New York World's Fair 1939
Officiell utställningsaffisch av Joseph Binder.
Officiellt namn	New York World’s Fair 1939 (Svenska: New York Expo eller New York-utställningen.)
Plats	Flushing Meadows–Corona Park, Queens, New York
Tidpunkt	30 april 1939–31 oktober 1940
År	1939–1940
Typ	Världsutställning
Geografisk omfattning	Internationell
Arrangör	USA
Deltagare	Allmänheten, näringslivet
Föregående	Paris 1937
Nästa	Port-au-Prince 1949

New York World’s Fair 1939 även kallad New York Expo var en världsutställning som ägde rum 30 april 1939–31 oktober 1940 i Flushing Meadows–Corona Park, stadsdelen Queens, New York. Det var den största utställning som någonsin hade arrangerats. Utställningens motto var The World of Tomorrow. Evenemangets president och högste ansvarig var politikern och PR-mannen Grover Whalen (engelska: Grover Whalen). 63 nationer hade representation på New York-utställningen. Bland dem fanns samtliga nordiska länder. Tyskland medverkade inte.

Området tog i anspråk bland annat 38 km asfalt och betonglagda vägar, eget busstrafiknät med 32 hållplatser, 23 km huvudledningar för vatten, 30 miljoner fot timmer, 10 000 fullvuxna almträd, två miljoner buskar, 9 000 ton belysningsmaterial och 1 000 ton färg. Inom området fanns kyrkor, banker, postkontor, nöjesfält och sjukhus med BB-avdelning. Enbart nöjesfältet hade lika stor yta som hela världsutställningen i Paris år 1937.

När grindarna till utställningen öppnade den 30 april 1939 var det på dagen 150 år efter det att George Washington i New York svor eden som USA:s första president. Hela 200 000 New York-bor deltog i festligheterna på öppningsdagen. 38 000 hedersgäster samlades på Court of peace framför en väldig läktare där president Franklin Roosevelt stod mellan två vägginskriptioner med orden Fred och Enighet. Presidenten förklarade utställningen öppen för hela mänskligheten och framhöll att Amerika följer den stjärna som leder till god vilja mellan folken, till framåtskridande för mänskligheten, till större lycka och mindre vedermöda samt framför allt till fred.

I april 1939, ett halvt år innan utbrottet av andra världskriget, visade USA upp sin egen designmedvetenhet i 1939 New York World’s Fair. Utställningen var uppdelad i sju zoner; transport, kommunikation, livsmedel, samhällsstyre, produktion, hälsa och vetenskap. Zonerna eller temaområdena var ordnade utefter avenyer och med utsikter utgående från två centrala byggnader som blev symbol för utställningen. Den ena var den klotrunda ”Perisphere”, den andra en spetsformad, drygt 60 meter hög byggnad, kallad ”Trylon”, gestaltade av arkitekterna Wallace Harrison och André Fouilhoux.

Trylon och Perisphere var vitmålade och utgjorde grunden till en färgskala från ljusa till mörka nyanser från utställningens centrala delar mot utkanten. På kvällen belystes utställningens byggnader på ett effektfullt sätt. ”Historiens största ljusfest” var omdömen som förekom om utställningen. Iögonfallande var också den kupolformade paviljongen med sina ljusränder för United States Steel och General Electrics byggnad som kröntes av en stor ”stålblixt”.^[1]

Staden New Yorks paviljong är en unik kvarvarande byggnad, som 1945–1950 var platsen för Förenta Nationernas generalförsamling, 1964–1965 hyste ännu en världsutställning och sedan år 1972 hyser Queens Museum of Art. (Se artikeln om museet för mer information om byggnaden.)

Utställningens tema var ”att bygga morgondagens värld” (Building The World of Tomorrow). I denna framtidsvärld spelade den industriella formgivningen en central roll. Det nya begreppet industridesign föddes. Bland utställarna märktes Ford som hade en provbana för bilar och General Motors som bjöd besökaren på en framtidsresa till år 1960. I avdelningen för telekommunikationsföretaget AT&T kunde utvalda besökare ringa gratis över hela USA.

