Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta)
| Nils Abjörnsson | ||
|---|---|---|
Titlar | ||
| Tidsperiod | 1335–1337 | |
| Företrädare | Gregers Magnusson | |
| Efterträdare | Gregers Magnusson | |
| Tidsperiod | 1352–1359 | |
| Företrädare | Gregers Magnusson | |
| Efterträdare | Karl Karlsson (Örnfot) | |
|
| ||
Personfakta | ||
| Död | 1359 | |
| Begravd | Uppsala domkyrka | |
Släkt | ||
| Frälse- eller adelsätt | Sparre av Tofta | |
| Far | Abjörn Sixtensson | |
| Mor | Ingeborg Ulfsdotter (Ulv) | |
| Släktingar | Ulf Abjörnsson (Sparre) (bror) | |
| ||
| Nils Abjörnsson förde en sparre jämte tre rosor, två ovan och en nedan | ||
Nils Abjörnsson (Sparre av Tofta), död 1359, var en svensk riddare, riksråd, drots, lagman i Västmanlands och Dalarnas lagsaga samt kolonisatör i Piteå. Nils Abjörnsson finns tidigast omnämnd i ett dokument från 1317 i vilken han är med om att intyga en förlikning om tionden mellan biskopen i Strängnäs och stiftsborna.[1]
Familj
Han var son till Abjörn Sixtensson (Sparre av Tofta) och Ingeborg Ulfsdotter (Ulv), samt bror till Ulf Abjörnsson. Han var gift med Bengta Abrahamsdotter som överlevde honom. Nils Abjörnsson fick såvitt känt två barn. Dottern Ingeborg, gift med Sten Turesson d.ä. (Bielke), dog någon gång mellan 1370 och 1377. Sonen Filip, gift med Ramborg Israelsdotter (Finstaätten), dog troligen långt före 1376.[2]
Drots av Sverige
Den 18 maj 1335 utnämner kung Magnus Eriksson Nils Abjörnsson till sin drots, och där nämns hans riksråd och närmaste män:[3]
| ” | Kung Magnus utnämner Nils Abjörnsson till sin drots och anförtror åt honom full makt och myndighet över kungliga slott och fästen, gårdar, gods, domar och alla slags rättegångar. Han lovar åt honom ersättning efter redovisning för hans i tjänsten ådragna utgifter och skulder samt skydd mot den ovänskap och de tvister han genom sin tjänsteutövning kan ådraga sig. Kungens syster, prinsessan Eufemia, samt följande riddare och väpnare förbinder sig att bistå drotsen med råd och hjälp i allt som är rätt och som befrämjar kungens, rikets samt drotsens heder och fördel: Knut Jonsson (Aspenäsätten), Knut Magnusson (lagman), Lars Ulfsson (Ama), Gustaf Tunasson (Vingätten), Sune Jonsson (Båt), Greger Magnusson, Gisle Elinesson (Sparre av Aspnäs), Karl Näskonungsson, Ulf Abjörnsson (Sparre), Knut Folkesson, Karl Bengtsson (Örnfot), Karl Tukesson Läma, Anund Sture, Ulf Filipsson (Ulv), Karl Orestesson (Färla), Ulf Gudmarsson (Ulvåsaätten), Harald Karlsson (Stubbe), Tyrgils Klemensson (Färla), Gustav Nilsson (Bielke), Inge Kettilbjörnsson (Gren), Håkan Mattsson den yngre, Peter Jonsson (Bååt), Sigge Magnusson (Håkan Tunessons ätt). Utfärdaren samt prinsessan Eufemia, Gustav Tuneson, Carl Näskonungsson, Ulf Filipsson, Carl Bengtsson, Knut Röriksson, Ulf Gudmarsson m. fl. beseglar. | „ |
| – SDHK-nr: 4156 | ||
Kolonisatör i Piteå
