Eisspeedway

Pilfink

Pilfink
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljSparvfinkar
Passeridae
SläktePasser
ArtPilfink
P. montanus
Vetenskapligt namn
§ Passer montanus
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Utbredninsgområde
  Häckningsområde
  Utbredningsområde året runt
  Vinterkvarter

Pilfink (Passer montanus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar, liksom gråsparven som den är ganska lik och ibland förväxlas med. Pilfinken har kastanjefärgad hjässa och nacke, och en svart fläck på den vita kinden. Könen är lika till utseendet medan juvenil dräkt är en blekare version av den adulta. Den häckar över merparten av Europa och Sibirien och har introducerats till flera områden i Asien, till Australien och Nordamerika. Flera underarter är erkända, men fågelns utseende varierar inte mycket över dess stora utbredningsområde.

Pilfinken bygger ett slarvigt bo i en naturlig hålighet, hål i byggnader, i buskage, i övergivna fågelbon i bomaterialet i reden av större fåglar som exempelvis stork. En genomsnittlig kull består av fem eller sex ägg som kläcks efter mindre än två veckor. Pilfinken livnär sig mestadels på frön, men äter även ryggradslösa djur, särskilt under häckningssäsongen. Liksom andra små fåglar drabbas den av infektioner av parasiter och sjukdomar, och predation från rovfåglar. Dess genomsnittliga livslängd är omkring två år.

Pilfinken är vanlig i städer i Östasien, men i Europa förekommer den främst i öppna landskap med smärre inslag av skog. På grund av sin vidsträckta utbredning och stora population är pilfinken globalt sett inte hotad, men det har förekommit kraftiga minskningar i västeuropeiska populationer, delvis på grund av förändrade jordbruksmetoder med ökad användning av ogräsmedel och minskad tillgång på stubb på sädesfält under vintern. I östra Asien och västra Australien betraktas pilfinken ibland som ett skadedjur, men den förekommer också som en uppskattad fågel i klassisk asiatisk konst.

Utseende, fältkännetecken och läte

Utseende

Pilfinken är 12,5–14 cm lång,[2] med ett vingspann på omkring 21 cm och en vikt på 24 g,[3] vilket gör den ungefär 10 % mindre än gråsparven.[4] Den har kastanjefärgad hjässa och nacke, och en svart fläck på den vita kinden. På ovansidan är pilfinken fläckig i rödbrunt, svart, gulbrunt och grått. När vingen är hopslagen bildar de mellersta vingtäckarnas spetsar ett vitt så kallat vingband.[5] Hakan, strupen och området mellan näbb och strupe är svarta.[6] Näbben är konisk och ganska grov. Övernäbben har en liten inskärning bakom spetsen och invikta kanter. Munvikarna har tydliga borsthår.[5] Benen är blekt bruna. På sommaren är näbben blågrå men blir nästan svart på vintern.[6]

Pilfink av nominatformen montanus fotograferad i april i Sverige.

Arten är distinkt även inom sitt släkte då det inte förekommer några könsskillnader vad gäller fjäderdräkt. Juvenila individer ser också ut som de adulta, men färgerna tenderar att vara blekare.[2] Dess kontrasterande ansiktsmönster gör pilfinken lätt igenkännlig i alla fjäderdräkter.[4] Den mindre storleken, helt kastanjefärgade hjässan och nacken och den svarta fläcken på den vita kinden är ytterligare skillnader från gråsparvshanen.[2] Adulta och juvenila pilfinkar genomgår en långsam fullständig ruggning på hösten, och uppvisar en ökning i kroppsmassa trots en minskning i lagrat fett. Förändringen i massa beror på en ökning av blodvolym för att understödja aktiv fjädertillväxt, och ett generellt högre vatteninnehåll i kroppen.[7]

Hybrider mellan gråsparv och pilfink förekommer sällsynt, där hanar tenderar att likna pilfink medan honor har större likheter med gråsparv.[8]

Läte

Även pilfinkens läten liknar gråsparvens.[9] Den har ingen egentlig sång, men en upphetsad serie tschip-läten yttras av oparade eller uppvaktande hannar. Andra enstaviga pipanden används i sociala kontakter, och flyktlätet är ett strävt teck.[4] En undersökning som jämförde lätena från en introducerad population i Missouri med fåglar från Tyskland visade att de amerikanska fåglarna hade färre delade stavelsetyper (memer) och mer struktur inom populationen än de europeiska fåglarna. Detta kan vara en följd av den ursprungliga nordamerikanska populationens begränsade storlek och en påföljande förlust av genetisk mångfald.[10]

Systematik och utbredning

Systematik och evolution

Beskrivning av gråsparv och pilfink från Systema naturae.[a]

Släktet Passer är en grupp små tättingar som tros ha sitt ursprung i Afrika, och som omfattar 15–25 arter beroende på auktoritet.[12] Dess medlemmar återfinns vanligen i öppna, lätt skogbevuxna miljöer, men flera arter, däribland gråsparven (P. domesticus) har anpassat sig till att leva i närheten av människan. De flesta arter i släktet är typiskt 10–20 cm långa, företrädesvis bruna eller grå fåglar med korta fyrkantiga stjärtar och korta och breda koniska näbbar. De är primärt fröätare som födosöker på marken, men de äter också ryggradslösa djur, särskilt under häckningen.[13]

Pilfinken beskrevs första gången 1758 av Carl von Linné i den tionde upplagan av Systema naturae. Där beskrev han den som Fringilla montana,[14] men, tillsammans med gråsparven, flyttades den snart från finkarna (familjen Fringillidae) till det nya släktet Passer, som först beskrivits av den franske zoologen Mathurin Jacques Brisson 1760.[15]

