeuropeiska språk, vilken gjordes av den brittiske språkforskaren (William) "Oriental" Jones 1786.

Under 1800-talets första hälft vann idéer om ett ärorikt förhistoriskt förflutet anhängare i Europa, framförallt bland tyskspråkiga forskare. De tänkta urindoeuropéerna blev en förebild för dåtidens nationalister. Arkeologer som Gustaf Kossinna sökte efter spår av dessa urindoeuropéer, eller arier som de också kallades. Teorierna drevs till sin spets i nazisternas raslära där germanerna ansågs vara arvtagare till urindoeuropéerna (arierna). Under efterkrigstiden har teorierna om ett gemensamt indoeuropeiskt urfolk väckt allt mindre intresse i Europa. I Indien däremot har idén om ett urindoeuropeiskt folk med ursprung i Indien fått ett uppsving av hindunationalistiska forskare.

Genom jämförande språkforskning är det möjligt att rekonstruera en urindoeuropeisk vokabulär, vilket visar att de kanske odlade åtminstone ett slags spannmål (*yēwo-, möjligen korn), att de kände till nötkreatur (*g^wōw-), hästen (*ēk'wo-), liksom hunden (*k'wōn-), fåret (*ōwi-) och svinet (*sū-) / (*pork'o-(s)) samt kände till åtminstone en metall (*āyes-, troligast koppar eller brons). De använde vagnar (*wōg'ho-) med hjul (*k^wēk^wlo-) och kände till honung (*mēlit-) av vilken de förfärdigade mjöd (*mēdhu-). Härskaren för ett hushåll (*dom-) kallades antagligen för *demspots (grekiska despot, sanskrit dampati), vilket vittnar om en patriarkal kultur. Man kan av detta sluta sig till att urindoeuropéerna innan deras splittring befann sig på ett utvecklingsstadium från senneolitikum till tidig bronsålder.

Rekonstruktion av en avlägsen kultur utifrån ett senare språkmaterial med den komparativa metoden har kritiserats som bristfällig. Den ger inget utrymme för lånord mellan de indoeuropeiska språken; exempelvis kom ett stort antal latinska lånord under romersk tid in i de germanska, keltiska och slaviska språken. Dessutom finns klara exempel på hur en ny betydelse överförs till äldre ord när folkets kultur förändras.

Protoindoeuropeisk mytologi

Den franske religions- och språkforskaren Georges Dumézil har genom jämförande mytforskning av olika mytologier hos indoeuropeiska folk menat sig urskilja en polyteistisk urindoeuropeisk religion och ett tredelat samhälle mellan kasterna präster, krigare och näringsidkare. Dumézil kopplar en specifik gudom eller ett gudapar till var och en av kasterna. De främsta exemplen är Oden, Tor och Frej bland germanerna; Jupiter, Mars och Quirinus bland de äldre romarna, samt Mitra/Varuna, Indra och tvillinggudarna ashvinerna i den vediska religionen. Schemat passar in sämre på andra indoeuropeiska mytologier, framför allt den grekiska, och det har även mot Dumézil framförts att uppdelningen i präster, krigare, näringsidkare är alltför allmän för att några slutsatser skall kunna dras.

Åtminstone ett gudsnamn kan rekonstrueras – himmelsguden *Dyēws eller *Dyēws Phter, vilken befruktar jorden, tänkt som en gudinna. En stridbar åskgud som dräper demoniska makter (Tor, Mars, Indra, Perun, med flera) är annars den tydligaste gemensamma gudomen (som dock även förekommer i sumerisk och semitisk mytologi). Ett världsträd återfinns i flera mytologier, liksom drakdödarmotivet (dock även känt från egyptisk, semitisk och hurritisk mytologi). Flera stående formler är även lika i mytologiernas urkunder, och vittnar om en kultur som prisar äran och modet, såsom i uttryck för ett rykte som övervinner döden. Det finns gemensamma föreställningar om ogifta män som lever tillsammans utanför det övriga samhället och sysselsätter sig med boskapsrov; ordet *pek'u har för övrigt i sina avledningar den dubbla betydelsen av boskap och rikedom. En hövding (*rek's) fungerade även som andlig ledare (så kallat sakralt kungadöme). En fornirisk konungs sedesregler liknar de som föreskrivs en indisk brahman, och hästoffer beskrivs både från keltiskt område och i vedaböckerna. Sanskrittermen för detta hästoffer, ashvamedha, är kopplat till det keltiska personnamnet Epomeduos (jämför Epona). Slutligen var de urindoeuropeiska personnamnen troligen tvåledade och beskrivande någon eftersträvansvärd egenskap.

Mycket arbete har lagts på att försöka lokalisera det indoeuropeiska urhemmet, vilket skulle ställa ett arkeologiskt material till förfogande. Genom rekonstruerade ord för exempelvis lax (*laks-) och bok(träd) (*bhāgo-) försökte tidiga forskare ringa in detta område, men förfarandet har sedermera visat sig problematiskt. Den tyske arkeologen Gustaf Kossinnas teori från början av 1900-talet att urhemmet låg mellan floderna Elbe och Wisła är idag övergivna, liksom teorin att urhemmet skulle ligga i Centralasien – där man däremot vanligen förlägger det indoiranska urhemmet.

