Lagen i Division I 1991/1992.
– Division I Norra – Division I Västra
– Division I Östra – Division I Södra

Division I i ishockey 1991/1992 var säsongens näst högsta ishockeyserie i Sverige. Den spelades i fyra grundserier från vilka de bästa lagen gick vidare till Allsvenskan där de mötte de två sämsta lagen från höstens Elitserie. Övriga lag gick vidare till fortsättningsserierna. De två bästa lagen i Allsvenskan spelade final och vinnaren fick en plats i Elitserien nästa säsong. Lag 3–8 från allsvenskan samt de två bästa lagen från respektive fortsättningsserie gick vidare till Playoff. De tre vinnande lagen från Playoff samt förloraren av den allsvenska finalen spelade kvalserie om en plats i Elitserien. Det sista laget i varje fortsättningsserie flyttades ner till Division II till nästa säsong. Det näst sista laget fick spela kvalserie med de bästa lagen från Division II för att kvalificera sig för nästa års Division I-säsong.

Till denna säsong flyttades Bofors, Borås, Dobel (från Borlänge), Helsingborg, Nyköping, Roma (från Gotland) och Teg upp från Division II. Linköpings HC hade tvångsnerflyttats p.g.a. dålig ekonomi ^[1], vilket gav en extra plats till Vännäs HC.^[2] Skellefteå hade tagit tillbaka det klassiska AIK i namnet istället för HC, RA73 hade bytt namn till Arlanda HC och i Gävle hade S/G Hockey upplösts och ersatts av Team Gävle. Från den västra serien flyttades Tälje och Köping till den östra och Vita Hästen till den södra serien. Från den östra serien flyttades Arlanda, Uppsala och Väsby till den västra.

Inför säsongen nämndes Umeålaget Björklöven, Sundsvall/Timrå och Skellefteå som favoriter till de allsvenska platserna. Boden nämndes som tänkbar utmanare. Serien slutade med Sundsvall/Timrå och Björklöven i toppen på samma poäng, S/T hade dock gjort fler mål och stod därför som seriesegrare. Boden och Skellefteå hade varit med och slagits om topplatserna, men orkade inte säsongen ut. S/T:s Joakim Nilsson vann poängligan med 37 poäng (13+24) på 18 matcher. Störst publik drog Björklöven med i genomsnitt &&&&&&&&&&&02283.&&&&&02 283 personer på läktaren. Även de tre andra favoriterna i serien drog mer än &&&&&&&&&&&01000.&&&&&01 000 personer per match. Serien som helhet hade 998 åskådare per match.^[3]

Det blev en jämn kamp om platserna till Allsvenskan i den västra serien. Favoriterna Mora höll för trycket och vann serien, men förhandstippade tvåan Örebro lyckades inte ta den andra platsen som förväntat. Sex av de tio lagen var länge med i kampen om de allsvenska platserna, men till slut var det lågbudgetlaget Uppsala som tog hem andraplatsen. Örebro och Väsby hade stora ekonomiska problem och fick frysa spelarlönerna för att försöka rädda ekonomin. Mikael Holmberg från Örebro vann poängligan med 30 poäng (15+15) på 18 matcher. Största publiken drog Uppsala/AIS med &&&&&&&&&&&01495.&&&&&01 495 åskådare i snitt. Även Mora, Väsby och Arvika snittade på över &&&&&&&&&&&01000.&&&&&01 000 personer per match. Serien totalt hade i genomsnitt &&&&&&&&&&&&0858.&&&&&0858 personer på läktaren.^[4]

Förra säsongens överlägsna seriesegrare Huddinge hade fått behålla sitt lag nästan intakt och kunde vinna serien ännu en gång 5 poäng före Hammarby som i sin tur hade 4 poäng ner till trean Köping. Stockholmslaget Hammarby som hade trasslig ekonomi och tio nya spelare i laget behövde gå till Allsvenskan för att dra storpublik och lyckades med det även om Köping utmanade dem under en tid. Huddinges Erik Ahlström vann poängligan med totalt 35 poäng (14+21) på 18 matcher. Nyköping drog den största publiken, i genomsnitt &&&&&&&&&&&01526.&&&&&01 526 per match. Även Gotlandslaget Roma snittade på över &&&&&&&&&&&01000.&&&&&01 000 personer per match. Det östra serien hade 616 åskådare per match vilket var den lägsta siffran jämfört med de andra grundserierna.^[5]