Pilfinken avvek genetiskt relativt tidigt från de andra eurasiska medlemmarna inom släktet Passer, före artbildningen av gråsparv, pegusparv och spansk sparv.[16]

Utbredning

Pilfinken förekommer i större delen av Europa och Asien samt i Tunisien i Nordafrika.[17] Dess naturliga häckningsutbredning omfattar det mesta av de tempererade områdena i Europa och Asien söder om omkring 68°N (norr därom är somrarna för kalla, med genomsnittliga temperaturer i juli på under 12 °C) och genom Sydostasien till Java och Bali. Den häckade tidigare på Färöarna (fram till 1910[17]), samt på Malta och Gozo.[4][6] I Sydasien återfinns den främst i den tempererade zonen.[18][19] Den är stannfågel över större delen av sin stora utbredning, men de nordligaste häckfågelpopulationerna flyttar söderut till vintern,[20] och mindre antal flyttar från Sydeuropa till Nordafrika och Mellanöstern.[4] Den östliga underarten P. m. dilutus når Pakistans kust på vintern och tusentals fåglar av denna underart flyttar genom östra Kina på hösten.[6] Vissa populationer genomför årliga förflyttningar i höjdled.

Introducerade populationer

Pilfinken har introducerats utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, men har inte alltid blivit etablerad, möjligen på grund av konkurrens med gråsparven. Den introducerades med framgång i Sardinien, östra Indonesien, Filippinerna och Mikronesien, men introduktionerna till Nya Zeeland och Bermuda fick inte fäste. Fåglar som färdats med båt koloniserade Borneo. Pilfinken har förekommit som naturlig gäst i Gibraltar, Tunisien, Algeriet, Egypten, Israel och Dubai.[6]

I Nordamerika har en population på omkring 15 000 pilfinkar etablerat sig omkring St. Louis och angränsande delar av Illinois och sydöstra Iowa.[21] Dessa pilfinkar härstammar från 12 fåglar som importerats från Tyskland och släpptes ut i slutet av april 1870 som del i ett projekt att berika den inhemska nordamerikanska fågelfaunan. Inom dess begränsade amerikanska utbredning måste pilfinken konkurrera med gråsparven i städer, och återfinns därför mest i parker, jordbruksmark och skogar på landet.[10][22] Den amerikanska populationen kallas ibland "German Sparrow" (tysk sparv), för att skilja den från både inhemska amerikanska sparvarter och den mycket mer spridda "engelska" gråsparven.[23]

En pilfink ringmärkt på Landsorts fågelstation. Med 63 854 individer ringmärkta i Sverige under åren 1911-2008 är arten en tämligen vanlig fågel inom svensk ringmärkning.[24]

I Australien finns pilfinken som introducerad art i Melbourne, orter i centrala och norra Victoria och vissa områden i Riverina i New South Wales. Den förekommer inte i Western Australia, och regionen har lagar och förordningar som ska förhindra att den etablerar sig.[25]

Förekomst i Sverige

Den är vanlig i södra och mellersta Sverige. Populationstätheten avtar norrut.[9]

Underarter

Nominatformen P. m. montanus.

Arten varierar inte mycket i utseende över sitt stora utbredningsområde, och skillnaderna mellan de nio underarter som erkänns av taxonomiska auktoriteterna International Ornithological Congress och eBird/Clements är ringa. Minst 14 andra underarter har föreslagits, men anses vara mellanformer av de som listas här.[26][27]>[28]

Utöver dessa underarter har en stor mängd populationer beskrivits vilka inte behandlas som underarter, exempelvis zaissanensis (Poliakov, 1911), pallidus (Zarudny, 1904), gobiensis (Stachanov, 1933), taivanensis (Hartert, 1904), orientalis (Clark, 1910), rikuzenica (Kumagi & Momiyama, 1928), etc.[17]

Hybridisering

Hybridisering mellan pilfink och gråsparv har observerats i många delar av världen. Populationen i Östra Ghats i Indien, som sägs vara introducerad,[6] kan också hybridisera med gråsparvar.[19] Vid åtminstone ett tillfälle har ett blandat par producerat fertil avkomma.[29][30][31] En vild hybridisering med spansk sparv (P. hispaniolensis) registrerades på Malta 1975.[6]

Ekologi

Pilfinken ses ofta i flockar och träd i öppna landskap är populära sittplatser.

Pilfinken liknar gråsparven till levnadssättet och under en stor del av året lever de tillsammans. Under höst och vinter ses den i flockar, vid städer, byar och gårdar. Till lynnet är pilfinken fridsammare än gråsparven och driver inte bort andra fåglar. Den tillbringar ganska mycket tid på marken där den rör sig hoppande.[5]

Biotop

Trots sitt vetenskapliga namn Passer montanus finns pilfinken vanligtvis inte i bergsområden, och når endast 700 m i Schweiz, fastän den har häckat på 1 700 meters höjd i norra Kaukasus och så högt som 4 270 m i Nepal.[4][6] I Europa hittas den ofta vid kuster med klippor, i tomma byggnader, i hamlade videväxter längs långsamma vattendrag, eller i öppna landskap med små isolerade fläckar av skogsmark.[4] Pilfinken visar en stark förkärlek för boplatser nära våtmarksmiljöer, och undviker häckning i intensivbrukad blandad jordbruksmark.[32]