Det vilade mycket science fiction över världsutställningen i New York, exempelvis visades idén med Raymond Loewys futuristiska rymdskepp, som kunde transportera passagerare från New York till London. Loewy presenterade även ett strömlinjeformat lok för Pennsylvania Rail Road Company. Strömlinjeform blev den amerikanska varianten av funktionalismen. Nästan allt från ångloket och bilen till pennvässaren skulle vara strömlinjeformat.^[2] Vid sidan om utställningsbyggnader för de stora amerikanska företagen fanns även paviljonger för bland annat Sovjetunionen, Storbritannien, Turkiet och 60 nationer till.

Amerikas beskickning i Sverige framförde den 4 december 1936 en inbjudan till den svenska regeringen om att delta i New York-utställningen. Planeringsarbetet började strax därefter med den så kallade New York-utredningen för att ta reda på förutsättningar för Sveriges deltagande. Bland annat gjordes marknadsundersökningar både i Sverige och USA för att dels få en känsla för den allmänna opinionen och dels få tillgång till expertutlåtanden. Undersökningarna gjordes i samarbete med Institutet för marknadsundersökningar (IMU) under överinseende av professor Gerhard Törnqvist vid Handelshögskolan i Stockholm samt Mr N L Prindle, manager of the research department of Erwin, Wasey & Co, New York, som var ägare till svenska annonsbyrån Ervaco. (Ervaco är en förkortning av Erwin, Wasey & Co.)

Sveriges paviljong planerades och genomfördes av projektorganisationen Bestyrelsen för Sveriges deltagande i New York-utställningen 1939 som leddes av expodirektör Karl Wessblad.^[3][4][5] Det huvudsakliga innehållet i Sveriges deltagande beslutades på bestyrelsens sammanträde den 4 april 1938. Generalkommissarie för svenska New York-utställningen på plats var diplomaten Folke Bernadotte och biträdande var Hugo Hamilton.

En av de först påtänkta huvudarkitekterna för Sveriges paviljong var Artur von Schmalensee. Slutligen blev det arkitekt och byggnadsråd Sven Markelius som fick uppdraget. Utställningspaviljongen blev en stor personlig framgång för Markelius och gav honom viktiga kontakter för framtiden i USA.^[6]

Sveriges paviljong invigdes fredagen den 5 maj 1939. Det gjordes med en bankett dit 200 gäster var inbjudna. Invigningen som både sändes i radio och journalfilmades började med presslunch i paviljongens restaurang Tre Kronor varefter Folke Bernadotte hälsade alla välkomna. Även Sveriges minister i Washington Wollmar Boström talade och förklarade paviljongen öppnad. En amerikansk militärmusikkår spelade svenska melodier och the Swedish Glee Club sjöng sången Hör oss, Svea. Från den amerikanska utställningsledningen talade bland andra generalkommissarie Edward Flynn (engelska: Edward J Flynn) och utställningspresident Grover Whalen som uttalade: ”Människorna har redan långt före det officiella öppnandet stormat er paviljong och ni kan bestämma er för att spela för fullt hus hela tiden. Svensk stil, svenska möbler, svensk mat, svensk socialpolitik, allt detta är saker som vi börjat förstå här. Sweden speaks [vilket stod på bildmontaget vid entrén till paviljongen] och när Sverige talar har världen alla skäl att lyssna.”

Kungen utnämnde expodirektör Wessblad och byggnadsråd Markelius till riddare av Nordstjärneorden. Till riddare av Vasaordens första klass utnämndes ordföranden i utställningskommittén Nils K Tholand, ingenjör John S Kullby, konstnären Anders Beckman, chefen för svenska pressbyrån i New York Birger Nordholm samt biträdande ingenjör vid statens järnvägsbyggnader G O A Alland.

