Eisspeedway

Lindbomska belöningen

Lindbomska belöningen är benämning på en medalj, vilka utdelas sedan 1819 av Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm.

Historik

Akademiens ledamot Gustaf Aron Lindbom testamenterade den 20 april 1814 till Kungliga Vetenskapsakademien ett belopp på 2000 riksdaler banko med föreskrift att räntan däraf användes årligen till en à två guldmedaljer, som tilldelas den, utom eller inom akademien, som ingifver någon afhandling med nya och viktiga upptäckter uti kemiska eller fysiska vetenskaperna. Kapitalet uppgick 1915 till 5 300 kronor och prisbeloppet till 183 kronor.[1]

Mottagare av Lindbomska belöningen

  • 1819 – A. Arfwedson, för Om upptäckten af ett nytt eldfast alkali, Lithion.
  • 1820 – Aug. Lindbergson, för Undersökning af en urinsten och S. Nilsson, för Om de i sandstenen vid Hör befintliga petrifikat.
  • 1821 – Eilhard Mitscherlich, för Om förhållandet emellan chemiska sammansättningen och kristallformen hos arseniksyrade och fosforsyrade salter.
  • 1822 – Bengt Gustaf Bredberg, för Försök att bestämma den chemiska sammansättningen hos några vid smältprocesser i stort bildade slagger.
  • 1824 – S. Nilsson, för Underrättelse om fossila landtväxter som finnas tillsammans med hafsmusslor, snäckor ra. m. i den Skånska grönsandskalken.
  • 1827 – F. Rudberg, för Volumförändringen hos blandningar af alcool och vatten.
  • 1834 – Se Ferrnerska priset.
  • 1835 – Nils Gabriel Sefström, för Undersökning af de räfflor, hvaraf Skandinaviens berg äro med bestämd riktning fårade och P. A. v. Bonsdorff, för Om atmosferiska luftens inverkan vid metallernas oxidation.
  • 1836 – C. Ullgren, för Bidrag till kännedomen af det hvita qvicksilfver-præcipi-tatets och några andra analoga qvicksilfversalters sammansättning.
  • 1842 – Nils Gabriel Sefström, för Om ett sätt att vid barometerobservationer göra sig oberoende af ofullkomligheten uti barometerns vacuum.
  • 1843 – A. Erdmann, för Undersökning af tvenne nya mineralier, Uwarowit och Monradit.
  • 1845 – N. J. Berlin, för Om den oxalsyrade chromoxidens dubbelsalter.
  • 1847 – A. Erdmann, för Om de i Sverige förekommande bergarter, som föra horn-blende eller augit.
  • 1849 – E. E dl and, för Undersökning öfver induktionsströmmar, som uppkomma vid öppnandet och slutandet af en galvanisk kedja.
  • 1850 – A. Erdmann, för Försök till en geognostisk-mineralogisk beskrifning öfver Tunabergs socken i Södermanland.
  • 1852 – Anders Ångström, för Om de monoklinoëdriska kristallernas molekulära konstanter.
  • 1856 – E. Edlund, för Uppfinning af en telegrafapparat, medelst hvilken två underrättelser samtidigt kunna afsändas i motsatt riktning på en och samma telegraftråd.
  • 1861 – J. Lang, för Bidrag till kännedom om salpetersyrlighetens föreningar med enatomiga baser och Fredrik Laurentz Ekman, för Om hydrobenzamidens förhållande till chlorväte.
  • 1862 – Anders Ångström, för Ny metod att bestämma kroppars ledningsförmåga för värme.
  • 1863 – C. Chydenius, för Jordmagnetiska förhållandena vid Spetsbergen och om gradmätnings utförbarhet därstädes.
  • 1864 – Robert Thalén, för Bestämning af elasticitetsgränsen hos metaller.
  • 1865 – J. Lang, för två afhandlingar om salpetersyrligheten.
  • 1867 – L. I. Igelström, för Mäktiga lager af bituminös gneiss och glimmerskiffer uti Nullaberget. E. W. Fernlundh, Till kännedomen om öfverjodsyransmättningskapacitet.