När pilfinken och den något större gråsparven förekommer i samma område, häckar gråsparven i stadsområden medan den mindre pilfinken häckar på landsbygden.[6] Där det finns ont om träd, som i Mongoliet, kan båda arterna använda byggnader som boplatser.[33] Pilfinken är lantlig i Europa, men är en stadsfågel i Östasien. I södra och centrala Asien kan både arterna hittas omkring städer och byar.[6] I Australien är pilfinken till stor del en stadsfågel, medan det är gråsparven som använder mindre exploaterade miljöer.[25]

Häckning

Pilfinken blir könsmogen inom ett år efter att den kläckts.[34] Paren kan häcka isolerade eller i löst sammansatta kolonier.[35] Vanligt är att den placerar sitt bo i en hålighet i ett gammalt träd eller i en klippvägg men även under takpannor och dylika håligheter i hustak och andra konstruktioner av människan.[36] Vissa bon placeras bland rötter av överhängande ärttörnen eller liknande buskage,[36] och i tropikerna placeras ibland boet i kronan på en palm.[37] Den kan också häcka i övergivna skatbon,[36] eller i bomaterialet i stora reden, som brukas eller är övergivna av fåglar såsom vit stork,[38] havsörn, fiskgjuse, brun glada eller gråhäger. Ibland försöker den ta över bon från andra jämnstora hålhäckande fåglar som ladusvala, hussvala, backsvala eller biätare.[39]

Ett pilfinkbo under takpannor i Japan.
Ägg av Passer montanus.

Den använder gärna fågelholkar. I en spansk undersökning hade holkar tillverkade av en blandning av trä och betong en mycket högre bosättningsgrad än träholkar (76,5 % gentemot 33,5 %), och fåglar som häckar i trä- och betongblandningsholkar lade tidigare kullar, hade kortare ruvningsperiod och fler häckningsförsök per säsong. Kullstorlek och ungarnas tillstånd skilde sig inte mellan holktyperna, men häckningsframgången var högre i blandningsholkarna, kanske därför att de syntetiska holkarna var 1,5 °C varmare än sina motsvarigheter av trä.[40]

Hanen ropar från närheten av boet på våren för att hävda revir och attrahera en partner. Han kan också bära bomaterial in genom öppningshålet.[6] Uppvisningen och bobygget upprepas på hösten. De platser som helst används för höstuppvisningen är gamla pilfinkbon, särskilt sådana där ungar kläckts under säsongen. Tomma fågelholkar, och platser som används av gråsparvar eller andra hålhäckande fåglar, såsom mesar, svartvit flugsnappare eller rödstjärt, används sällan för höstuppvisningen.[41]

En flygg unge.

Det orediga boet byggs av hö, gräs, ull eller annat material och fodras med fjädrar,[36] som förbättrar värmeisoleringen.[42] En typisk kull består av fem eller sex ägg (sällan mer än fyra i Malaysia),[37] som är vita till blekgrå och kraftigt märkta med fläckar eller prickar.[43] De är 20 × 14 mm i storlek och väger 2,1 g, varav 7 % är skal.[3] Äggen ruvas av båda föräldrar i 12–13 dagar innan de kläcks. Ungarna är bostannare och nakna när de kläcks. Båda könen hjälps åt att föda upp ungarna och efter 15–18 dagar efter kläckning är ungarna flygga. Två eller tre kullar om året kan förekomma.[3] Fåglar som häckar i kolonier producerar fler ägg och fler flygga fåglar från sina första kullar, än par som lever ensamma, men det motsatta förhållandet gäller för andra och tredje kullen.[44] Honor som kopulerar ofta tenderar att lägga fler ägg och ha kortare ruvningstid, så parningsfrekvens inom paret kan vara en indikator på parets reproduktiva förmåga.[45] Det finns en betydande nivå av polygami. I en ungersk undersökning avlades över 9 % av ungarna av hanar utanför paret, och 20 % av kullarna innehöll minst en unge med en annan far.[46]

Föda

Pilfinken är en mycket social fågel, och har som regel inga problem att hålla sams vid ett fågelbord.

Pilfinken är till övervägande del en frö- och sädätande fågel som födosöker på marken i flock, ofta tillsammans med gråsparvar, andra fältsparvar, och finkar. Den äter gärna frön från nejlikväxter och mållor, och utspilld säd.[6] Den äter även ryggradslösa djur, insektslarver och insekter som bladlöss, gråsuggor, dubbelfotingar, enkelfotingar, spindlar och lockespindlar,[47] och då särskilt under häckningssäsongen när ungarna till stor del utfodras med animalisk föda. Den livnär sig även på knoppar, bär och frukt, och den besöker fågelbord, där den särskilt uppskattar jordnötter.

Vid en utfodringsstation.
En vuxen och två juvenila.

Föräldrarna nyttjar olika typer av våtmark när de födosöker efter ryggradslösa djur för att mata boungarna med. För pilfinken spelar platser med vatten en nyckelroll för mångfalden och tillgången på lämpliga ryggradslösa djur som möjliggöra framgångsrik uppfödning av ungar under häckningssäsongen som omfattar flera kullar. Stora områden med tidigare brukad jordbruksmark ger inte längre dessa resurser på grund av effekterna av det industrialiserade jordbruket. Extra tillgång till fröföda inom 1 km från boplatsen spelar ingen roll för valet av boplats och inte heller för antalet uppfödda ungar.[32]

På vintern är det tillgången på frön som utgör den viktigaste överlevnadsfaktorn.[32] Vid denna tid på året bildar pilfinken flockar med linjära dominanshierarkier. Till skillnad från gråsparven, där strider för att uppnå dominans begränsas då fåglar visar upp halsfläcken, vars storlek fungerar som signal för fitness, så har forskare hos pilfinken inte funnit något starkt samband mellan storleken på halsfläcken och positionen i flockhierarkin.[48]

