Serbiska alfabetet är en variant av det kyrilliska alfabetet. Det består av 30 tecken som vart och ett motsvarar ett ljud: alfabetet är alltså fonetiskt. Det konstruerades av Vuk Karadžić 1818 genom att anpassa det tidigare använda ryska alfabetet för att bättre passa det serbiska språkets behov.

1868 blev alfabetet formellt erkänt i Serbien, fast då under den tiden som Furstendömet Serbien. I dag är det officiell skriftform i Serbien, Montenegro och Bosnien och Hercegovina. I Serbien har alfabetet status som officiell skriftform i kraft av grundlagens artikel 10, men det är fastställt i lag med lägre rang (formell lag) att också det latinska alfabetet kan användas i officiella sammanhang.^[1] I Montenegro är skriftformerna jämställda i grundlagen.^[2] I Bosnien och Hercegovina är skriftformerna också jämställda, men detta är inte reglerat i grundlagen. Det har emellertid fastslagits domstolslagen, artikel 9.^[3][4]

Jämfört med det ryska alfabetet har några tecken som ansetts överflödiga uteslutits, bland andra ю, й, ъ, ь, щ, я. De nya tecknen ћ, ђ, љ, њ, ј och џ, används inte i några andra kyrilliska alfabet utom det makedonska, som dock använder ѓ och ќ i stället för ђ och ћ.^[5]

Versaler och gemener i det serbiska alfabetet, med latinsk translitterering:

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från norska Wikipedia (bokmål/riksmål), 4 maj 2021.