Eisspeedway

Upplandslagen

Upplandslagen var den lag som gällde i Uppland från 1296 till början av 1350-talet. Den utarbetades av en nämnd under Birger Persson till Finsta och försågs med kunglig stadfästelse.[1] Fem handskrifter från 1300-talet finns idag bevarade.

Historia

Enligt stadfästelsebrevet hade Tiundalands lagman Birger Persson givit tillkänna att den lag för de tre folklanden, som då var kringspridd i flera olika samlingar, ej längre var fullt skälig, däri var "somligt dunkelt utsagt och somligt mycket svårt att rätta sig efter".[2] Rättsläget med den äldre lagen beskrevs som en tung olägenhet. Kung Birger Magnussons förmyndarstyrelse under marsken Tyrgils Knutsson, gav lagman Birger uppdraget att tillsätta en nämnd av de kunnigaste i de tre folklanden (Tiundaland, Attundaland & Fjädrundaland) vars uppdrag blev att fastställa vad gammal lag har varit och om vad i ny lag borde stadgas och sammanfogas. Birger tillsatte en nämnd på 15 man, utöver sig själv, som bestod av; från Tiundaland magister Andreas And, som var domprost i Uppsala, riddarna Röd Käldorsson och Bengt Bosson, samt Ulf Lagmansson, Hagbard från Söderby, Anders från Forkarby och Torsten från Sandbro; från Attundaland riddare Filip röde från Rundby, Håkan Lagman, Eskil den skelögde, Sigurd domare och Jon gåsabog; från Fjädrundaland Ulv från Önsta, Götrik och Ulvheden domare. Efter att man sammansatt den nya lagen kungjordes den på tinget och stadfästes av kung Birger Magnusson den 2 januari år 1296. [3] Det är nu fråga om en lagbok, som lagstiftaren förklarar har normativ kraft.[4] Med tiden fortsatte lagen att utveckla sig och nya stadganden infördes i form av tillägg. I vissa fall förblev de som bihang efter huvudtexten, i andra fall kom de genom avskrivningar att inarbetades i lagen.

Lagen avsågs att gälla främst i de tre folklanden, samt norra Roden och Gästrikland.[5] Den fick betydelse vid utformningen av de andra lagarna i Svealand där dess lagbud blandades med gamla stadganden från respektive lagsagor. Lagen efterträddes först vid början av 1350-talet av Magnus Erikssons landslag. Då denna lag saknade kyrkolag infogades ofta Upplandslagens kyrkobalk här och kom så att användas i de efterföljande landslagarna ända in på 1600-talet.

Förlagor

Enligt stadfästelsebrevet bestod den tidigare lagen av en sammanblandning av äldre rättsordningar som varit spridda i flera flockar. Möjligen kan detta syfta på att de eventuellt tidigare lagarna för Fjädrundaland och Attundaland inarbetats i en Tiundalandslag. I Olof den heliges saga[6] berättar Snorre Sturlasson att denna lag skulle äga vitsord i allt, där lagarna skilde sig åt. Tyvärr saknas all kännedom om folklandens gamla lagar. Olaus Petri nämner i sin svenska krönika att han sett en gammal lagbok som använts i Uppland och av dess stadgande "om Prästa och Biskopsarf" att döma bör den varit skriven före de kanoniska förändringarna efter Skänninge möte år 1248. Han anför ett exempel där ur; "Döör swensker prester, taki barn hans arff och orff; är ey barn til, taki then arff och orff honom är nester och kyni kunnaster. Döör Vtlendzsker prester, Engelsker eller Dansker, taki biscopir arff och orff. Döör Swensker biscoper, taki barn hans arff och orff; ära ej barn til, taki then arff och orff som honom är nester och kyni kunnaster. Döör Vtlendzsker biscoper, stondi arff och orff undir staff och stool".[7] Förmodligen är alltså detta som Olaus Petri citerar hämtat ur en rättsbok för de uppländska folklanden men som senare förkommit. Man märker här vilka ovärderliga handskrifter ännu bevarats in på 1500-talet men sedan gått förlorade.[8]

Enligt förordet i Upplandslagen bestod den tidigare lagen av Vigers flockar och uppländsk lag,[9] vilket tydligen är två motsatser. Denne Viger Spå kan inte verifieras i andra källor. Han anges ha varit hedning och kallas "lagha yrkir", alltså lagens utarbetare, och hans grundlagda arbete kallas en "laghsagha". En viss likhet finns med den hedniske Lumber som nämns vara Västergötlands förste lagman, varför den lagen kallades Lums lag.[10] Både Viger och Lumb skulle haft sin verksamhet i förkristen tid men traditionerna om dem är sent nedtecknade. Det är dock tydligt att det äldre material som användes vid redigeringen av den nya lagen på 1290-talet inte var indelat i balkar utan endast i flockar.