Risken för predation påverkar strategier vid födosök. En studie visade att ökat avstånd mellan skydd och tillgång på föda innebar att fåglar besökte en födostation i mindre flockar, tillbringade mindre tid på den och var mer vaksamma när de var långt från skyddet. Pilfinkar kan födosöka som "producenter", som letar efter föda direkt, eller "snyltare", som bara ansluter sig till andra flockmedlemmar som redan har hittat föda. Sannolikheten för snyltning var 30 % högre om platsen för födosök var exponerad, men detta beror inte på ökad vaksamhet mot predatorer. En möjlig förklaring är att mer riskabla platser används av individer med mindre fettreserver.[49]

Överlevnad

Sparvhöken är ett rovdjur med stort utbredningsområde.
En sjuk och döende Pilfink, apatisk och reagerar ej på beröring.

Pilfinkens predatorer utgörs av bland andra olika hökar, falkar och ugglor, men även vit stork.[50] Det tycks inte finnas någon ökad risk för predation under höstruggningen, trots att fågeln har färre flygfjädrar vid den tidpunkten.[51] Pilfinkens bon kan bli plundrade av skator, nötskrikor, vesslor, råttor, katter, samt ormar som hästskosnok.[52][53][54]

Pilfinken, och dess bon, fungerar som värd för flera arter av fågellöss[55][56] och kvalster. Kvalstersläktet Knemidocoptes har angripit populationer och orsakat lesioner på ben och tår.[57] Parasitism på boungar av spyflugelarver av släktet Protocalliphora är en betydande faktor för boungars mortalitet.[58] Äggens storlek påverkar inte mortaliteten bland boungar, men ungar från stora ägg växer snabbare.[59]

Pilfinkar drabbas också av bakterie- och virusinfektioner. Bakterier har visats sig vara en viktig faktor för att ägg inte kläcks och för mortaliteten bland boungar,[60] och massdöd på grund av Salmonella-infektion har rapporterats i Japan.[61] Fågelmalariaparasiter har hittats i blodet hos många populationer,[62] och fåglar i Kina har befunnits bära på en stam av H5N1 som var mycket virulent för kycklingar.[63]

Pilfinkens immunförsvar är mindre kraftfullt än gråsparvens och detta har föreslagits som en faktor i den senare artens större invasiva utbredningspotential.[64] Gråsparvar och pilfinkar är de vanligaste offren för bilar på vägarna i centrala, östra och södra Europa.[65] Den högsta uppmätta åldern för en pilfink var 13,1 år,[34] men tre år är en normal livslängd.[3]

Pilfinken och människan

Status och hot

Stubb på sädesfält ger värdefull föda under vintern.[66]

Pilfinken har ett stort utbredningsområde, som för närvarande inte är fastställt. Världspopulationens storlek är också okänd, men bara i Europa uppskattas populationen uppgå till 52–96 miljoner individer. Fastän populationstrender inte har utvärderats anses arten inte nå gränsen för populationsminskningskriteriet på IUCN:s rödlista (det vill säga en minskning på mer än 30 % på tio år eller tre generationer). Av dessa anledningar bedöms pilfinkens bevarandestatus på global nivå som "livskraftig".

Pilfinken har utökat sin utbredning i Fennoskandia och östra Europa, men populationerna i stora delar av västra Europa har minskat,[4][67] en trend som speglas hos andra fåglar i jordbrukslandskap, som sånglärka, kornsparv och tofsvipa. Från 1980 till 2003 sjönk antalet fåglar som är vanliga i jordbrukslandskap med 28 %.[66] Minskningen tycks ha varit särskilt drastisk i Storbritannien, där den uppgick till 95 % mellan 1970 och 1998,[68] och Irland, som bara har 1000–1500 par kvar.[4] Häckningen har förbättrats kraftigt medan populationsstorlekarna har minskat, vilket tyder på att nedgången inte orsakades av försämrade häckningsframgångar utan att den kritiska faktorn främst var överlevnad.[69] Den stora minskningen av antalet pilfinkar beror troligen på intensifierat och specialiserat jordbruk, särskilt ökad användning av ogräsmedel och en trend mot att så på hösten (till skillnad från på våren, vilket producerar stubb på sädesfält på vintern). Förändringen från blandat till specialiserat jordbruk och den ökade användningen av insektsgifter har minskat mängden insekter som används för att utfodra boungar.[66]

Inom jordbruket

Brokig sparrisbagge, ett skadedjur i trädgårdsodling, är ett byte för pilfinkar.

På en del platser ses pilfinken som ett skadedjur. I Australien förstör den mycket i spannmåls- och fruktodlingar. Mycket djurfoder, spannmål och frukt skadas också av pilfinkens avföring. Karantänsregler i Western Australia förbjuder införande av pilfink till regionen.[25]

Mao Zedong försökte i april 1958 att minska pilfinkens skadegörelse på spannmål i Folkrepubliken Kina genom att mobilisera tre miljoner människor och ett stort antal fågelskrämmor för att jaga pilfinkarna tills de dog av utmattning. Skadorna uppskattades då till 4,5 kg spannmål per fågel och år. I början verkade kampanjen gå bra, men man hade inte räknat in effekten av att fåglar också äter gräshoppor och andra insekter. Resultatet blev att skördarna minskade, vilket förvärrade en hungersnöd, så att 30 miljoner människor dog av svält mellan 1959 och 1961.[21][70]

Pilfinkens konsumtion av insekter har lett till att den används i jordbruk för att kontrollera skadedjur på fruktträd och brokig sparrisbagge (Crioceris aspergi).[71]

I kulturen

Detalj från Hokusais Suzume Odori.