Denna säsong gjorde den södra serien skäl för smeknamnet "Lilla Allsvenskan". Norrköpingslaget Vita Hästen hade flyttats till serien och tillsammans med de storsatsande lagen Rögle från Ängelholm och Boro från Vetlanda/Landsbro höjde de spelnivån i serien. Rögle hade inför säsongen gjort åtta nyförvärv, bl.a. Heinz Ehlers och Kari Eloranta. Boro för sin del storsatsade med spelare som Rolf Ridderwall, Jarmo Mäkitalo och Anders "Masken" Carlsson. Turbulensen kring Boro var dock stor. Riquma-koncernen – där Borohus ingick – gick i konkurs och spelarna fick inte sin lön i november. Först i december kunde nya ägaren garantera utlovade sponsorpengar. Ridderwall gick dock långtidsskadad och laget fick inte den framgång som man hoppats under hösten. Inte heller Vita Hästen lyckades som man förväntat sig och trots tränarbyte fick man lämna de allsvenska platserna till Rögle och överraskningen Troja. Heinz Ehlers (Rögle) vann poängligan med 44 poäng (13+31) på 18 matcher. Många lag drog mycket publik denna säsong: Vita Hästen &&&&&&&&&&&03574.&&&&&03 574, Rögle &&&&&&&&&&&02545.&&&&&02 545 och jumbon Borås &&&&&&&&&&&02039.&&&&&02 039 åskådare per match. Även Troja, Boro och Mörrum höll ett snitt över &&&&&&&&&&&01000.&&&&&01 000 personer per match. Serien som helhet hade ett publiksnitt på &&&&&&&&&&&01495.&&&&&01 495 vilket var klart mest av de fyra grundserierna.^[6]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Allsvenskan i ishockey 1992.

I Allsvenskan spelade de två främsta lagen från respektive grundserie i Division I samt de två sämsta lagen från Elitserien: Leksand och Södertälje. Allsvenskans två främsta lag möttes i en final där vinnaren fick en plats i Elitserien och förloraren gick vidare till kvalserien. Lag 3 och 4 gick vidare till Playoff 3 och lag 5–8 fick fortsätta till Playoff 2.

När fortsättningsserien började fick lagen bonuspoäng efter placering i grundserien: Skellefteå 7p, Boden 6p, Husum 5p, Kiruna 4p, Piteå 3p, Vännäs 2p samt Lejonström 1p. Boden vann serien med stabilt spel och ett lag utan svaga punkter. Skellefteå fick kämpa för den andra platsen i Playoff. Först i den sista omgångens sista period stod det klart att man kunde hålla undan från Kiruna. I botten lyckades nykomlingen Teg undvika direkt nerflyttning och gick till kval, medan Lejonström från Skellefteå inte höll måttet utan flyttades ner till Division II.^[3]

Nr	Lag	S	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	Bodens IK	14	11	1	2	70	29	+41	29
2	Skellefteå AIK	14	8	2	4	71	46	+25	25
3	Team Kiruna IF	14	9	2	3	74	47	+27	24
4	Husums IF	14	6	3	5	62	50	+12	20
5	Vännäs HC	14	6	0	8	56	71	−15	14
6	Piteå HC	14	4	3	7	41	61	−20	14
7	Tegs SK	14	3	2	9	48	76	−28	8
8	Lejonströms SK	14	2	1	11	45	87	−42	6

Till omstarten efter jul fick lagen bonuspoäng baserat på placeringen i grundserien: Örebro 7p, Gävle 6p, Väsby 5p, Grums 4p, Arvika 3p, Arlanda 2p och Borlängelaget HC Dobel 1p. Örebro vann serien. Med sig till Playoff fick de Gävle som spelat bra redan i grundserien och utmanat Örebro om segern i fortsättningsserien. Först i den näst sista omgången avgjordes det i en seriefinal mellan lagen där Örebro kunde vinna med 7–4. Sist i serien kom de båda nykomlingarna. Bofors klarade näst sista platsen och gick vidare till kval, medan Dobel flyttades tillbaka till Division II till nästa säsong.^[4]

Nr	Lag	S	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	Örebro IK	14	8	5	1	58	39	+19	28
2	Team Gävle HF	14	10	1	3	74	49	+25	27
3	Väsby IK HK	14	9	2	3	64	40	+24	25
4	Grums IK	14	8	3	3	69	43	+26	23
5	Arlanda HC	14	7	1	6	59	56	+3	17
6	Arvika HC	14	3	2	9	51	64	−13	11
7	Bofors IK	14	2	1	11	49	88	−39	5
8	HC Dobel	14	1	1	12	36	81	−45	4

Serien efter jul började med att lagen fick bonuspoäng grundat på placeringen i grundserien: Köping 7p, Nacka 6p, Tälje 5p, Nyköping 4p, Roma 3p, Tumba 2p och Sundsvallslaget Tunadal 1p. Efter juluppehållet dominerade Västerås farmarlag IKW Köping. Tillsammans med Nacka lade de beslag på platserna till Playoff. Tunadal lyckades undvika nerflyttning och tog platsen i kvalserien medan Tumba fick jumboplatsen och flyttades ner till Division II.^[5]

Nr	Lag	S	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	IKW Köping	14	8	4	2	77	40	+37	27
2	Nacka HK	14	8	2	4	50	36	+14	24
3	IK Tälje	14	5	4	5	57	52	+5	19
4	IK Nyköpings Hockey 90	14	7	1	6	43	44	−1	19
5	Roma IF	14	6	2	6	51	53	−2	17
6	Danderyd-Täby HC	14	7	1	6	52	49	+3	15
7	Tunadals IF	14	4	1	9	42	69	−27	10
8	IFK Tumba	14	3	1	10	35	64	−29	9