  • 1868 – C. W. Paijkull, för Bidrag till kännedomen om Islands bergsbyggnad.
  • 1869 – F. L. Ekman, för Kemisk undersökning af »Nullabergsarten» från östmarks socken i Vermland.
  • 1870 – G. Lindström, för Kemisk undersökning af meteorstenarne från Hessle.
  • 1872 – Th. Nordström, för Rhodan-qvicksilfver-dubbelsalter och kemisk undersökning af meteorjärn från Ovifak på Grönland.
  • 1874 – August Wijkander, för Observations météorologiques de 1’expédition arctique suédoise en 1872—73.
  • 1875 – Per Siljeström, för Gasers täthets- och elasticitetsförändringar vid lägre pressioner än en atmosfer, och Mariotteska lagen.
  • 1876 – F. L. Ekman, för Om de strömningar som uppstå i närheten af flodmynningar.
  • 1877 – August Wijkander, för Observations magnétiques, faites pendant 1’expédition arctique suédoise en 1872—73.
  • 1878 – L. F. Nilson, för afhandlingar i organisk kemi och P. Klason, för Rhodankaliums inverkan på föreningar af monoklorättik-syra.
  • 1880 – L. F. Nilson, för upptäckten af metallen Skandium.
  • 1881 – H. E. Hamberg, för Sur la variation diurne de la force du vent.
  • 1882 – O. Widman, för Om en synthes af tymol ur kuminol.
  • 1883 – C. E. af Klercker, för Recherches sur la dispersion prismatique de la lumière.
  • 1885 – S. Arrhenius, för Bestämning af den galvaniska ledningsförmågan hos mycket utspädda vattenlösningar samt grunderna för en kemisk teori för elektrolyten lösning och C. A. Mebius, för Experimentel undersökning öfver elektriska induktions-och disjunktions-strömmar.
  • 1886 – A. Hamberg, för Hydrografiska iakttagelser under expeditionen till Grönland 1883 och G. Flink, för Undersökningar öfver en serie diopsidvarieteter från Nordmarken.
  • 1887 – T. Moll, för Undersökning om den elektriska urladdningen ur ett Ruhm-korffs induktorium.
  • 1889 – A. G. Ekstrand, för uppsatser om naftoësyror och kolhydrat.
  • 1890 – D. S. Hector, för Undersökning om derivat af svafvelurinämne och W. Palmaer, för Iridiums ammoniakaliska föreningar.
  • 1891 – H. Bäckström, för Ueber angeschwemmte Bimsteine an norwegischen Kvisten och R. Mauzelius, för Om fluornaftalinsulfonsyra.
  • 1894 – Per Teodor Cleve, för afhandlingar öfver isomeriförhållanden inom naftalinserien.
  • 1897 – D. Strömholm, för Om sulfin- och tetinföreningar, 1—3.
  • 1898 – E. J. Widmark, för Om gränserna för det synliga spektrum.
  • 1899 – G. Granqvist, för Quantitative Bestimmungen über die Zerstäubung der Kathode in verdünnter Luft.
  • 1902 – Astrid Cleve, för Bidrag till kännedomen om Ytterbium.
  • 1903 – J. W. Sandström, för Ueber die Beziehung zwischen Luftbewegung und Druck in der Atmosphäre unter stationären Verhältnissen.
  • 1906 – Walfrid Ekman, för Om jordrotationens inflytande på hafsströmmarna.
  • 1908 – Jonas Westman, för Mesures de 1’intensité de la radiation solaire faites à Upsala en 1901; och Durée et grandeur de 1’insolation à Stockholm.
  • 1911 – G. Flink, för Bidrag till Sveriges mineralogi.
  • 1912 – Otto Holmberg, för två afhandlingar öfver grundämnet holmium.
  • 1915 – Arne Westgren, för über die kinetische Energie der Teilchen in kolloiden Lösungen.

Källor

Noter

  1. ^ Lindbomska belöningen. i Erik Wilhelm Dahlgren, Kungl. Svenska Vetenskapsakademien : Personförteckningar 1739–1915 (1915)