Pilfinken har länge avbildats i kinesisk och japansk konst, ofta på en liten gren eller i en flygande flock,[70] och avbildningar av orientaliska konstnärer som Ando Hiroshige har förekommit på frimärken från Antigua och Barbuda, Centralafrikanska republiken, Kina och Gambia. Mer naturenliga illustrationer används på frimärken från Belarus, Belgien, Kambodja, Estland och Taiwan.[72] Fågelns flaxande har givit upphov till en traditionell japansk dans, Suzume Odori, som har avbildats av konstnärer som Katsushika Hokusai.[73]

På Filippinerna, där den kallas maya, är pilfinken den vanligaste fågeln i städerna, och många filippinier anser att den är nationalfågeln. Filippinernas tidigare nationalfågel (det har varit apörn sedan 1995)[74] var faktiskt kastanjemunia, en annan art som också kallas maya.[75]

Namn

Pilfinkens vetenskapliga namn härrör från de två latinska orden passer, som betyder "sparv", och montanus, som betyder "bergs-" (från mons "berg").[3] Pilfinken har i Sverige förr kallats trädsparf.[76]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Kommentarer

  1. ^ Fastän Linné anger läget bara som i Europa var typexemplaret från Bagnacavallo i Italien.[11]

Noter

  1. ^ BirdLife International 2016 Passer montanus . Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 19 februari 2023.
  2. ^ [a b c] Svensson et al (2009) s.372–373
  3. ^ [a b c d e] ”Tree Sparrow Passer montanus [Linnaeus, 1758”]. Bird facts. British Trust for Ornithology. http://blx1.bto.org/birdfacts/results/bob15980.htm.  Hämtad 30 januari 2009
  4. ^ [a b c d e f g h i] Snow (1998) s.1513–1515
  5. ^ [a b c] Husfinksläktet i Nordisk familjebok, Uggleupplagan
  6. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s] Clement et al (1993) s.463–465
  7. ^ Lind, Johan (11 december 2004). ”Compensatory bodily changes during moult in Tree Sparrows Passer montanus in Italy” (PDF). Ornis Fennica "81": ss. 1–9. Arkiverad från originalet den 7 november 2015. https://web.archive.org/web/20151107052833/http://www.zoologi.su.se/research/anti-predator/LindEtAl2004OrnFenn.pdf. 
  8. ^ Cordero, P. (11 december 1991). ”Phenotypes of adult hybrids between House Sparrows Passer domesticus and Tree Sparrow Passer montanus”. Bulletin of the British Ornithologists' Club "111": ss. 44–46.. 
  9. ^ [a b] Sveriges Ornitologiska Förening Arkiverad 21 april 2005 hämtat från the Wayback Machine.
  10. ^ [a b] Lang, A. L. (11 december 1997). ”Cultural evolution in the Eurasian Tree Sparrow : Divergence between introduced and ancestral populations”. The Condor "99" (2): ss. 413–423. 
  11. ^ (Clancy, Philip Alexander (11 december 1948). Bulletin of the British Ornithologists' Club "68": ss. 135. )
  12. ^ Anderson (2006) s.5
  13. ^ Clement et al (1993) s.442–467
  14. ^ Linnaeus (1758) s.183 F. remigibus rectricibusque fuscis, corpore griseo nigroque, alarum fascia alba gemina
  15. ^ Brisson (1760) s.36
  16. ^ Allende, Luis M. (11 december 2001). ”The Old World sparrows (genus Passer) phylogeography and their relative abundance of nuclear mtDNA pseudogenes” (PDF). Journal of Molecular Evolution "53": ss. 144–154. doi:10.1007/s002390010202. Arkiverad från originalet den 21 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110721034443/http://chopo.pntic.mec.es/~biolmol/publicaciones/Passer.pdf. 
  17. ^ [a b c d e f g h] Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  18. ^ Raju, K.; Krishna, S. R.; Price, Trevor D. (1973) "Tree Sparrow Passer montanus (L.) in the Eastern Ghats." Journal of the Bombay Natural History Society 70(3): 557–558.
  19. ^ [a b] Rasmussen & Anderton (2005) Volume 2. s.576
  20. ^ Arlott (2007) s.222
  21. ^ [a b] Cocker (2005) s. 442–443
  22. ^ Barlow, Jon C; Leckie, Sheridan N. ”Eurasian Tree Sparrow (Passer montanus)”. The Birds of North America Online (A. Poole, red.). Ithaca: Cornell Laboratory of Ornithology. http://bna.birds.cornell.edu/bna/species/560/articles/introduction.  Hämtad 30 januari 2009
  23. ^ Forbush (1907) s.306
  24. ^ Antal ringmärkta och återfunna fåglar år 1911-2008 Arkiverad 12 januari 2014 hämtat från the Wayback Machine., Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012.
  25. ^ [a b c] Massam, Marion. ”Sparrows” (PDF). Farmnote No. 117/99. Agriculture Western Australia. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2008. https://web.archive.org/web/20080812133121/http://www.agric.wa.gov.au/content/pw/vp/bird/f11799.pdf.  Hämtad 1 februari 2009
  26. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2022. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2022 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
  27. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2023. IOC World Bird List (v13.2). doi :  10.14344/IOC.ML.13.1.
  28. ^ Vaurie, Charles (11 december 1949). ”Notes on some Ploceidae from western Asia.”. American Museum Novitates "1406": ss. 22–26. http://hdl.handle.net/2246/2345. 
  29. ^ Solberg, Erling Johan (11 december 2000). ”Fertile House Sparrow X Tree Sparrow (Passer domesticus X Passer montanus) hybrids?” (PDF). Journal of Ornithology "141" (1): ss. 10–104. doi:10.1007/BF01651777. Arkiverad från originalet den 21 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110721080538/http://www.nt.ntnu.no/users/thorhr/Publications/pdf/solberg%20et%20al%202000%20hybrid_2.pdf. 