Markelius grupperade paviljongbyggnaderna kring en trädgårdsanläggning med svenska björkar, körsbärsträd och blomsterrabatter med prästkragar, the Swedish Square, som rönte stor uppmärksamhet. Bland annat fanns här bronsstatyn Folkungabrunnen utförd av Carl Milles och en anspråksfull kristallfontän formgiven av Vicke Lindstrand från Orrefors glasbruk. Rykten strax efter invigningen gjorde gällande att en amerikansk miljonär ville köpa fontänen. Skulptören Carl Eldh ställde ut en staty av Engelbrekt Engelbrektsson. Det fanns en biograf och en restaurang på området. Restaurangen hette Three Crowns och drevs med rederiet Svenska Amerikalinjen som sponsor. Ett roterande smörgåsbord tillhörde de uppseendeväckande detaljerna.

Grafiska bildmontage stod konstnärerna Bibi Lindström och Anders Beckman för. Ett stort porträtt av Per Albin Hansson mötte besökaren vid informationsdisken i mottagningshallen. Paviljongens tema var den svenska modellen med demokratins och välfärdens framsteg som precis tagit ett avgörande kliv i Sverige då Saltsjöbadsavtalet var relativt nytt. Intresset för Sverige och ”Sverige: medelvägen” (Sweden: the Middle Way), där kapitalism och socialism tycktes kunna förenas, var stort.

Amerikanska arkitektur- och byggnadsfirman Pomerance & Breines uppförde den svenska paviljongen efter Markelius ritningar.

Utställningens konstindustrihall fylldes av heminredning, hantverksföremål och mönster vars utställningsytor arrangerades av Svenska slöjdföreningen under ledning av fil dr Åke Stavenow och i samarbete med flera av tidens ledande svenska inredningsarkitekter, möbel- och armaturproducenter samt formgivare. Temat för utställningen var Swedish Modern^[1] som också var titeln på utställningskatalogen producerad av Karin Ageman.

Här visades ett sportstugerum formgivet och inrett av Elias Svedberg och Astrid Sampe från Nordiska kompaniet.^[7] Åtvidabergs industrier med disponent Elof Ericsson i spetsen ställde ut specialtillverkade möbler i kontorsrummet till utställningspaviljongens direktör Folke Bernadotte. Estrid Ericson och Josef Frank gestaltade ett vardagsrum med geometriska former för inredningsfirman Svenskt tenn.^[8] Bruno Mathsson var representerad med sina kända böjträstolar. Bodafors visade upp ett vardagsrum komponerat av Axel Larsson. Gustaf Axel Berg, som även gav form åt korgstolarna i en del av restaurangen, visade ett kombinerat kök och vardagsrum med matvrå i samarbete med Åke Huldt.

Licium ställde ut draperityger av Sofia Widén. Duro och Norrköpings tapetfabrik visade mönster utförda av Elsa Gullberg, Sven Erik Skawonius, Carl-Axel Acking och Sven Hesselgren. Kosta, Strömbergshyttan och Åfors presenterade glas formgivna av Elis Bergh, Gerda Strömberg och Edvin Ollers. Orrefors visade upp graverade glaspjäser med figurala motiv av Edvin Öhrström, Edward Hald och Vicke Lindstrand som också ansvarade för kristallfontänen utomhus. Gustavsberg visade keramik, prydnadsföremål och serviser utförda av Wilhelm Kåge. Uppsala Ekeby ställde ut pjäser av Harald Östergren och Sven Erik Skawonius. Rörstrand visade föremål av Gunnar Nylund. Edgar Böckman, Erich Triller och Ingrid Triller samt Gocken Jobs och Lisbet Jobs medverkade också.

