Eisspeedway

Göte Haglund

Göte Haglund
Född1 juli 1908[1]
Älmeboda församling[1], Sverige
Död8 juli 1988 (80 år)
Östra Torsås församling, Sverige
Medborgare iSverige
Utbildad vidLunds universitet
SysselsättningPräst, författare, rhodolog
Redigera Wikidata

Göte Emanuel Haglund, född 1 juli 1908 i Älmeboda församling, död 8 juli 1988 i Östra Torsås församling, var en svensk präst, rhodolog och författare.

Biografi

Göte Haglund studerade vid Lunds universitet 1928–1934, bland annat sanskrit, och avlade först filosofie kandidatexamen och sedan teologie kandidatexamen 1934. Han prästvigdes i Stockholm för Luleå stift 1934, var kontraktsadjunkt i Lappmarkens andra kontrakt 1934–1940 (stationerad i Ammarnäs), komminister i Malmberget i Gällivare församling 1940–1946, kyrkoherde i Malingsbo 1946–1959, kyrkoherde i Nättraby 1959–1969, och kyrkoherde i Urshult 1969–1973, och bodde därefter i Ingelstad i Östra Torsås socken.[2] Han initierade och ledde byggandet av Viktoriakyrkan och Urshults församlingshem,[2] och han initierade och ledde återflyttandet av Gillesnuole kapell till dess ursprungliga plats[3].

Kulturhistorisk författare

Göte Haglund utgav mellan 1973 och 1980 fyra böcker om Lycksele lappmarks svenska nybyggare och samiska nomader.[2] Skildringarna grundades på självsyn under vandringar och skidfärder på 1930‑talet i den då nästan väglösa Lappmarken.[2] Böckerna fick genomgående goda recensioner i Svenska Dagbladet[4][5][6][7] och Dagens Nyheter[8]. Ingrid Schöier menade att bokserien utgjorde en stor kulturhistorisk gärning.[7]

Rhodolog

Göte Haglund var vetenskapligt sinnad i den linneanska prästgårdstraditionens anda.[2] Han ägnade sig främst åt botanik, särskilt rosor, och var en av historiens största privata samlare av rosor och rosenkultivarer, med kontakter bland rosenexperter och rosenförädlare världen över.[2][9][10][11] Han anlade en stor rosenträdgård i Ingelstad.[2][9][11] Han hade enligt Nils Dahlbeck få medtävlare i kunskap om rosenkultivarer grundad på självsyn;[10] hans huvudintresse var kulturrosens historiska utveckling[11][2][9]. Han sammanförde sitt eget rosenmaterial, och kultivarer från rosarier världen över, till rosariet i Trädgårdsföreningen i Göteborg, som anlades för att genom rosornas placering visa den historiska utvecklingen.[2][11][9] Han var huvudansvarig för anskaffningen av rosmaterial för det nygrundade rosariet.[2][11][9][10] Strax före rosariets invigning 1987 utgav han en bok om grupperna av kulturrosor och deras släktskapsförhållanden.[2][11][9] Till rosariets 25‑årsjubileum 2012 fick den nya tyska floribundarosen KORschwill handelsnamnet Göte Haglund på den svenska marknaden.[12][13] Det är en mellanröd lågrabattros som är ganska motståndskraftig mot sjukdomar och har halvfullt huvud.[12][13]

Bibliografi

Böcker

  • Nybyggarpräst i vildmarken (1973)
  • Folk i fjällby: om Ammarnäsborna och deras jaktmarker (1976)
  • Den väglösa dalen (1978)
  • Med samer till fjälls (1980)
  • Rosen, blommornas drottning (1987)

Artiklar och bidrag i böcker

  • ”En lappmarkskyrkas öden”, sidorna 101–118 i Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten (1940)
  • ”Malingsbo kyrka”, sidorna 184–186 i Julbok för Västerås stift (1954)
  • ”Prosten Ludvig Fahlström in memoriam”, sidorna 87–92 i Julbok för Västerås stift (1956)
  • ”Fjäll‑land” och andra dikter, sidorna 170–178 i Snöglöd – poesi från Sorsele (postumt, 2010)

Utmärkelser och anslag ur stiftelser

Källor

  1. ^ [a b] Älmeboda kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/VALA/00470/C/9 (1895-1914), bildid: 00063830_00158, sida 140, läs online, läst: 26 januari 2023.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b c d e f g h i j k] Oloph Bexell, ”Göte Haglund” i Präster i S:t Sigfrids stift: Minnesteckningar till prästmötet i Växjö 1990. (Växjö stiftshistoriska sällskap: Minnesteckningar 1). Sidorna 15–19. ISBN 9186144049.
  3. ^ Göte Haglund, Folk i fjällby. Stockholm 1976. ISBN 91 7008 523 4.
  4. ^ Ingrid Schöier (5 oktober 1976). ”Fjällbyfolk i närbild”. Svenska Dagbladet: s. 8. https://www.svd.se/arkiv/1976-10-05/8/SVD. Läst 23 januari 2023. 
  5. ^ Ingrid Schöier (2 juni 1974). ”Präst i vildmark”. Svenska Dagbladet: s. 5. https://www.svd.se/arkiv/1974-06-02/5/SVD. Läst 23 januari 2023. 
  6. ^ Ingrid Schöier (14 juli 1979). ”En bön är ej nog”. Svenska Dagbladet: s. 8. https://www.svd.se/arkiv/1979-07-14/8/SVD. Läst 23 januari 2023. 
  7. ^ [a b] Ingrid Schöier (2 december 1980). ”Bergtagen”. Svenska Dagbladet: s. 10. https://www.svd.se/arkiv/1980-12-02/10/SVD. Läst 23 januari 2023. 
  8. ^ Rune Johansson, ”Samisk fjärrskådan”, Dagens Nyheter 3 juni 1981, sidan 4.
  9. ^ [a b c d e f] Karin Berglund, ”Rosarium invigs i Göteborg: Blomman med själ prästens rosfavorit”. Dagens Nyheter 28 juli 1987, sidan 32.
  10. ^ [a b c] Nils Dahlbeck, titellöst förord (lösblad) i Göte Haglund, Rosen, blommornas drottning, Göteborg 1987.
  11. ^ [a b c d e f] Margareta Artsman (3 september 1987). ”Tiotusen röda rosor…”. Svenska Dagbladet: s. 15. https://www.svd.se/arkiv/1987-09-03/15/SVD. Läst 23 januari 2023. 
  12. ^ [a b] Pia Svensson, ”Här kan du lukta på Göte Haglund”. Göteborgs‑Posten 30 juni 2012, sidan 17.
  13. ^ [a b] ”Korschwill” (på engelska). Modern Roses. American Rose Society. https://www.modernroses.org/details.php?cultivar=40348. Läst 21 januari 2024. 
  14. ^ ”Kungens 80‑årsfond anslog 350 000”. Svenska Dagbladet: s. 5. 2 februari 1973. https://www.svd.se/arkiv/1973-02-02/5/SVD. Läst 30 januari 2023. 
  15. ^ Göte Haglund, Nybyggarpräst i vildmarken. Stockholm 1973. ISBN 91 7008 354 1. Sidan 9.


Quelle: https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6te_Haglund