Fortsättningsserien inleddes med att lagen fick bonuspoäng för sin placering i grundserien: Vita Hästen 7p, Boro 6p, Mölndal 5p, Hanhals 4p, Tyringe 3p, Mörrum 2p och Helsingborg 1p. Playoffplatserna gick till Vita hästen och Team Boro, men Hanhals var dem hack i häl, Kungsbackalaget som annars led av låga publiksiffror och likviditetsproblem. Även Mölndal och Tyringe hade ekonomiska problem. Borås led av att deras stjärna Nikolaj Drozdetskij blev tvungen att åka hem till Sankt Petersburg mitt under säsongen av privata skäl. Laget slutade på kvalplats medan Helsingborg fick sistaplatsen och flyttades ner till Division II.^[6]

Nr	Lag	S	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	IK Vita Hästen	14	10	2	2	84	38	+46	29
2	Team Boro HC	14	10	1	3	79	41	+38	27
3	Hanhals HF	14	10	2	2	70	37	+33	26
4	IF Mölndal Hockey	14	6	1	7	53	67	−14	18
5	Mörrums GoIS IK	14	3	3	8	45	58	−13	11
6	Tyringe SoSS	14	3	2	9	45	72	−27	11
7	Borås HC	14	5	0	9	41	62	−21	10
8	Helsingborgs HC	14	3	1	10	43	85	−42	8

Playoff spelades mellan den 15 och 29 mars 1991. Tre vinnare gick vidare till Kvalserien till Elitserien dit Leksand redan tagit sig som förlorare av den Allsvenska finalen. De två främsta lagen från varje fortsättningsserie, totalt åtta lag, möttes i Playoff 1. Vinnarna gick vidare till Playoff 2 där de mötte lag 5–8 från Allsvenskan. I sista omgången mötte vinnarna från andra omgången lag 3–4 från Allsvenskan.

Boro, Södertälje och Vita Hästen vidare till Kvalserien.

Segrare med kontrakt till Division I blev Härnösandslaget Antjärn. På andra plats försvarade Teg sin plats och klarade sig undan nerflyttning.^[7]

Nr	Lag	S	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	Antjärns IK	6	4	1	1	23	19	+4	9
2	Tegs SK	6	3	1	2	21	21	0	7
3	Kovlands IF	6	2	0	4	27	28	−1	4
4	Kalix HF	6	2	0	4	27	30	−3	4

Serien dominerades av Avesta som tog hem serien utan förlust och återvann den plats de tidigare haft i Division I. Med sig fick de Kumla till de flestas förvåning. Bofors som varit favoriter kom sist och flyttas ner en division till nästa säsong.^[8]

Nr	Lag	S	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	Avesta BK	6	3	3	0	37	15	+22	9
2	IFK Kumla IK	6	3	2	1	26	19	+7	8
3	IK Viking	6	1	2	3	22	40	−18	4
4	Bofors IK	6	1	1	4	23	34	−11	3

Deltagande lag var tre lag som vunnit playoff i östra regionen av Division II samt Tunadal som hamnat näst sist i den östra fortsättningsserien. Kvalet stora överraskning var Östervåla, en liten ort med knapp &&&&&&&&&&&02000.&&&&&02 000 invånare vars hockeylag nu satte orten på kartan genom att kvala sig till en plats i Division I. Serien vanns dock av Vallentuna som nu alltså återkom till ettan. Tunadal däremot flyttans ner till Division II.^[9]

Nr	Lag	S	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	Vallentuna BK	6	4	0	2	22	20	+2	8
2	Östervåla IF	6	3	2	1	20	18	+2	8
3	Tunadals IF	6	2	2	2	27	20	+7	6
4	Tierps IF	6	0	2	4	12	23	−11	2

I kvalserien deltog tre lag som vunnit playoff i Division II samt Borås som kommit näst sist i Division I Södra forts. Kvarterslaget Pantern från Malmö var klara för Division I efter fyra omgångar. Borås klarade andraplaceringen med 10–6 mot ett redan klart Pantern i sista omgången.^[10] Efter att serien var färdigspelad visade det sig att även Västerviks IK fick en plats i Division I efter att Boro fått ekonomiska problem.^[11]

Nr	Lag	S	V	O	F	GM	IM	MS	P
1	IK Pantern	6	5	0	1	32	23	+9	10
2	Borås HC	6	3	1	2	36	32	+4	7
3	Västerviks IK	6	1	2	3	24	30	−6	4
4	Linköping HC	6	1	1	4	23	30	−7	3

Noter

Tryckta källor

• Årets ishockey 1992 – Janne Stark red., Strömbergs/Brunnhages förlag ISSN 0282-860X

Webbreferenser

• Championnat de Suède 1991/92