Svenskt guld och silver representerades av Guldsmedsaktiebolaget med Just Andersson, Borgila med Erik Flemming och Karl Anderson ställde ut en praktfull budkavel i guld och silver från kungens 80-årsdag. Ivar Ålenius-Björk och Wiwen Nilsson hävdade enligt vissa bedömare sin särställning och speciella stil med föremål från Ystad-Metall. Handarbetets vänner visade mattor och hemslöjdsartiklar från Alf Munthe och Svensk hemslöjd vilket också ansågs vara ett exempel på hur äldre och modern stil kunde samsas i ett rum.

Inredningens mjuka former skilde sig markant från USA:s utopiska estetik.

En populär och livligt omskriven tilldragelse på den svenska paviljongen var det runda, roterande smörgåsbordet på restaurang Three Crowns. Det var eldrivet, elvärmt och elkylt. Ungefär tre fjärdedelar av bordsytan var tillgängliga för gästerna. Återstående sektor befann sig innanför ett utskjutande hörn av serveringsrummet där personalen fyllde på faten i takt med att de tömdes. Bordet projekterades av civilingenjör Alvar Lenning och byggdes av ett par svenska företag. Bordet hade ett inbyggt Servel-Electroluxaggregat (engelska: Servel) för kylning och åtta vitemaljerade 150 W värmeplattor av fabrikatet Helios. Både kyl- och värmeaggregaten fick sin strömförsörjning via släpringar. Bordets rotation åstadkoms av en liten skruvmotor på en sjättedels hästkraft. De roterande delarna var lagrade på ett kullager av specialutförande. Smörgåsbordet roterade motsols vilket var bekvämast för högerhänta personer. Periferihastigheten var cirka 4 cm per sekund vilket ansågs tillräckligt sakta för att gästerna skulle hinna ta för sig av läckerheterna.^[9]

Malmöföretaget Bröderna Malmströms metallvarufabrik fick uppdraget att planera, tillverka och leverera belysningsarmaturerna till det svenska utställningsområdet. Leveransen finns noggrant dokumenterad.^[10]

För allmänbelysning i entré, mottagningshallar och loggior användes spegelreflektorer. De monterades på längs väggarna gående ställningar av 3/4” järnrör och belyste väggar och tak. De flesta speglarna var omgivna av plåtreflektorer som liksom rörställningarna vitlackerades. Över Sverigekartan samt över borden i konstindustrihallen hängde olika formade plåtreflektorer i storlek 200–800 mm, samtliga vitlackerade, ritade av Sven Markelius. Över informationsdisken placerades pendlar med klockformade nedtill öppna halvklotformade armaturer av opalöverfångsglas, 250–400 mm i diameter. Dessutom hängde i ena änden av lokalen en pendel med rund sidenklädd glob, 1 m i diameter. Den ena restauranglokalen upplystes av 600 mm globpendlar av opalöverfångsglas, den andra av pendlar med halvklotformade nedtill öppna glas av champagneöverfång, utvändigt försedda med korgflätning för att matcha G A Bergs korgstolar. Det roterande smörgåsbordet belystes av 5 st spegelreflektorer, inbyggda i vitlackerade plåtreflektorer och monterades på en cirkelformad rörställning över bordet. Veranda och terrass upplystes av 600 mm globpendlar av opalöverfång. Över en bokdisk placerades 4 st speciellt konstruerade bordlampor. Ute i planteringarna stacks järnställningar ned i jorden för att kunna hänga ett större antal armaturer med glas i form av en japansk lykta utförda dels i champagneöverfång och dels i ljusgrön överfång. Flaggmasten belystes med 3 st strålkastare och ”Sweden”-skylten med 6 st spegelrännor. I butik och kontor monterades KG-armaturer, modell 3611.

