Fattighjon
Med fattighjon avsågs den som åtnjöt socknens fattigunderstöd.[1][2] Termen är sedan länge utrensad från lagspråket.
Under medeltiden var de människor som inte kunde försörja sig själv hänvisade till kost och logi hos socknens bönder, i tur och ordning några dagar i varje gård. Sådan fattigvård, i form av rotegång för rotehjon, förbjöds i Sverige år 1918[3] efter att först ha förbjudits för barn år 1847, men hade från reformationen på 1500-talet successivt börjat ersättas av fattigstugor samt inhysning av fattighjon, ett år i taget, på socknens fattigkassas bekostnad.
Till fattighjonen räknades först och främst de som var arbetsoförmögna ("oföra"), så som fysiskt eller psykiskt funktionshindrade, obotligt sjuka, gamla samt barn utan anhöriga som kunde ta hand om dem. Till fattighjonen räknades också de utfattiga ("obemedlade") som fick fattigunderstöd från socknen.
Källor
- ^ ”Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan, uppslagsordet Fattighjon”. https://runeberg.org/nfaa/0541.html.
- ^ ”Förvaltningshistorisk ordbok, uppslagsordet fattighjon”. Svenska litteratursällskapet i Finland 2016. http://fho.sls.fi/uppslagsord/5413/fattighjon/. Läst 11 januari 2017. ”Person som åtnjöt allmänt fattigunderstöd och var intagen på fattighus, uppbar understöd ur fattigkassan eller försörjdes av en fattigrote bestående av bönder som turvis underhöll den fattiga.”
- ^ ”"Från Fattigsverige till välfärdssamhälle i ekonomisk kris"”. Grkom.se, 16 september 2009. Arkiverad från originalet den 8 april 2016. https://web.archive.org/web/20160408151910/http://www.grkom.se/download/18.52dfb70d123c4106c1680001677/090916dokumentation.pdf. Läst 11 januari 2017. ”År 1918 kom en ny fattigvårdslag, där rotegång och bortauktionering förbjöds.”
