Labyrint, även trojaborg och jungfrudans, är en säregen typ av fornlämning som är känd från flera perioder, kulturer och områden, bland annat från Skandinavien, Storbritannien, Tyskland, Afghanistan, Indonesien och bland Nordamerikas hopiindianer. Kända historiska och litterära labyrinter är farao Amenemhet III:s gravtempel vid Hawarah i Fayyum och labyrinten på Kreta som enligt grekisk mytologi hyste odjuret Minotauros.

Ordet labyrint kommer från det grekiska ordet för irrgång, labyrinthos. Dess ursprung i grekiskan är okänt och icke-grekiskt.

På en etruskisk vinkanna från ca 600 före Kristus, den så kallade Tragliatella-oinochoen, avbildas en labyrint med inskriften TRVIA vilket har tolkats som den befästa staden "Troja". Detta har gett upphov till att labyrinter ofta benämns Troytown på engelska och trojaborg eller trojeborg på svenska.

I Österbotten kallas de jungfrudans och de har använts i folkliga lekar, skådespel eller fruktbarhetsriter som går ut på att en kvinna finns i mitten och en eller flera män ska ta sig fram till henne.

Liknande motiv har förekommit åtminstone över 3 000 år. Bland annat återfinns en sådan på en lertavla från den mykenska borgen Pylos med Linear B-inskrift, daterad till 1 200 f.Kr. De återfinns på hällsristningar tillhöriga bronsålder i Spanien samt på hällsristningar från järnåldern i Nordafrika. Mönstret har förekommit även i Kaukasien, Indien, på Sumatra och på Java.^[1]

I Iliaden berättas hur Hefasistos på Achilles sköld framställde en dansplats lik den, som Daidalos på Kreta gjort åt Ariadne. Plutarchos berättar att en med Ariadnesagan sammanhängande kultdans på ön Delos efterbildade den labyrinten på Kreta och försiggick i fram och tillbakagående vindlingar. I Serbien har slingrande långdanser kallats Trojanka och i Frankrike förekom liknande ringdanser på folkfester, särskilt fettisdagen fram till 1830-talet.^[2]

Under romartiden hade man en ryttarlek som kallades Troiae, vilken av Vergilius i Aeneiden liknas vid den "kretensiska labyrintens tusenfaldiga irrgång".^[2]

Under medeltiden blev labyrintfigurerna vanliga i italienska och franska katedraler, i vilka man kunde företa symboliska pilgrimsfärder till Jerusalem. En labyrintbild finns avbildad på en medeltida kyrkklocka i Västergötland.^[2]

I Sverige finns omkring 300 kända labyrinter, i Finland cirka 200 och i Norge cirka 20. De flesta svenska labyrinterna ligger utmed kusterna och över hälften i Norrland. De nordiska labyrinterna består ofta av rader av kullerstenar, lagda i ett symmetriskt, snarare än slumpmässigt, mönster. De flesta labyrinter i landet härrör från 1300-talet och framåt, ett fåtal äldre labyrinter är belägna i anslutning till brons- och järnåldersgravar.

Labyrinter är mytomspunna, och de anses allmänt ha haft en kraftig magisk betydelse. Många labyrinter är belägna vid fiskeplatser där det ansetts ge god fångst och vind att gå i labyrinter. I södra Sverige går de ibland även under namnet trälborg eller trälleborg^{[källa behövs]}, ej att förväxla med ringborgarna från vikingatiden. På Finlands västkust från Nyland till Österbotten används namnet jungfrudans. I trojaborgarna skall en sorts folkliga lekar eller skådespel ha försiggått, med temat av en ung man som söker sig in genom labyrinten, kanske besegrar faror på vägen, och slutligen når fram till den unga kvinnan i mitten.

• Geoglyf

• Nationalencyklopedin

• J. Alin, "Labyrinterna på Onsalalandet." Halländsk bygdekultur. 1925
• Bengt Engström. "Västmanlands trojeborgar." Västmanlands fornminnesförenings årsskrift 17 (1928).
• Ernst Krause, Die Trojaburgen Noreuropas. Glogau 1893.
• Nils Sundquist, "Trojeborgarna i Uppland och några av deras fränder." Uppland. Årsbok för medlemmarna i Upplands fornminnesförening 1956, s. 39-59.

• Bohusläns museum - Labyrinten på Norra Rörö