Slutligen tillverkades tre specialarmaturer till generalkommissariatet där Folke Bernadotte hade sina rum med personal. Dessa ritades av arkitekt Carl-Axel Acking och utfördes i blankpolerad mässing samt lackerad mässing. Serien hade en golvarmatur med tre ljuspunkter och pelare av almträ som togs fram i samarbete med Åtvidabergs industrier.^[11]

Den 25 juni 1939 var Sveriges speciella dag på världsutställningen. Sveriges handelsminister Gustav Möller reste till New York för att studera utställningen och hålla tal med anledning av det. Levande reklam för Sverige och ett komplement till det svenska deltagandet på världsutställningen i New York var gymnastiktruppen Sofiaflickorna. De gjorde ”stormande lycka var de än visade sig i Amerika”, enligt dagstidningen Bohusläningen.

Vid entrén till Sveriges paviljong fanns en 2,8 meter hög dalahäst som skapades av Jerk Werkmäster för Nordiska Kompaniets verkstäder i Nyköping.^[7] Dalahästar hade tillverkats sedan 1600-talet men de var vid den här tiden i stort sett okända utanför Dalarna. Utställningen blev ett genombrott för dalahästen som svensk nationalsymbol.^[12]

Drygt 4 000 000 personer besökte Sveriges paviljong vilket ansågs vara rekord för de så kallade smånationerna bland utställarna. Totalt såldes svenska produkter för 60 000 USD. Bäst sålde glasföremål. Hemslöjdsföremål sålde för cirka 6 000 USD vilket bedömdes vara ett gott resultat. Emellertid uppfylldes inte förväntningarna på försäljningen totalt sett när utställningsperioden var över och utvärderades. Försäljningen av tenn och framför allt silver var relativt obetydlig. Orsaken sägs ha varit höga tullar som gjorde dessa metallföremål alltför dyrbara. Den svenska satsningen i New York kostade slutligen mer än de 1 200 000 kronorna som budgeten föreskrev. Men när allt summerades så var arrangörerna överens om att svenska staten hade gått med vinst när goodwill-värdet i USA för de svenska näringarna räknades in.^[5]

Expogodset till Sveriges paviljong vägde cirka 300 ton och skickades i 1 200 kollin till New York med tre olika båttransporter. Godset försäkrades till ett värde av en halv miljon kronor. Detta var enbart tillverkningsvärde och inte marknadsvärde.^[13] Av hela medarbetarstyrkan på Sveriges paviljong var det två som stannade kvar i USA eftersom de hade träffat varsin partner och gift sig.^[5]

• 
  Möbler och belysningsarmaturer till generalkommissariatet, svenska paviljongen, utställda i Åtvidabergs industriers exponeringsyta på Hamngatan, Stockholm.
• 
  Sveriges paviljong med porträttet av Per Albin Hansson strax bakom informationsdisken.
• 
  Sveriges paviljong, exteriör.
• 
  Gatukorsning vid utställningen Futurama, designad av Norman Bel Geddes.
• 
  Mural av Willem de Kooning vid The Hall of Pharmacy.
• 
  Raymond Loewys strömlinjelokomotiv PRR S1
• 
  Trylon och Perisphere.
• 
  Utställningsbyggnaden för Ford.
• 
  Italiens paviljong.

• Utställningsbestyrelserna. SE/RA/420463.15, New York-utställningen 1939 (U15), Riksarkivet (depå Marieberg). Läst 12 april 2024.
• von Sydow, Waldemar (1940). Det händelserika året: Årets ansikte 1939. Bohusläningens tryckeri, Uddevalla: Bohusläningen. sid. 62–98 

• ”Svenskt konsthantverk hävdar sig väl på Expo”. Arbetet: s. 9, 11. 20 juni 1939. Läst 3 november 2023. 
• Sparke, Penny (2000). Design, 1900-talets pionjärer. Stockholm: Albert Bonniers förlag. ISBN 91-0057243-8 
• Eva Rudberg (1989). Sven Markelius, arkitekt. Stockholm: Arkitektur Förlag. ISBN 91-86050-22-2 

Wikimedia Commons har media som rör New York World's Fair 1939.

• Welcome to Tomorrow. The University of Virginia