Den litauisk-amerikanska arkeologen Marija Gimbutas presenterade 1956 kurganhypotesen, enligt vilken urhemmet låg i de västligaste delarna av den eurasiska stäppen, norr om Svarta havet och Kaspiska havet, och de indoeuropeiska språkens spridning till Europa kopplas samman med resandet av en typ av enmansgravar – kurganer. Urindoeuropéernas spridning förläggs i detta scenario till mellan fem- och tretusen år f.Kr, och indoeuropeiska folk inträder i Skandinavien med stridsyxekulturen. Urindoeuropéerna var enligt Gimbutas narrativ ett krigiskt, hierarkiskt och patriarkalt samhälle. Deras spridning förklaras väsentligen som ett militärt erövrande av fridsammare stenåldersfolk, över vilka indoeuropéerna gjorde sig till härskarskikt. Gimbutas senare hypoteser om Forneuropa (Old Europe) – det egalitära och matrilineära samhälle som indoeuropéerna skulle ha ersatt – har vunnit mindre stöd i forskarvärlden.

Det skall noteras att den australiske marxistiske arkeologen Vere Gordon Childe redan 1926 föreslagit den pontiska stäppen som det indoeuropeiska urhemmet, och kurganhypotesen är väsentligen en ättling till Friedrich Max Müllers ariska invasionsteori från mitten av 1800-talet – låt vara att Gimbutas uttryckte avsevärt mindre sympati med de indoeuropeiska invadörerna än Müller.

Den irländsk-amerikanske arkeologen J. P. Mallory, som författat det populära översiktsverket In Search of the Indo-Europeans, är en ledande företrädare för en uppdaterad version av kurganhypotesen, som fokuserar mindre på militär erövring än Gimbutas ursprungliga formulering. Mallory är även redaktör för Journal of Indo-European Studies, den ledande facktidskriften inom forskningsområdet.

Enligt en teori som de amerikanska geologerna William Ryan och Walter Pitman presenterade 1998 skall Svarta havet runt 5500 f.Kr. ha ökat avsevärt i omfång på grund av att en naturlig fördämning vid Bosporen då brustit. Före översvämningen skall Svarta havet ha varit ett sötvattenshav. Teorin har främst rönt uppmärksamhet som möjlig förklaring till syndaflodsmyten i Gamla Testamentet, men flera forskare inom indoeuropeiska studier har även anmärkt på att läge och tidsperioden stämmer in på de tidiga "kurganiserade" kulturerna.

Den brittiske arkeologen Colin Renfrew lade 1987 fram en ny teori, där Anatolien är indoeuropéernas urhem, och kopplar samman deras spridning med jordbruksfrontens utbredning. I detta scenario sker spridningen betydligt tidigare – omkring sjutusen år f.Kr. – men långsammare och fredligare. Indoeuropeiska talare inträder i Skandinavien med trattbägarkulturen. Renfrew avvisar inte tanken på att redan befintliga mesolitiska bosättningar övertagit jordbruksteknik, språk och kultur från angränsande neolitiska bosättningar, men finner det troligare att omvandlingen också varit en fysisk sådan, dvs att en del av barnen i varje jordbrukarbosättning slagit sig ner ett antal kilometer ifrån sina fäder, och på så vis fört språket vidare. Detta står dock i strid med flera senare genetiska kartläggningar, som visar på en stor genetisk kontinuitet mellan den europeiska jägar- och bondestenåldern. Renfrews tidsangivelse får däremot stöd av Gray & Atkinson 2003, som genom glottokronologi funnit att en första splittring mellan de anatoliska och de övriga språken bör ha inträffat knappt 7000 f.Kr.

Flera andra urhem har ytterligare föreslagits, och det är möjligt att frågan aldrig kommer att få ett säkert svar. Teorier om att urindoeuropeiskan kan varit ett kreol- eller pidginspråk har även framförts.

• Indoeuropeiska språk
  • Satemspråk
  • Kentumspråk
• Arier

• Beekes, Robert (1995) Comparative Indo-European Linguistics : An Introduction.
• Dumézil, G. (1939) Mythes et dieux des Germains
  • Ohlmarks, Å. (övers.) (1966) De nordiska gudarna : en undersökning av den skandinaviska religionen, Aldus-böckerna, ISSN 0516-5628; 50
• Dumézil, G. (1958) L'Idéologie tripartie des Indo-Européens
• Dumézil, G. (1968-73) Mythe et épopée (3 vol)
• Gimbutas, M. (1997) The Kurgan Culture and the Indo-Europeanization of Europe: Selected Articles From 1952 to 1993 ISBN 0-941694-56-9

• En karta som illustrerar Colin Renfrews teori
• Indo-European and the Indo-Europeans – essä av Calvert Watkins.
• Journal of Indo-European Studies