  30. ^ Solberg, E. J.; Jensen, H.; Ringsby, T. H; Sæther, B.-E. (2006) "Fitness consequences of hybridization between house sparrows (Passer domesticus) and tree sparrows (P. montanus) Arkiverad 21 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine.". (PDF) Journal of Ornithology 147: 504–506.
  31. ^ Solberg, E. J.; Ringsby, T. H. (1996). "Hybridisation between house sparrow Passer domesticus and tree sparrow Passer montanus Arkiverad 21 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine.". (PDF) Journal für Ornithologie 137 (4): 525–528.
  32. ^ [a b c] Field, Rob H. (11 december 2004). ”Habitat use by breeding Tree Sparrows Passer montanus”. Ibis "146" (2): ss. 60–68. 
  33. ^ Melville, David S. (11 december 1998). ”Syntopy of Eurasian Tree Sparrow Passer montanus and House Sparrow P. domesticus in Inner Mongolia, China” (PDF). Forktail "13": s. 125. Arkiverad från originalet den 10 juni 2011. https://web.archive.org/web/20110610175224/http://www.orientalbirdclub.org/publications/forktail/13pdfs/Melville-Sparrows.pdf. 
  34. ^ [a b] ”An Age entry for Passer montanus”. AnAge, the animal ageing and longevity database. http://genomics.senescence.info/species/entry.php?species=Passer_montanus.  Hämtad 30 januari 2009
  35. ^ Hegyi, Z.; Sasvári, L. (1994) "Alternative reproductive tactics as viable strategies in the Tree Sparrow (Passer montanus). Arkiverad 21 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine." (PDF) Ornis Hungaria 4: 9–18
  36. ^ [a b c d] Coward (1930) s.56–58
  37. ^ [a b] Robinson & Chasen (1927–1939) Chapter 55 Arkiverad 19 januari 2008 hämtat från the Wayback Machine. ( PDF) 284–285
  38. ^ Bocheński, Marcin ”Nesting of the sparrows Passer spp. in the White Stork Ciconia ciconia nests in a stork colony in Kłopot (W Poland) Arkiverad 26 maj 2020 hämtat från the Wayback Machine. ( PDF) i Pinowski, Jan (ed.) (11 december 2005). ”International Studies on Sparrows”. ""30"". ss. 39–41. 
  39. ^ Czechowski, Paweł. ”Nesting of Tree Sparrow Passer montanus in the nest of Barn Swallow Hirundo rustica i Pinowski, Jan (ed.) (11 december 2007). ”Arkiverade kopian” ( PDF). ""32"". ss. 33–35. Arkiverad från originalet den 26 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200526112905/http://wnb.uz.zgora.pl/files/prints/iss/iss_vol32.pdf. Läst 26 maj 2020. 
  40. ^ García-Navas, Vicente (11 december 2008). ”Effect of nestbox type on occupancy and breeding biology of tree sparrows Passer montanus in central Spain” (PDF). Ibis "150": ss. 356–364. Arkiverad från originalet den 30 september 2010. https://web.archive.org/web/20100930134423/http://www.ccma.csic.es/index.php/es/def/pdf1330?modelo=publicacion. 
  41. ^ Pinowski, Jan (11 december 2006). ”Significance of the breeding season for autumnal nest-site selection by Tree Sparrows Passer montanus”. Acta Ornithologica "41" (1): ss. 83–87. 
  42. ^ Pinowski, Jan; Haman, Andrzej; Jerzak, Leszek; Pinowska, Barbara; Barkowska, Miloslawa; Grodzki, Andrzej; Haman, Krzysztof (2006) "The thermal properties of some nests of the Eurasian Tree Sparrow Passer montanus Arkiverad 26 maj 2020 hämtat från the Wayback Machine. ". ( PDF) Journal of Thermal Biology 31: 573–581
  43. ^ ”Eurasian Tree Sparrow Passer montanus”. Bird guide. Cornell Laboratory of Ornithology. http://www.birds.cornell.edu/AllAboutBirds/BirdGuide/Eurasian_Tree_Sparrow_dtl.html.  Hämtad 30 januari 2009
  44. ^ Sasvari, L. (11 december 1994). ”Colonial and solitary nesting choice as alternative breeding tactics in tree sparrow Passer montanus”. Journal of animal ecology "63" (2): ss. 265–274. doi:10.2307/5545. 
  45. ^ Heeb, P. (11 december 2001). ”Pair copulation frequency correlates with female reproductive performance in Tree Sparrows Passer montanus”. Journal of Avian Biology "32" (2): ss. 120–126. 
  46. ^ Seress, G. (11 december 2007). ”Extra-pair paternity of tree sparrow (Passer montanus) in a semi-urban population” (PDF). TISCIA "36": ss. 17–21. Arkiverad från originalet den 9 december 2008. https://web.archive.org/web/20081209103039/http://expbio.bio.u-szeged.hu/ecology/tiscia/t_36_3_seress.pdf. 
  47. ^ ”Tree sparrow - Passer montanus - Family: Fringillidae/Passeridae”. Natural England. Arkiverad från originalet den 20 juli 2011. https://web.archive.org/web/20110720013056/http://www.plantpress.com/wildlife/o52-treesparrow.php.  Hämtad 31 januari 2009
  48. ^ Torda, G.; Liker, A.; Barta, Z. (2004) Dominance hierarchy and status signalling in captive tree sparrow (Passer montanus) flocks. (PDF) Acta Zoologica Academiae Scientiarum Hungaricae 50(1): 35–44
  49. ^ Barta, Zoltán (200). ”The effects of predation risk on the use of social foraging tactics”. Animal Behaviour "67," (2): ss. 301–308. 
  50. ^ Berthold, Peter (2004) "Aerial “flycatching”: non-predatory birds can catch small birds in flight". Journal of Ornithology 145(3): 271–272
  51. ^ Lind, J. (11 december 2001). ”Escape flight in moulting Tree Sparrows (Passer montanus)” (PDF). Functional Ecology "15": ss. 29–35. Arkiverad från originalet den 3 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160303183042/http://www.zoologi.su.se/research/anti-predator/Lind2001_Funct_Ecol.pdf. 