Till lagen har även infogats material från en mängd kungliga stadgor. I Ärvdabalken nämns så "all den rätt, som är uppländsk lag och helige konung Erik gav". Köpmålabalkens regler om gästning och rättare går delvis tillbaka på Birger Jarls edsöreslagstiftning och Alsnöstadgan. Här nämns också "Denna lag gav oss konung Magnus Ladulås, då närvarande vore de flesta av de bästa, som var i hans råd, och många andra goda män".[11] Helgdagsbrott, hor, och böter till biskopen för vissa brott i kyrkobalken stadgades 1281 i biskop Brynolfs stadga. Något märkligt är det att beslut fattade i Skänninge stadga 1284 ej till fullo infogats i lagen. Detta har förklarats med att lagkommissionens huvuduppgift varit att förnya de tre folklandens gamla rätt och anpassa den till ett nytt enhetligt område.[12]

Lagens indelning i balkar

  • Kyrkobalken
  • Konungabalken
  • Ärvdabalken
  • Manhelgdsbalken
  • Jordabalken
  • Köpmålabalken
  • Byalagsbalken
  • Rättengsbalken

Själva lagen inleds med ett förord. Tre av de fem medeltida handskrifterna är även försedda med kung Birger Magnussons stadfästelsebrev. Två av de medeltida lagarna har dessutom ett tillägg, additament. Uppsalahandskriften har detta tillägg i slutet och i en av Stockholmshandskrifterna är de infogade i texten.

Konungabalken

Upplandslagen är den första landskapslag som har en konungabalk.[13] Denna är uppdelad i tolv stycken under tre avdelningar; Konungaval, Edsöreslagarna och Ledung. Om formerna vid konungaval stadgas följande i första stycket: "Nu tarva landen välja konung. Då skola de tre folklanden, det är Tiundaland och Attundaland och Fjädrundaland, först taga konung. Upplands lagman skall vid Uppsala först döma honom till konung, därefter de andra lagmännen, den ene efter den andre: södermännens, östgötarnas, Tio härads, västgötarnas, närkingarnas och västmännens. De skola döma honom till krona och konungadöme, att råda över landen och styra riket, att styrka lag och hålla fred. Då har han fått laglig rätt till Uppsala öd".[14]

Kyrkobalken

Kyrkobalken är av särskilt stor betydelse, eftersom den kom att användas under flera hundra år och delvis hade betydelse till och med efter reformationen.[15]

Källmaterialet

Fem nära nog kompletta medeltida handskrifter av lagen finns bevarade idag.[16] De är alla nedtecknade omkring mitten av 1300-talet. Från ännu en 1300-tals handskrift återstår några blad. I en handskrift av Hälsingelagen från 1300-talets mitt ingår Ärvdabalken. Själva kyrkobalken ingår i cirka 120 upplagor av Landslagen och Stadslagen. Till källmaterialet kan även räknas den äldsta tryckta upplagan av Jonas Bure, då den ursprungliga edition han använde numera gått förlorad.

Upplandslagen trycktes första gången 1607 av Jonas Bure. Därefter utgavs den åter 1643, 1650 och 1665. År 1700 kom en latinsk översättning av Carolus Lundius och Olof Rudbeck den äldre[17]. År 1834 utkom en mer textkritisk version av Carl Johan Schlyter. År 1902 utgav Otto von Friesen den då upptäckta Ängsö-handskriften. På senare tid har fragment av lagen behandlats och lagen har översatts till andra språk, bland annat till franska år 1908. År 1933 behandlades åter lagen av Åke Holmbäck och Elias Wessén.[18]