År 1335 utfärdade kung Magnus Eriksson ett stadfästelsebrev om ett område kring Piteälven som Nils Abjörnsson tidigare fått sig tilldelat: "...den vördige fadren i Kristo herr Olof, kär i åminnelse, fordom ärkebiskop i Uppsala (...) i och för kolonisation tilldelat vår älskelige och trogne man herr Nils Abjörnsson en älv vid namn Pitu (...) jämte öar och vatten benämnda 'infjordar' samt alla andra dithörande områden, kallade 'tillider'...". Av brevet framgår att herr Nils hade byggt bostäder och tagit familjer till området, samt nedlagt både pengar och möda på sitt kolonisationsprojekt. Därför ville kungen "åt honom och hans arvingar avstå och till evärdelig ägo överlåta förenämnda älv jämte alla dess omgivningar, vilka samme herr Nils redan faktiskt satt sig i besittning av".[4][5]
Nils Abjörnssons dotterson Sten Stensson Bielke erhöll vid moderns död en del av besittningarna i Piteå. Han skänkte hälften av släktens laxfiske i Piteälven till Vadstena kloster. Vart den andra hälften tog vägen är oklart; möjligen hade den ärvts av Nils Abjörnssons son, som i sin tur inte fick några barn.[6]
Thomas Wallerström anser i sin doktorsavhandling om Norrbottens medeltid att Nils Abjörnssons kolonisationsprojekt fick stor betydelse för uppkomsten av odlad bygd i Piteområdet. Han menar också att den första kyrkliga etableringen i Piteå (mellan 1316 och 1339) bör ha initierats av Nils Abjörnsson.[7]
Ägde bland annat Ängsö och Salsta
Nils Abjörnsson ägde bland annat Ängsö slott i Västmanland, Salsta slott i Uppland och Godegårds gård i Östergötland, det sistnämnda från senast 1345.[8] Han anses ha grundat Ängsö kyrka. Förutom i Västmanland, Uppland och Östergötland ägde han jord även i Gästrikland, Södermanland, Småland och Västergötland samt på Själland.[9]
Se även
Referenser
- ^ ”Peter Ragvaldsson, Sigmund Käldorsson, Nils Abjörnsson och hans bror Ulf, Birger Torstensson Elavus, underfogde i Stockholm, Johan Eriksson och hans bror Folke intygar om förlikning mellan biskopen i Strängnäs och stiftsborna om tionden, SDHK 2830.”. Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven. https://sok.riksarkivet.se/sdhk?ValdSortering=Relevans&PageSize=100&MedeltidaAvskrifter=True&MedeltidaRegest=True&Original=True&EftermedeltidaAvskrifter=True&EftermedeltidaRegest=True&AvanceradSok=True&EndastDigitaliserat=false&Brevtext=true&Extratext=true&Sigill=true&Innehall=Peter+Ul*&TrycktRegest=true&TrycktUtgava=true&page=100&postid=sdhk_2830&tab=post. Läst 9 september 2012.
- ^ Wallerström (1995), s. 76.
- ^ SDHK-nr: 4156
- ^ ”Kung Magnus giver Nils Abjörnsson till evärdelig besittning Pite älv och dess tillhörande område... (DS 3134).”. Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK 4147. https://sok.riksarkivet.se/dokument/sdhk/4147.pdf. Läst 23 mars 2012.
- ^ Wallerström (1995), s. 49.
- ^ Wallerström (1995), s. 77.
- ^ Wallerström (1995), s. 78–81.
- ^ SDHK nr 5111, 16/1 1345
- ^ Svenskt biografiskt lexikon Band 32 (2003-2006) sida 792.
Källor
- Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. D. 1. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. sid. 76. Libris 2003698. ISBN 91-22-01676-7
- Sparre av Tofta, släkt, urn:sbl:6250, Svenskt biografiskt Lexikon (artikel av Hans Gillingstam), hämtad 2013-03-03.