  52. ^ Veiga, J. P. (11 december 1990). ”A comparative study of reproductive adaptations in house and tree sparrows”. The Auk "107": ss. 45–59. 
  53. ^ Cordero, P. J.; Salaet, M. "Breeding season, population and reproduction rate of the tree sparrow (Passer montanus, L.) in Barcelona, NE Spain." i Pinowski &. Summers-Smith (1990) s.169–177
  54. ^ Cordero, P. J. "Predation in House Sparrow and Tree Sparrow (Passer sp.) nests" i Pinowski et al (1991) s.111–120.
  55. ^ Skoracki, Maciej (2002) "Three new species of the ectoparasitic mites of the genus Syringophiloidus Kethley, 1970 (Acari: Syringophilidae) from passeriform birds from Slovakia. (PDF) Folia Parasitologica 49: 305–313
  56. ^ Suthasanee Boonkong; Wina Meckvichai (1987) "Arthropod parasites of the tree sparrow (Passer montanus Linnaeus, 1758) in Bangkok, Thailand. (PDF) Journal of the Scientific Society of Thailand 13: 231–237
  57. ^ Mainka, S.A.; Melville D. S.; Galsworthy A.; Black, S. R. (1994) "Knemidocoptes sp. on wild passerines at the Mai Po nature reserve, Hong Kong Arkiverad 21 juli 2011 hämtat från the Wayback Machine.".(PDF) Journal of Wildlife Diseases 30(2): 254–256
  58. ^ Puchala, Peter (2004) "Detrimental effects of larval blow flies (Protocalliphora azurea) on nestlings and breeding success of Tree Sparrows (Passer montanus)". Canadian Journal of Zoology 82(8): 1285–1290 doi:10.1139/z04-111
  59. ^ Pinowska, Barbara (11 december 2004). ”The effect of egg size on growth and survival of the Tree Sparrow Passer montanus nestlings”. Acta Ornithologica "39" (2): ss. 121–135. doi:10.3161/0001645044213910. 
  60. ^ Pinowksi, J.; Barkowska M.; Kruszewicz A. H.; Kruszewicz A. G. (1994) The causes of the mortality of eggs and nestlings of Passer spp. (PDF) Journal of Bioscience. 19: 441–451
  61. ^ Yumi Une; Asuka Sanbe; Satoru Suzuki; Takeshi Niwa; Kazuto Kawakami; Reiko Kurosawa; Hidemasa Izumiya; Haruo Watanabe; Yukio Kato (2008) "Salmonella enterica Serotype Typhimurium Infection Causing Mortality in Eurasian Tree Sparrows (Passer montanus) in Hokkaido. (PDF) Japan Journal of Infectious Diseases 61: 166–167
  62. ^ Shurulinkov, Peter; Golemansky, Vassil (2003) "Plasmodium and Leucocytozoon (Sporozoa: Haemosporida) of wild birds in Bulgaria. (PDF) Acta Protozoolica 42: 205–214
  63. ^ Z. Kou; F. M. Lei; J. Yu; Z. J. Fan; Z. H. Yin; C. X. Jia; K. J. Xiong; Y. H. Sun; X. W. Zhang; X. M. Wu; X. B. Gao; T. X. Li (2005) "New genotype of Avian Influenza H5N1 Viruses isolated from Tree Sparrows in China. ( PDF) Journal of Virology 79(24): 15460–15466
  64. ^ Lee, Kelly A.; Martin II, Lynn B.; Wikelski, Martin C. (2005) "Responding to inflammatory challenges is less costly for a successful avian invader, the house sparrow (Passer domesticus), than its less-invasive congener Arkiverad 21 september 2006 hämtat från the Wayback Machine.. (PDF) Oecologia 145(2): 244–251
  65. ^ Erritzoe J.; Mazgajski T. D.; Rejt Ł. (2003). Bird casualties on European roads — a review." (PDF) Acta Ornithologica. 38: 77–93.
  66. ^ [a b c] ”Research highlights decline of farm and forest birds”. News, 8 June 2005. BirdLife International. Arkiverad från originalet den 7 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070607155029/http://www.birdlife.org/news/news/2005/06/european_indicators.html. Läst 28 maj 2009.  Hämtad 3 februari 2009
  67. ^ ”Eurasian Tree Sparrow Passer montanus” (PDF). Birds in Europe. BirdLife International. http://www.birdlife.org/datazone/species/BirdsInEuropeII/BiE2004Sp8385.pdf.  Hämtad 31 januari 2009
  68. ^ ”Tree sparrow”. Conservation case studies. Royal Society for the Protection of Birds. Arkiverad från originalet den 15 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100115014620/http://www.rspb.org.uk/ourwork/conservation/species/casestudies/treesparrow.asp.  Hämtad 3 February 2009
  69. ^ ”Tree Sparrow Passer montanus”. Breeding Birds in the Wider Countryside. British Trust for Ornithology. Arkiverad från originalet den 27 februari 2008. https://web.archive.org/web/20080227005542/http://www.bto.org/birdtrends2006/wcrtresp.htm.  Hämtad 3 februari 2009
  70. ^ [a b] McCarthy, Michael (2 augusti 2006). ”The secret life of sparrows”. The Independent. Arkiverad från originalet den 20 december 2010. https://web.archive.org/web/20101220145154/http://www.independent.co.uk/environment/the-secret-life-of-sparrows-410252.html. Läst 30 januari 2009. 
  71. ^ Dix, M. E. (11 december 1995). ”Influences of trees on abundance of natural enemies of insect pests: a review”. Agroforestry Systems "29" (3): ss. 303–311. doi:10.1007/BF00704876. 
  72. ^ ”Stamps showing Eurasian Tree Sparrow Passer montanus”. Birdtheme.org. http://www.birdtheme.org/mainlyimages/index.php?spec=2203.  Hämtad 18 februari 2009
  73. ^ ”Sketches by Hokusai (Hokusai Manga)”. Nipponia No.27 December 15, 2003. http://web-japan.org/nipponia/nipponia27/en/feature/feature04.html.  Hämtad 6 februari 2009
  74. ^ Labro, Vicente (19 juli 2007). ”2 Philippine eagles spotted in Leyte forest”. Philippine Daily Inquirer. Arkiverad från originalet den 10 maj 2012. https://www.webcitation.org/67XrmQfv1?url=http://www.inquirer.net/specialfeatures/theenvironmentreport/view.php?db=1&article=20070719-77631.  Hämtad 21 november 2008
  75. ^ Kennedy et al (2000) s.343
  76. ^ Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:120