Bibliografi

Noter

  1. ^ Westman, K.G. (1912). De svenska Rättskällornas historia. sid. 17 
  2. ^ at j þeræ laghum sum ströningium haffþus j flerum flokkum hittis sumpt æi allungis skiælict sumpt myrkilikæ saght ok sumpt allungis þunct til at litæ.
  3. ^ Kung Birgers stadfästelse tryckt i Svenska landskapslagar, band 1, Åke Holmbäck och Elias Wessén, 1933.
  4. ^ Westman, K.G. (1912). De svenska Rättskällornas historia. Uppsala: K.W. Appelbergs boktryckeri. sid. 18 
  5. ^ C. J. Schlyter: Juridiska afhandlingar, andra häftet, 1879, sid 145.
  6. ^ Emil Olson: Norges konungasagor, del 2, 1922, kap. 77.
  7. ^ Scriptores rerum svecicarum medii aevi, band I:2, sid 245.
  8. ^ Olaus Petri omtalar också ett fragment av den så kallade Hednalagen i sin krönika, vilken därefter blivit infogad i vissa 1600-tals tryck av Upplandslagen. Detta fragment anses vara en första redaktion av äldre Västgötalagen. Fragmentet av Hednalagen har förmodligen på 1500-talet varit infogad i en nu förlorad handskriven lagsamling, "som i gambla lagböker finnes". Men Olaus Petri har själv inskrivit den i Ängsö-handskriften; Åke Holmbäck, Elias Wessén, Svenska landskapslager, del 5, 1933, sid XXV-XXVI.
  9. ^ wigers flokkum ok laghum upplænzkum.
  10. ^ C. J. Schlyter, 1879, sid 114-118.
  11. ^ Holmbäck, Wessén, 1933, sid 65 och 153, med not 18.
  12. ^ Gösta Åqvist: Kungen och rätten, 1989, sid 92.
  13. ^ Även den äldre Västgötalagen har en konungsbalk i sitt tillägg, þættæ ær conongs bolkær, men bara till rubrik. Innehållet är den så kallade Danaholmstraktaten.
  14. ^ Holmbäck, Wessén, 1933, sid 43. "Nv þorfwæ land kunung wæliæ. þa skulu þry folkland fyrstu kunung takæ: þæt ær, Tyundæland ok Attundæland ok Fiæþrundæland. Vpplandæ laghman a han wiþ Upsalir fyrst til kununx dömæ, þær næst hwar laghmaþær æptir aþrum: Suþærmannæ, Östgiötæ, Tyuhæræþæ, Wæstgiötæ, Nærikiæ ok Wæstmannæ. þer aghu han til krunu ok kununxdömis skiliæ, landum raþæ ok riki styræ, lagh at styrkiæ ok friþ haldæ. þa ær han dömbdær til Upsælæöþæ", Harald Hjärne: Medeltidens statsskick, sid 332.
  15. ^ Westman, K.G. (1912). De svenska Rättskällornas historia. Uppsala: K.W. Appelbergs boktryckeri. sid. 22 
  16. ^ En tillhör Uppsala universitetsbibliotek, två Kungliga biblioteket i Stockholm, varav den ena är en avskrift av den andra, en tillhör samlingarna på Ängsö slott[förtydliga], och en samlingarna på Esplunda.
  17. ^ Jus vetus Uplandicum, quod Birgerus Magni filius, Svionum Gothorumque rex, a:o Chr. MCCXCV. Recognovit, et e svionico in latinum transtvlit Johannes Loccenius; notis... illustravit Carolus Lundius, ac edidit Olavus Rudbeckius.
  18. ^ Svenska landskapslagar, band 1, 1933.

Vidare läsning

Frälse, ridderskap och adel i Sverige
Sveriges ridderskap
och adel
(1866/2003–)
Styrning
Adelsmöte  · Riddarhussekreterare (1625-)  · Riddarhusordning (1626-)  · Riddarhusdirektionen (1634-)  · Arte et Marte (valspråk) (1866-)
Organisationer
Fastigheter
Sveriges ridderskap och adels sigill
Ointroducerad adel
Historik
Medeltida frälse
(cirka 1280–1523)
Stormän (nobiles)  · Riddarväsen; Riddarordnar: Riddare (miles), väpnare/sven av vapen, armiger  · Prästerskap (andligt frälse)  · Stadfästelser: Alsnö stadga ("svensk uradel") (1280), Upplandslagen (1296)  · Frälsebrev (1300-talet)  · Sköldebrev (1400-talet)
Adelsprivilegier (1569–2003)  · Prästeståndet (1544–1866)  · Grevskap (1562–1680)  · Sköldknektar (1605)  · Adelsståndet: Herreklass, Riddarklass, Svenneklass Lantmarskalk (1617–1866)  · Collegium illustre (1625–1632)  · Norrköping adliga jungfrustift (1783–1796)  · Paragraf 37 (1809–1974)
Se även
Quelle: https://sv.wikipedia.org/wiki/Upplandslagen