Stångebro, nära Drottningbron, och inhyste personer som inte hade andra vårdalternativ. Stångebrohemmet var en plats där personer med förståndshandikap (dvs. lindrigare intellektuell funktionsnedsättning) bodde och fick vård. Under sin verksamhet var institutionen en del av det svenska välfärdssystemets satsning på särskilda hem för de som ansågs vara i behov av vård och omsorg på grund av deras funktionshinder.

Enligt historiska dokument och berättelser, som bland annat de som finns samlade vid Östergötlands museum, bodde personer som inte ansågs kunna leva självständigt på Stångebrohemmet. Stångebrohemmet var en plats där många inte trivdes, dels för att det var en strikt institutionell miljö med begränsade möjligheter till självbestämmande. Personer med funktionsnedsättningar hade ofta inte möjlighet att delta i samhällslivet på ett aktivt sätt under denna tid. Institutionens existens reflekterar också synen på människor med funktionsnedsättningar under denna period, där fokus låg på att hålla människor avskilda från samhället i stället för att integrera dem.