Enstaka hemman
Enstaka hemman var en kameral term för ett hemman som hade all mark inom egna, fastställda gränser och i jordeboken redovisades som en by.[1]
Motsatsen till ett enstaka hemman var en by.[2] I den fanns flera hemman och ett samfällt ägande och brukande. Gårdarnas åkertegar låg tillsammans i gemensamma gärden, ängar och utmark nyttjades gemensamt.
Jordebokens indelning i byar och hemman återgår på förhållandena under 1600-talet. Det var på den tiden som det enstaka hemmanet utgjorde en bondgård och hade en brukare. Längre fram i tiden kan gården ha delats i flera brukningsenheter och de facto blivit en by, men detta påverkade inte redovisningen i jordeboken.
Eftersom ett enstaka hemman hade sin mark inom egna, fastställda gränser, deltog innehavaren vanligtvis inte vid förrättningar när kringliggande mark skiftades.[3]
I jordeböckerna har hemmanen i alla fall från första halvan av 1700-talet nummer, vanligtvis inom byn. Enstaka hemman fick nr 1 som självskrivet nummer, men inte sällan är detta utelämnat i jordeböckerna.[4]
Referenser
Noter
- ^ Flensburg 1922, s. 265.
- ^ Svenska Akademiens ordbok: Enstaka (tryckår 1922)
- ^ ”Enstaka hemman”. Vesterlins. https://vesterlins.se/ordlistan/enstaka-hemman. Läst 5 januari 2025. ”Med begreppet enstaka hemman avses ett hemman som enbart hade en enskild (beständig) ägovidd och alltså inte hade sina ägor sammanblandande med andra. Det enstaka hemmanet deltog därför normalt inte vid förrättning där omkringliggande mark skiftades.”
- ^ Thulin 1890, s. 100.
Tryckta källor
- Flensburg, Ebbe Gustaf (1922). Advokaten. Juridisk rådgivare och formulärbok. Stockholm. sid. 265. https://runeberg.org/advokaten/0265.html
- Thulin, Gabriel (1890). Om mantalet. Stockholm
Webbkällor
- ”Enstaka hemman”. Förvaltningshistorisk ordbok. Svenska litteratursällskapet i Finland r.f. https://fho.sls.fi/uppslagsord/164/enstaka-hemman/. Läst 5 januari 2025.