Källor

  • Anderson, Ted R. (2006). Biology of the Ubiquitous House Sparrow: From Genes to Populations. Oxford University Press US. ISBN 019530411X 
  • Arlott, Norman (2007). Birds of the Palearctic: Passerines. London: Collins. ISBN 0007147058 
  • Brisson, Mathurin Jacques (1760) (på franska). Ornithologie ou méthode contenant la division des oiseaux en ordres, sections, genres, especes & leurs variétés. A laquelle on a joint une description exacte de chaque espece, avec les citations des auteurs qui en ont traité, les noms qu'ils leur ont donnés, ceux que leur ont donnés les différentes nations, & les noms vulgaires. Ouvrage enrichi de figures en taille-douce. Paris: Bauche 
  • Byers, Clive; Curson, Jon; Olsson, Urban (1995). Sparrows and Buntings: A Guide to the Sparrows and Buntings of North America and the World. Pica Press. ISBN 1873403194 
  • Clement, Peter; Harris , Alan; Davis, John (1993). Finches and Sparrows. Christopher Helm. ISBN 0713680172 
  • Cocker, Mark; Mabey, Richard (2005). Birds Britannica. London: Chatto & Windus. ISBN 0701169079 
  • Coward, Thomas Alfred (1930). The Birds of the British Isles and Their Eggs (two volumes). Frederick Warne  Third edition, volume 1
  • Forbush, Edward Howe (1907). Useful Birds and Their Protection. Boston: Massachusetts State Board of Agriculture 
  • Kennedy, Robert S.; Gonzales, Pedro C.; Dickinson, Edward C.; Miranda, Hector; Fisher, Timothy H (2000). A Guide to the Birds of the Philippines. Oxford University Press. ISBN 0198546688 
  • Linnaeus, C (1758) (på latin). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata. Holmiae. (Laurentii Salvii) 
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 
  • Pinowski, Jan; Kavanagh, P. P.; Górski, W. (eds.). (1991). Nestling mortality of granivorous birds due to microorganisms and toxic substances. Varsovia: Polish Scientific Publishers. ISBN 8301104767 
  • Pinowski, Jan; Summers-Smith, J. (eds.). (1990). Granivorous birds in the agricultural landscape. Lomianki: Polish Academy of Sciences. ISBN 830108460X 
  • Rasmussen, Pamela C. och John C. Anderton (2005). Birds of South Asia. The Ripley Guide Smithsonian Institution och Lynx Edicions ISBN 84-87334-67-9
  • Robinson, Herbert C.; Chasen, Frederick Nutter (1927–1939). Birds of the Malay Peninsula. London: H. F. & G. Witherby. http://rmbr.nus.edu.sg/biblio/robinson_chasen/ 
  • Snow, David; Perrins, Christopher M (editors) (1998). The Birds of the Western Palearctic concise edition (2 volumes). Oxford: Oxford University Press. ISBN 019854099X 

Externa länkar

Katalogdata
 • AFD: Passer_(Passer)_montanus​ • Arkive: tree-sparrow/passer-montanus​​ • BioLib: 8994​ • Dyntaxa: 103039​ • EoL: 17000047​ • GBIF: 5231198​​​ • Inaturalist: 13851​ • ITIS: 179630​ • IUCN: 22718270​ • NCBI: 9160​​ • WoRMS: 558571​​​​​​​​​​​​​​​ • Fauna Europaea: 97441​​​​ • Avibase: C22FBF8D​​​ • Xeno-canto: Passer-montanus​​​​​​


Quelle: https://sv.wikipedia.org/wiki/Pilfink